Tankar om "datorspelsberoende"

Tjena!

Jag forskar lite på området datorspelsberoende.

Jag har egentligen bara en fråga till er och är jävligt tacksam för svar, det jag undrar är hur ni som anser er varit beroende av ett datorspel kommit ut från det här beroendet. Har behandlingshem funkat? Är det cold turkey-vägen som fungerar? Kanske något annat i ert liv har fått er att sluta?

Kan väll säga att jag är datorspels beroende. Men jag har insett att man måste prioritera i livet om vad som är viktigast och fått sopa undan spelen lite för att det inte ska ta över mig helt....
I skolan så var det nästan det enda jag höll på med. Struntade i nästan allting och abstinensen är som att man nästan blev galen. Men jag han inse att det var påväg att ta över innan det gjorde det helt å hållet...
Så nu för tiden njuter jag av spelen i lagom mängd och hänger inte upp mig på att "nöta nöta nöta nöta".
Var ju en så kallad WoW nörd innan och gjorde inget annat än spelade WoW. Nu har jag lagt av och ser min bror sitta och "nöta nöta nöta". jag kan inte längre se vad det var som var så roligt med att sitta "nöta nöta nöta" längre. Så när jag ser andra polare osv pratandes om detta spel så förstår jag inte längre vad dom tycker är så roligt med att sitta och göra nya gubbar/twinks osv.

Kommer liksom inte ihåg vad jag gjorde under den tiden man spelade. är som om man var helt tom i bollen när man satt och nötade, så jag är glad att jag kom ifrån det.

Hoppas detta var lite vad du var ute efter

Intresse för andra saker eliminerade mitt datorspelsberoende. Delvis lockade det sociala i det riktiga livet, och dessutom ökade mitt intresse för datorkunskap. Jag tänkte lite på hur mycket jag skulle kunna lära mig ifall jag spenderade den tid som jag brukade spela datorspel under till att studera, och då slog det mig att jag måste sluta.

Slutade spela och började göra annat.

Som han sa.
Tänkte på vad annat jag kunde göra med min tid, och att jag aldrig skulle komma någon vart i livet genom att sitta framför datorn. Så att bara sluta rätt av är det bästa sättet tycker jag.

Var det dig jag hörde på P1 igår?
Vet en vän som vi pressade jättemycket att sluta spela World Of Warcraft, och efter 1 halvår så gav han upp det. Men nu sedan 7 månader spelar han igen. Han kände att han inte hade något annat i livet och jag tror att det är många som "får ut" sina tillkortakommanden i den riktiga världen genom att spela rollspel där man kan förverkliga sig själv.

Nej det var inte jag. Jag gör detta som projektarbete nämligen, det man stora arbetet man gör i trean på gymnasiet.


En till fråga jag har är hur det kändes när ni insåg att ni behövde sluta med spelet? Var det påtryckningar utifrån (föräldrar, kompisar) eller var de ni själva som upplevde hela situationen som ohållbar?
Själv kan jag tänka mig att när man inser att man spelar för mycket också känner en smärre depression, vad säger ni om deT?

Spelade WoW ganska mycket Nästan mer än mycket. Väldigt mycket.
Kände mig aldrig deprimerad, inte ens lite utan jag hade jävligt roligt när jag spela. Såg det inte som ett jobb eller så. Kanske brist på sjukdomsinsikt vad vet jag.
Jag sluta för att jag tröttna på det samma samma samma samma saker hela tiden!
Var ingen som tjata på mig. Utan det var ett frivilligt val. Har testat några gånger efter, men nä. Är inget för mig längre.

Erkänner mer än gärna att jag inte saknar spelet alls, det jag saknar är dom jag spelade med. Blev som vilka vänner som helst vilket är svårt för någon som inte har provat på att spela online organiserat.
Spelar ingen roll om det ät MMORPG/FPS/nått annt. Blir en bra sammanhållning och man träffar liksinnade människor.
Några av dom jag spelade med träffar jag nu ibland ute i verkliga livet.

Så det där med depression tror jag inte på. Om nån spelar säg fotboll med kompisar han gillar att göra det med så känenr inte han sig nere. Kanske lite haltande jämförelse men du fattar.

Just nu spelar jag inte något alls och jag saknar det. Gör massor av annat tex
umgås med sambon/dricker öl/andra olagligheter/är normal. Fast allt sånt gjorde jag även fast jag spela. Äsch vet inte vad jag vill och varför jag skriver det här, men det kändes ganska bra.

Jag håller med dig om det. Något annat man kan jämföra det med är någon som spelar säg fiol 10 h om dagen. Det ser inte vi som något skadligt beroende, mest som att människan är ett underbarn. En som är ledare för en guild med hundratals medlemmar ser samhället som en destruktiv själ och inte en fascinerande ung ledare

Japp men det kommer ändras om några år framåt i tiden. Se på hela Asien där det är helt ok att spela spel. Det kommer mer och mer.
Folk skulle veta vilket slit det är att få en raidgrupp på 40 pers eller ett guild på 100st att fungera och inte splittras för vinden av alla motsättningar som finns.

Jag körde wow för ett långt tag sedan och måste hålla med om den här punkten att det känns tomt under den perioden. Jag körde inte överdrivet mycket men jag gjorde det "ofta" och jag hade skit kul.

Men jag slutade och jag gjorde det helt och hållet. Har prövat lite nu det senaste halvåret och jag ser inget kul i spelandet längre. På nått sätt har jag tröttnat helt och hållet.

Men det var inte själva uttråkningen som fick mig att sluta. Jag började träna och göra massa annat och hann inte riktigt med spelande. Till slut bestämde jag mig för att sluta helt och hållet, eftersom jag märkte hur mycket tid det tog att spela.

Men samtidigt så måste jag erkänna att jag lärde mig prata Engelska mycket bättre. Och jag fick mycket bättre betyg i just Engelska. Så därför kan man ju säga att ett spelberoende inte bara är negativt.

En gång i tiden slösade jag bort mitt liv på SWG men bröt upp med det. Nu spelar jag bara spel med fast slut.
Det är bättre att "grinda" sitt eget liv än en virtuell karaktär. Jag har sen dess läst upp en stor mängd skolämnen.