2002-07-20, 19:43
#1
Islams misslyckade väg
En av Pakistans ledande vetenskapsmän Pervez Amir Ali Hoodbhoy redogör för den islamska världens politiska och intellektuella efterblivenhet.
Om världen ska skonas från vad framtidens historiker kanske kommer att kalla ”terrorns århundrade” blir det nödvändigt att styra på en kurs mitt emellan amerikansk imperialistisk arrogans och islamsk religiös fanatism. På vägen genom denna farofyllda väg måste vi finna en demokratisk, humanistisk och sekulär framtids ledstjärna. Annars är det avgjort på förhand, vi kommer att gå under totalt.
I snart ett halvt år har både president Bush och olika islamska ledare i USA påstått att islam är en fredlig religion, men att den kapades av fanatiker den 11 september.
Båda dessa påståenden är osanna. För det första handlar islam inte om fred – lika litet som kristendomen, judendomen, hinduismen eller andra religioner gör det. Den handlar inte heller om krig. Varje religion handlar om en absolut tro på att den är upphöjd över andra religioner och har en gudomligt instiftad rätt att påtvinga andra sin version av sanningen. På medeltiden flöt blodet i strida strömmar på grund av korståg och heliga krig. I dag går kristna fundamentalister till angrepp på abortkliniker i USA och mördar läkare, muslimska fundamentalister för sekteriska krig mot varandra, judiska bosättare med Gamla Testamentet i ena handen och maskingevär i den andra bränner ner olivlundar och fördriver palestinier från deras förfäders jord, och hinduer i Indien ödelägger moskéer och bränner kyrkor.
Det andra påståendet är ännu mer vilseledande. Även om islam i en eller annan överförd betydelse blev kapad, så skedde det inte i september år 2001. Det är mer än sju århundraden sedan islam upplevde en traumatisk tillbakagång som fortfarande kan märkas.
Var står muslimerna i dag? Märk att jag inte frågar om islam; islam är en abstraktion. Maulana Abdus Sattar Edhi, Pakistans framträdande socialarbetare, och talibanernas Mohammad Omar är båda anhängare av islam, men den förstnämnda borde för länge sedan ha fått Nobels fredspris, medan den sistnämnda är en okunnig psykotisk djävul. Den palestinska författaren Edward Said har upprepade gånger framhållit att islam kan betyda mycket olika saker för olika människor. Bara i min egen familj dyrkar vi vitt skilda varianter av islam. Denna religion är lika heterogen som de människor som tror på den och följer dess bud. Det finns ingen ”sann” islam.
I dag finns det över en miljard muslimer. I inget av de 48 länder där det idag finns en fullständigt eller en dominerande muslimsk majoritet har det ännu inte någonstans utvecklats ett stabilt demokratiskt politisk system. Faktiskt så domineras samtliga muslimska länder av egennyttiga korrupta eliter som cyniskt främjar sina personliga intressen och stjäl resurser från sina folk. I inget av alla dessa länder finns idag ett bärkraftigt utbildningssystem eller ens ett enda universitet med internationell status.
Även intelligensen har förkastats. Man ser sällan ett muslimskt namn när man bläddrar igenom vetenskapliga tidsskrifter och om man gör det tillhör det alltid en person som är bosatt i väst. Det finns några få undantag – Pakistaniern Abdus Salam delade Nobelprisen i fysik tillsammans med amerikanerna Steven Weinberg och Sheldon Glashow 1979. Jag kom att känna Salam ganska bra; vi skrev tillsammans ett förord till en bok. Han var en ovanlig människa som höll mycket av sitt land och sin religion. Men han dog djupt olycklig, illa sedd i Pakistan efter att ha förklarats som icke-muslim av det pakistanska parlamentet 1974. Ahmadi-sekten som Salam tillhörde, anses i dag vara kättersk och förföljs skoningslöst. (Min granne, som också tillhör ahmadi-sekten och är fysiker, blev skjuten i halsen och hjärtat och dog i min bil på väg till sjukhuset för sju år sedan. Hans enda brott var att han var född i en ”felaktig” muslimsk trosinriktning.)
Den nuvarande muslimska världen kan inte visa upp särskilt många äkta vetenskapliga resultat, men i gengäld är det en mer än generös tillgång på pseudo-vetenskap. En tidigare chef på mitt fysiska institut i Islamabad har t ex beräknat himlens hastighet. Han hävdar att himlen avlägsnar sig från jorden med en centimeter mindre i sekunden än ljuset. Hans geniala metod bygger på en vers i den islamska heliga skriften där det sägs att gudsdyrkan på den natt då skriften blev uppenbarad är mer värd än tusen vanliga nätters böner. Han hävdar att detta motsvarar en förseningsfaktor på 1000, som han därpå utan att tveka placerar in i Einsteins formel om relativitetsteorin.
Ett annat exempel: En av de två pakistanska atomingenjörer som nyligen anhölls på misstanke om att ha levererat atomhemligheter till talibanerna hade tidigare föreslagit att man kunde lösa Pakistans energiproblem genom att utnyttja energin ur andar (djinner). Han stödde sig på den islamska tron att Allah skapade människan av lera medan änglar och andar skapades av eld – det rörde sig med andra ord bara om att fånga in andarna och utnyttja deras energi. Mannen hade tidigare en hög position.
Det tillstånd som råder i dag står i sorglig kontrast till det historiska islam. Mellan det 9: e och det 13: e århundradet – islams guldålder – gjordes de flesta väsentliga framsteg inom naturvetenskap, filosofi och medicin av muslimer. Muslimerna inte bara bevarade den gamla kunskapen utan skapade också banbrytande förnyelser. Det har varit en tragisk förlust för de muslimska folken att förlora denna tradition.
Vetenskapens uppblomstring i islams guldålder tillskrivs en stark rationalistisk och liberal tradition som hölls i hävd av en grupp muslimska filosofer, de s.k. mutaziliter. Men i 12: e århundradet väcktes den muslimska ortodoxin åter till liv anförd av en arabisk präst, imamen Al-Ghazali. Al-Ghazali var talesman för uppenbarelse framför förnuft och predestination framför fri vilja. Han fördömde matematiken som en kraft som var vänd emot islam, ett berusningsmedel som försvagade tron.
Således fast i ortodoxins hårda stryptag fick islam svårt att få luft. Muslimska, kristna och judiska lärde kunde inte längre mötas och samarbeta vid de kungliga hoven. Det fanns inte längre plats för tolerans, intellekt och vetenskap i den muslimska världen. Den sista store muslimska filosofen, Abd-al Rahman Ibn Khaldun är från det 14: e århundradet.
Resten av världen utvecklade sig vidare. Renässansen var enastående med en explosiv utveckling i den västliga världens vetenskap. I många fall tack vare grekiska texter översatta av araber och andra muslimer som dock inte fick någon särskild betydelse. Den merkantila kapitalismen och de teknologiska framstegen ledde till att västländer koloniserade den muslimska världen från Indonesien till Marocko – ofta på ett brutalt sätt ibland med folkmord som följd.
Det gick snart upp för åtminstone delar av de muslimska eliterna att de betalade ett högt pris för att inte besitta den moderna vetenskapens analytiska redskap och den moderna kulturens sociala och politiska värden – som var kolonialmakternas egentliga styrka. Trots utbrett motstånd från de ortodoxa fanns det också anhängare av modernitetens logik bland 19: e århundradets muslimer. Några av dem gick in för det moderna begreppet om nationalstaten och bland 20: e århundradets muslimska nationalistiska ledare har det faktiskt inte funnits en enda fundamentalist.
Den muslimska och arabiska nationalismen, som var del av en större anti-kolonialistisk rörelse i tredje världen byggde också på önskan om att kontrollera och utnyttja nationella resurser till egen nytta. En konflikt med västvärldens girighet var oundviklig. Englands och senare USA:s imperialistiska intressen kom i konflikt med nationalismen och önskan om självständighet. Alla som var villiga att samarbeta föredrogs till och med det ultra-konservativa styret i Saudi-Arabien. 1953 störtades Mohammed Mosaddeq i Iran i en kupp iscensatt av CIA och utbytt mot schahen Mohammad Reza Pahlavi. England försökte få bort Egyptens Gamal Abdel Nasser. Indonesiens Sukarno blev utbytt mot Suharto efter en blodig kupp med flera hundratusen dödade.
Under hård press utifrån och undergrävda av korruption och inkompetens inifrån förmådde de sekulära muslimska regeringarna inte försvara sina nationella intressen eller införa social rättvisa. De började motarbeta demokratin för att bevara sin makt och privilegier. Resultatet blev ett vakuum som snabbt fylldes av islamska religiösa rörelser – i Iran, Pakistan och Sudan för att bara nämna några få länder.
I den muslimska världen försiggick samtidigt som USA hänsynslöst manövrerade till sin egen fördel 1979, då Sovjetunionen invaderade Afghanistan. Med pakistaniern Mohammed Zia ul-Haq som Amerikas viktigaste bundsförvant rekryterade CIA ganska öppet heliga krigare i Egypten, Saudi-Arabien, Sudan och Algeriet. Den radikala islam fick turbon på, och mujahedinarna fick stöd direkt från USA. Ronald Reagan höll fest för dem på planen framför Vita Huset.
Resten är välkänd – efter Sovjetunionens sammanbrott släppte USA intresset för Afghanistan. Talibanerna kom till makten; Osama bin Laden och hans Al-Qaeda gjorde Afghanistan till sin bas.
Vad kan tänkande människor då lära av denna historien? För muslimerna är det på tiden att sluta upp med att njuta självmedlidande – muslimer är inte hjälplösa eviga offer för sammansvärjningar konspirerade av en ondskefull västvärld. Sanningen är att islams storhetstid var på retur långt innan den merkantila kapitalismen vann mark. Orsakerna kom huvudsakligen inifrån. Muslimer bör analysera dem och fråga sig själva vad som gick snett.
Muslimer måste se i ögonen att deras samfund är mycket större, mer sammansatt och komplext än de små homogena stamsamhällena i Arabien för 1400 år sedan där deras religion uppstod. Det är därför på tiden att förkasta föreställningen om att islam bara kan överleva och frodas i en islamisk stat som styrs i förhållande till sharia, dvs. islamisk lag. Muslimer behöver en sekulär och demokratisk stat som respekterar religionsfriheten och människovärdet och som bygger på principen om att makten tillhör folket. Detta betyder, att man måste förkasta de ortodoxa islamska skriftlärdes påståenden om att makten i en islamsk stat tillhör Allahs representanter eller islamska jurister, men inte folket.
Personer som Bin Laden har inga lösningar och kan inte erbjuda något alternativ. Det är ett fruktansvärt misstag att förhärliga deras terrorism. Den outhärdliga slakten av shiiter, kristna och ahmadier på deras heliga platser i Pakistan och av andra minoriteter i andra muslimska länder visar tydligt att terrorism inte är de förtrycktas uppror som det ofta hävdas.
USA måste också se ett par obehagliga sanningar i ögonen. De uttalanden man hör från George Bush eller Tony Blair klingar vackert men bin Ladens ord ger genljud över hela den muslimska världen antingen han är levande eller död. Bin Ladens religiösa extremism väcker motstånd hos många muslimer, men hans politiska budskap är lätt att förstå – USA måste sluta stödja Israel i att fördriva palestinierna från deras land och avstå från att hjälpa korrupta och despotiska regimer över hela världen bara för att de tjänar amerikanska intressen.
Amerikanerna måste också snart inse, att deras segerreligion och förakt för internationell rätt skaffar dem fiender överallt inte bara i den muslimska världen. De måste bli mindre arroganta och litet mer som alla andra människor i denna värld.
Vår gemensamma överlevnad beror av ett erkännande av att varken religion eller nationalism kan lösa våra problem. Vi har bara ett val – den sekulära humanismen, som bygger på logik och förnuft. Det enda som kan ge oss hopp om att alla på detta klot kan tillförsäkras rätten till liv, frihet och sökandet efter lycka.
Pervez Amir Ali Hoodbhoy är professor i fysik vid Quaid-e-Azam-universitetet i Islamabad. Denna artikel har tidigare varit publicerad i Washington Post.
----------------------------------------------
Originalet finns här på engelska:
http://www.washingtonpost.com/ac2/wp-dyn?pagename=article&node=&contentId=A3726 3-2001Dec28
Översättning - Räknenissen
En av Pakistans ledande vetenskapsmän Pervez Amir Ali Hoodbhoy redogör för den islamska världens politiska och intellektuella efterblivenhet.
Om världen ska skonas från vad framtidens historiker kanske kommer att kalla ”terrorns århundrade” blir det nödvändigt att styra på en kurs mitt emellan amerikansk imperialistisk arrogans och islamsk religiös fanatism. På vägen genom denna farofyllda väg måste vi finna en demokratisk, humanistisk och sekulär framtids ledstjärna. Annars är det avgjort på förhand, vi kommer att gå under totalt.
I snart ett halvt år har både president Bush och olika islamska ledare i USA påstått att islam är en fredlig religion, men att den kapades av fanatiker den 11 september.
Båda dessa påståenden är osanna. För det första handlar islam inte om fred – lika litet som kristendomen, judendomen, hinduismen eller andra religioner gör det. Den handlar inte heller om krig. Varje religion handlar om en absolut tro på att den är upphöjd över andra religioner och har en gudomligt instiftad rätt att påtvinga andra sin version av sanningen. På medeltiden flöt blodet i strida strömmar på grund av korståg och heliga krig. I dag går kristna fundamentalister till angrepp på abortkliniker i USA och mördar läkare, muslimska fundamentalister för sekteriska krig mot varandra, judiska bosättare med Gamla Testamentet i ena handen och maskingevär i den andra bränner ner olivlundar och fördriver palestinier från deras förfäders jord, och hinduer i Indien ödelägger moskéer och bränner kyrkor.
Det andra påståendet är ännu mer vilseledande. Även om islam i en eller annan överförd betydelse blev kapad, så skedde det inte i september år 2001. Det är mer än sju århundraden sedan islam upplevde en traumatisk tillbakagång som fortfarande kan märkas.
Var står muslimerna i dag? Märk att jag inte frågar om islam; islam är en abstraktion. Maulana Abdus Sattar Edhi, Pakistans framträdande socialarbetare, och talibanernas Mohammad Omar är båda anhängare av islam, men den förstnämnda borde för länge sedan ha fått Nobels fredspris, medan den sistnämnda är en okunnig psykotisk djävul. Den palestinska författaren Edward Said har upprepade gånger framhållit att islam kan betyda mycket olika saker för olika människor. Bara i min egen familj dyrkar vi vitt skilda varianter av islam. Denna religion är lika heterogen som de människor som tror på den och följer dess bud. Det finns ingen ”sann” islam.
I dag finns det över en miljard muslimer. I inget av de 48 länder där det idag finns en fullständigt eller en dominerande muslimsk majoritet har det ännu inte någonstans utvecklats ett stabilt demokratiskt politisk system. Faktiskt så domineras samtliga muslimska länder av egennyttiga korrupta eliter som cyniskt främjar sina personliga intressen och stjäl resurser från sina folk. I inget av alla dessa länder finns idag ett bärkraftigt utbildningssystem eller ens ett enda universitet med internationell status.
Även intelligensen har förkastats. Man ser sällan ett muslimskt namn när man bläddrar igenom vetenskapliga tidsskrifter och om man gör det tillhör det alltid en person som är bosatt i väst. Det finns några få undantag – Pakistaniern Abdus Salam delade Nobelprisen i fysik tillsammans med amerikanerna Steven Weinberg och Sheldon Glashow 1979. Jag kom att känna Salam ganska bra; vi skrev tillsammans ett förord till en bok. Han var en ovanlig människa som höll mycket av sitt land och sin religion. Men han dog djupt olycklig, illa sedd i Pakistan efter att ha förklarats som icke-muslim av det pakistanska parlamentet 1974. Ahmadi-sekten som Salam tillhörde, anses i dag vara kättersk och förföljs skoningslöst. (Min granne, som också tillhör ahmadi-sekten och är fysiker, blev skjuten i halsen och hjärtat och dog i min bil på väg till sjukhuset för sju år sedan. Hans enda brott var att han var född i en ”felaktig” muslimsk trosinriktning.)
Den nuvarande muslimska världen kan inte visa upp särskilt många äkta vetenskapliga resultat, men i gengäld är det en mer än generös tillgång på pseudo-vetenskap. En tidigare chef på mitt fysiska institut i Islamabad har t ex beräknat himlens hastighet. Han hävdar att himlen avlägsnar sig från jorden med en centimeter mindre i sekunden än ljuset. Hans geniala metod bygger på en vers i den islamska heliga skriften där det sägs att gudsdyrkan på den natt då skriften blev uppenbarad är mer värd än tusen vanliga nätters böner. Han hävdar att detta motsvarar en förseningsfaktor på 1000, som han därpå utan att tveka placerar in i Einsteins formel om relativitetsteorin.
Ett annat exempel: En av de två pakistanska atomingenjörer som nyligen anhölls på misstanke om att ha levererat atomhemligheter till talibanerna hade tidigare föreslagit att man kunde lösa Pakistans energiproblem genom att utnyttja energin ur andar (djinner). Han stödde sig på den islamska tron att Allah skapade människan av lera medan änglar och andar skapades av eld – det rörde sig med andra ord bara om att fånga in andarna och utnyttja deras energi. Mannen hade tidigare en hög position.
Det tillstånd som råder i dag står i sorglig kontrast till det historiska islam. Mellan det 9: e och det 13: e århundradet – islams guldålder – gjordes de flesta väsentliga framsteg inom naturvetenskap, filosofi och medicin av muslimer. Muslimerna inte bara bevarade den gamla kunskapen utan skapade också banbrytande förnyelser. Det har varit en tragisk förlust för de muslimska folken att förlora denna tradition.
Vetenskapens uppblomstring i islams guldålder tillskrivs en stark rationalistisk och liberal tradition som hölls i hävd av en grupp muslimska filosofer, de s.k. mutaziliter. Men i 12: e århundradet väcktes den muslimska ortodoxin åter till liv anförd av en arabisk präst, imamen Al-Ghazali. Al-Ghazali var talesman för uppenbarelse framför förnuft och predestination framför fri vilja. Han fördömde matematiken som en kraft som var vänd emot islam, ett berusningsmedel som försvagade tron.
Således fast i ortodoxins hårda stryptag fick islam svårt att få luft. Muslimska, kristna och judiska lärde kunde inte längre mötas och samarbeta vid de kungliga hoven. Det fanns inte längre plats för tolerans, intellekt och vetenskap i den muslimska världen. Den sista store muslimska filosofen, Abd-al Rahman Ibn Khaldun är från det 14: e århundradet.
Resten av världen utvecklade sig vidare. Renässansen var enastående med en explosiv utveckling i den västliga världens vetenskap. I många fall tack vare grekiska texter översatta av araber och andra muslimer som dock inte fick någon särskild betydelse. Den merkantila kapitalismen och de teknologiska framstegen ledde till att västländer koloniserade den muslimska världen från Indonesien till Marocko – ofta på ett brutalt sätt ibland med folkmord som följd.
Det gick snart upp för åtminstone delar av de muslimska eliterna att de betalade ett högt pris för att inte besitta den moderna vetenskapens analytiska redskap och den moderna kulturens sociala och politiska värden – som var kolonialmakternas egentliga styrka. Trots utbrett motstånd från de ortodoxa fanns det också anhängare av modernitetens logik bland 19: e århundradets muslimer. Några av dem gick in för det moderna begreppet om nationalstaten och bland 20: e århundradets muslimska nationalistiska ledare har det faktiskt inte funnits en enda fundamentalist.
Den muslimska och arabiska nationalismen, som var del av en större anti-kolonialistisk rörelse i tredje världen byggde också på önskan om att kontrollera och utnyttja nationella resurser till egen nytta. En konflikt med västvärldens girighet var oundviklig. Englands och senare USA:s imperialistiska intressen kom i konflikt med nationalismen och önskan om självständighet. Alla som var villiga att samarbeta föredrogs till och med det ultra-konservativa styret i Saudi-Arabien. 1953 störtades Mohammed Mosaddeq i Iran i en kupp iscensatt av CIA och utbytt mot schahen Mohammad Reza Pahlavi. England försökte få bort Egyptens Gamal Abdel Nasser. Indonesiens Sukarno blev utbytt mot Suharto efter en blodig kupp med flera hundratusen dödade.
Under hård press utifrån och undergrävda av korruption och inkompetens inifrån förmådde de sekulära muslimska regeringarna inte försvara sina nationella intressen eller införa social rättvisa. De började motarbeta demokratin för att bevara sin makt och privilegier. Resultatet blev ett vakuum som snabbt fylldes av islamska religiösa rörelser – i Iran, Pakistan och Sudan för att bara nämna några få länder.
I den muslimska världen försiggick samtidigt som USA hänsynslöst manövrerade till sin egen fördel 1979, då Sovjetunionen invaderade Afghanistan. Med pakistaniern Mohammed Zia ul-Haq som Amerikas viktigaste bundsförvant rekryterade CIA ganska öppet heliga krigare i Egypten, Saudi-Arabien, Sudan och Algeriet. Den radikala islam fick turbon på, och mujahedinarna fick stöd direkt från USA. Ronald Reagan höll fest för dem på planen framför Vita Huset.
Resten är välkänd – efter Sovjetunionens sammanbrott släppte USA intresset för Afghanistan. Talibanerna kom till makten; Osama bin Laden och hans Al-Qaeda gjorde Afghanistan till sin bas.
Vad kan tänkande människor då lära av denna historien? För muslimerna är det på tiden att sluta upp med att njuta självmedlidande – muslimer är inte hjälplösa eviga offer för sammansvärjningar konspirerade av en ondskefull västvärld. Sanningen är att islams storhetstid var på retur långt innan den merkantila kapitalismen vann mark. Orsakerna kom huvudsakligen inifrån. Muslimer bör analysera dem och fråga sig själva vad som gick snett.
Muslimer måste se i ögonen att deras samfund är mycket större, mer sammansatt och komplext än de små homogena stamsamhällena i Arabien för 1400 år sedan där deras religion uppstod. Det är därför på tiden att förkasta föreställningen om att islam bara kan överleva och frodas i en islamisk stat som styrs i förhållande till sharia, dvs. islamisk lag. Muslimer behöver en sekulär och demokratisk stat som respekterar religionsfriheten och människovärdet och som bygger på principen om att makten tillhör folket. Detta betyder, att man måste förkasta de ortodoxa islamska skriftlärdes påståenden om att makten i en islamsk stat tillhör Allahs representanter eller islamska jurister, men inte folket.
Personer som Bin Laden har inga lösningar och kan inte erbjuda något alternativ. Det är ett fruktansvärt misstag att förhärliga deras terrorism. Den outhärdliga slakten av shiiter, kristna och ahmadier på deras heliga platser i Pakistan och av andra minoriteter i andra muslimska länder visar tydligt att terrorism inte är de förtrycktas uppror som det ofta hävdas.
USA måste också se ett par obehagliga sanningar i ögonen. De uttalanden man hör från George Bush eller Tony Blair klingar vackert men bin Ladens ord ger genljud över hela den muslimska världen antingen han är levande eller död. Bin Ladens religiösa extremism väcker motstånd hos många muslimer, men hans politiska budskap är lätt att förstå – USA måste sluta stödja Israel i att fördriva palestinierna från deras land och avstå från att hjälpa korrupta och despotiska regimer över hela världen bara för att de tjänar amerikanska intressen.
Amerikanerna måste också snart inse, att deras segerreligion och förakt för internationell rätt skaffar dem fiender överallt inte bara i den muslimska världen. De måste bli mindre arroganta och litet mer som alla andra människor i denna värld.
Vår gemensamma överlevnad beror av ett erkännande av att varken religion eller nationalism kan lösa våra problem. Vi har bara ett val – den sekulära humanismen, som bygger på logik och förnuft. Det enda som kan ge oss hopp om att alla på detta klot kan tillförsäkras rätten till liv, frihet och sökandet efter lycka.
Pervez Amir Ali Hoodbhoy är professor i fysik vid Quaid-e-Azam-universitetet i Islamabad. Denna artikel har tidigare varit publicerad i Washington Post.
----------------------------------------------
Originalet finns här på engelska:
http://www.washingtonpost.com/ac2/wp-dyn?pagename=article&node=&contentId=A3726 3-2001Dec28
Översättning - Räknenissen
