Jan Gradvall

Ett tidigt minne jag har från JG är från en tid för ca 30 år sedan (1987 ca) då J Gradvall var discjockey ihop med T Gylling och M Dodd. Ett tag körde de ihop vid samma show när reggaeparet Clint Eastwood & General Saint hade sin Bush Train... De var bland annat på KG5 på Kungsgatan och XL vid Hornstull. Det var tider det.

Skulle det vara något självändamål?

Ja det kanske skulle vara intressant för stunden med en litteraturkritiker som hyllar Camilla Läckberg och Jan Guillou som litterära genier. Men varför liksom. Det stämmer ju inte.

Det finns väl inget självändamål varken med det ena eller det andra. Jag uppskattar att han är kunnig (vilket säkert även det kan diskuteras av andra) och använder sina kunskaper ur ett annat perspektiv en många andra kritiker . Om man nu ser Gradvall som populist och t.ex Strage som elitist så gillar jag att båda finns så kan jag bilda min egen uppfattning utifrån att läsa båda dessa.

Men sen va fan det är ju samtida populärkultur vi diskuterar, underhållning. Litteraturkritik blir ju snabbt så mycket allvarligare om man jämför Läckberg med typ Dostojevskij, brott och straff och Guillou med Pasternack dr Chivago så framstår ju Läckberg och Guillou som kvalitativt kassa men om man ser dem som lättillgänglig populär underhållning så är de helt ok. Gradvall skriver om lättillgänglig populär underhållning inte om något annat, men det gör Strage med

(ok nu har jag gjort alla hipsters och sverigevänner som ser populärkultur som liv eller död upprörda)

Strage verkar dock endast vara elitist på vissa villkor. Hans (välgrundade) sågning av Petters debutplatta (eller var det hans debutsingel?) är ju klassisk, men han vek sig ju sen och kände sig tvungen att låtsas gilla Petter när Petter blev jättepopulär (trots att han fortfarande var skit).

Det är väl detta ovanstående Gradvall är rädd för, att han ska bli tvungen att göra "en Strage". Då är det lättare att gilla allt istället.

Ja, till stor del. Dessutom är han flyhänt på ett sådant där småroligt, brattigt sätt som är typiskt för många populärkulturskribenter numera, t ex Bengt Ohlsson, Anders Mildner, Susanne Ljung osv. Han skulle göra sig bra i Spanarna, förmodar jag. Men det är väl egentligen inte många som har tagit honom på allvar som just musikjournalist sedan han hyllade Britney Spears runt år 2000, jag tror att många såg det som ett stort nerköp.

Tycker han är pinsam. Det enda han gör nuförtiden är att berätta för folket vilka artister som har flest streams och enligt honom fungerar det som så att mest streams lika med bäst. Sedan hyllar han generiska popartister som Zara Larsson och Ariana Grande (närmast geniförklarar dem). Han är rädd för att verka gubbig därför känner han att han måste tala för kidsen men jag tvekar på att han genuint gillar och lyssnar på den där "Hits for Kids" smörjan som han hyllar. Jag är inte en töntig snobb som tycker att all "mainstream" musik är dålig men som han håller på är ju bara löjligt.

Han lägger upp en generisk böghögsbild med Man U-spelare på Insta och skriver ”svårt att ta bättre sportbilder.”

Jan Gradvall har ett mycket mycket säreget utseende.

Han har dock uppenbarligen lyckats bra i livet ändå. På 80- och 90-talen funkade det att gå nördvägen in i värmen. Kunskap om popkultur gav status. Att ha många skivor gav status. Då blev man cool pga det. Han började med fanzinet tidigt och kom nära sina idoler

Redan då tror jag gradvalls specialitet var nån sorts insmickrande attityd till de han skrev om. Han imponerade på banden genom att droppa deras referenser eller kunna ”allt” om deras historia. Ser man i gamla pop-intervjuer.

Alla musikskribenter har i alla tider hyllat olika enstaka mainstreamartister. Måns Ivarsson hade Lundell, Mats Olsson hittade en liten egen särart i Los Lobos, en skriver om Bruce Springsteen och ytterligare någon om Håkan Hellströms storhet.

Jan Gradvall har alltid varit nyanserad och på något sätt rättvis. När han skrev i Feber att han gillade Chic så tyckte jag det var respekt. Precis som Morodoers musik. Men för några år sedan händer något. Plötsligt skrev han en hel hyllningsartikel till Zlatans reklammusik för Volvo. Därefter skrev han en bok om ABBA och började plötsligt hylla dem. WTF? Efter det litar jag inte på hans omdöme för fem öre längre. Det är synd för han skrev så bra och initierat. Men nu ska han bara lyfta fram typ Dennis Pop. Varför då? De är bra på att göra skit för skitradiostationer. Det är väl en bedrift i sig antar jag, men det är inte Aretha Franklin om man säger.