Vän, väninna?

Tvärtom. Om du talar modern svenska så borde du vara väl medveten om att det inte finns ett naturligt sätt att uttrycka manligt/kvinnligt på. Om du sedan sitter fast i forntiden och språk som inte kommit loss därifrån så är det snarare du som är okunnig om samtiden.

Men är då inte detta en brist i den moderna svenskan? Eller menar du att ett osynliggörande av könet är något eftersträvansvärt i alla sammanhang? Det låter ganska verklighetsfrämmande i mina öron. Personligen tycker jag ord som "mamma" och "pappa" ger helt olika associationer och svarar mot olika register i barnets emotionella utveckling, men du menar att de lika gärna kan ersättas av ett könsneutralt ord, t ex "förälder"?
Tänk det lilla barnet i moderns famn värnlöst ropande: "Förälder!"

På engelska heter romanen "The girl who played go" (i original "La joueuse de go").

"Flickan som spelade go" funkar kanske på svenska, men det är inte lika kärnfullt och framförallt inte lika vackert som "Spelerskan".
För du menar väl ändå inte att boken borde fått heta "Spelaren"?!

Jag har redan gett dig svaret i ett tidigare inlägg:


Med det menar jag att det är stor skillnad mellan allmänspråk och poetiska alster. Jag kan inte se att poetiska stilgrepp ska utgöra grunden för hur vi väljer att uttrycka oss till vardags. Titeln fungerar bra i ett isolerat sammanhang, men vi klarar oss lika bra utan feminina former som vi klarar oss utan »hen«.

Långt ifrån alla håller med mig om det och det är därför jag skrev att det är tyckande.

Missade att du lämnade två svar.

Det är eftersträvansvärt att inte konstruera vare sig könsneutrala eller könsspecifika former. Sedan är det en helt annan än språklig fråga att diskutera vad mamma/pappa står för. Jag kan nöja mig med att beröra det faktum att det är individerna som ska ses för vad de är, inte vad de förväntas vara.

Sin egen kropps och själs vibrationer..? Vad menar du?

Sen när det gäller könsskillnader och andra skillnader för den delen så ska du veta att de allra flesta beteenden är inlärda. Du kan nog fråga nästan vilken beteendevetare som helst om detta. Och ovanpå det så är ju spridningen för diverse olika parametrar större INOM grupperna än mellan dem. Därför kommer du inte att kunna förutsätta något eller dra några slutsatser bara utifrån att någon är man eller kvinna.

Läste nyligen någonstans att slumpmässigt valda personer som har samma kön, yrke eller social grupptillhörighet var mer lika varandra än t ex slumpmässigt valda personer från samma land (nationalitet var en svagare faktor). Skulle någon få för sig att tro att yrke och social grupptillhörighet också är nedärvda och inte ett resultat av inlärda seder och beteenden? Ska "vän" ha en form för varje yrkeskategori också isåfall?

Och om vi måste ha en manlig och en kvinnlig form för vän och diverse andra saker, varför är det då ingen som reagerar över att vi inte har manliga och kvinnliga former på efternamn t ex. Är det någon som tycker att det är det problem att vi inte har det? Inte vad jag har märkt i alla fall. Allt detta förefaller mig väldigt godtyckligt och underbyggt mest på känsloargument.

Låt dig inte luras över "mångtusenåriga sensibiliteter", titta bara på religionerna om inte annat. De är inte helt överens, inte sant?

Det man däremot bör förstå är att den mänskliga hjärnan väldigt gärna vill se mönster i allt och klassificera saker och detta görs inte med finess utan med väldigt simpla verktyg som oftare slår fel än rätt.

Nej, men du skrev i inlägget ovan att titeln är dålig. Det är den inte, eftersom den speglar en realitet i romanen, nämligen betydelsen av att huvudpersonen är just kvinna. I ett poetiskt estetiskt kraftfält är titeln inte dålig, tvärtom en bärande förutsättning. Alla andra titelförslag jag kan komma på låter antingen klumpiga, fula eller vidsidanavmåletskjutande.

Men jag håller med dig: Förväxla inte politisk ideologi med poetik. Världen blir så tråkig då. I vissa parallella universum behövs ett ord som ”väninna” för att det mänskliga i all dess väldiga outforskade rymd inte ska reduceras till ett av ideologins (och ibland den kalla vetenskapens) knivar renskrapat kadaver.

Man kan dra rätt många slutsatser av en persons kön: till exempel att en kvinna har bröst, vagina, ett visst röstläge (kvinnor sjunger sällan rollen som Sarastro i Trollflöjten till exempel) och lägre tolerans mot alkohol än exempelvis män. Därtill kommer kulturella attribut som frisyr, klädval och så vidare. Kulturen kan vi inte bortse från, som du verkar tycka. Den kan växla allt efter tidpunkt, men den finns där som en bestämmande faktor.

Med kroppens och själens vibrationer menar jag den erotiska attraktion som ibland uppstår, eller kanske alltid spelar någonstans i bakgrunden, när man möter en människa med motsatt laddning än ens egen. Detta oavsett om man är heterosexuell, homosexuell eller något tredje.

Låt oss inte blanda in religioner, vidskepelser eller andra amsagor i diskussionen om ordet ”väninna”. Det känns irrelevant.

Yrkesbenämningar efter kön har jag överhuvudtaget inte diskuterat. ”Väninna” är ingen yrkesbeteckning.

Nej, jag skrev:


En titel kan dock vara bra även om översättningen i sig är dålig. Det beror helt enkelt på det jag skrev att poesin kan ta sina egna vägar.

Det är propaganda avsedd att utradera könsskillnader. Faktum är att könsroller hade aldrig kunnat uppstå från första början utan någon biologisk grund.

+1

Som väl är måste vi inte alla prata modärnt. Men det stämmer säkert att det genuslösa är en del av svensk kultur. Det passar bra ihop med detta.

Kanske är jag dum i skallen, men detta låter som svammel enligt mig. Har du något bra exempel på en benämning som varken är specifik eller neutral ang kön?