Jimi Hendrix

Jag skulle nog också lägga "1983..." som nr1. Hendrix tre första är bäst. Gillar det han gjorde på Woodstock också, gudomligt oväsen.

Låtar med ”The Jimi Hendrix Experience” som jag uppskattar, som inte redan har nämnts:

"Voodoo Chile", ”Fire” och ”If 6 Was 9”.

Från Geomeisters lista: ”Burning Of The Midnight Lamp”, ”Gypsy Eyes”, ”All Along The Watchtower”, ”1983...(A Merman I Should Turn to Be)”, ”Little Wing” och ”Voodoo Child (Slight Return)”

och

”Hey Joe” som clevernickname nämner.

10 (i topp) favoriter.

Kul att höra folks åsikter

Något jag noterat med The Jimi Hendrix Experience tre skivor är att första skivan känns som låtar han arbetat på ganska länge och bara lagt på hit efter hit. Kanske inte världens bästa tanke på struktur utan mest spela in en bra låt och nästa efter det.

Andra skivan är kortare och lite mer fokuserad, men inte nödvändigtvis bättre. Några av bandets svagare låtar går att hitta här, men det kanske den mest lättlyssnade skivan och den som påminner mest om klassisk albumstruktur.

Sista skivan är när vantarna togs av. Mer improvisationer, mer progressivt, mer jammande och en bredare tanke på vad han/dom kunde göra.

Kan bara hålla med, kul/intressant med åsikter…

Syftar du på CD-utgåvorna (de med 17 låtar) så kan jag hålla med om hit på hit, vinylerna lite mindre (som har elva låtar vardera). US-utgåvan (vinyl) innehåller 3 singel-låtar som inte fanns med på den första (original) UK-utgåvan (vinyl). Men, du har rätt, många hits (hur som)…

Vad de gjort med senare CD-utgåvor är att bifoga 3 singlar (6 låtar).

Det om första albumet,

det andra, som du skriver, blandad ”kompott”. Några av deras/hans bästa låtar, men också några av de svagaste. If 6 Was 9 en ”försmak” av vad som komma skulle… (en väg in i ”Ladyland”).

Electric finns mycket att säga om, du sammanfattar det bra, inget att tillägga, mer än spela den…

Spenderade lite tid med den nya CD/BluRay-boxen av Electric Ladyland i helgen. Eddie Kramers 5.1-mix är fullständigt fenomenal, grym ljudbild och en riktigt positiv överraskning. Då infinner sig genast frågan varför i helvete de envisats med att mastra CD-versionen så förbannat HÖGT? Återigen detta komprimerade loudnessvansinne. Och då skall tilläggas att Bernie Grundman, som har högt anseende, har mastrat - ska varenda ljudtekniker falla för den här plågan? Bye bye dynamik, hello en massiv vägg av högt ljud.

En besvikelse på en så fin utgåva. BluRayen väger dock upp det hela som tur är, med råge!

Min första vinyl med Jimi Hendrix Experience var Smash Hits. Utgiven på Polydor 1968 och inköpt på slutet av 70-talet blev den också en väg in till 60-talsmusiken. Men den var faktiskt svår att överträffa. Det var ju det här med titeln då förstås, "Smash Hits"!!!!


Bästa albumet var utan tvekan Electric Ladyland , köpt på postorder så jag missade porr-omslaget. Tyvärr. Musiken är ett sorts parallel till Beatles "White Album", bara en annan sida av 60-talet.


Sämsta lp:n måste nog vara "woke up this morning and found myself dead". Ett sorts drogat fyllejam med Jim Morrison m.fl. Legendarisk menar en del, bortkastade pengar menar jag. Finns utgivet på olika bolag och är mest kuriosa.

Kanske fanns en tanke med ”ljudet” på CD:n för att öppna upp för (eventuell) kommande SACD av Ladyland.

T ex Bernie Grundmans mastering 2014 av ”The Cry Of Love” låter ju ”jävligt” bra på CD.

Så, varför låter inte Ladyland bra…

På tal om SACD, Axis från 2018 låter mycket bra, och Are You… är på gång.

Så, en tanke, att en SACD är på gång, vilket dock inte försvarar ett dåligt ljud på CD:n i boxen.

(Har följt diskussionen på Steve Hoffmans sida… intressant, och inte nådig gällande cd-ljudet).

Gick faktiskt in på SH-forumet i morse för jag tänkte att det borde rimligen vara ett herrans hallå om detta. Lite kul läsning till morgonkaffet

De borde absolut ha låtit Scott Sedillo mastra CD-versionen också, med tanke på hur bra BluRayen är. Tänk att det ska till en som är van att mastra klassisk musik och körer för att göra en riktigt bra rockplatta i dagens läge. Men som du säger, skulle inte förvåna mig att det finns en tanke bakom hos Hendrix-lägret för att folk ska hoppa på en eventuell SACD också - har aldrig gillat deras attityd.

Ljudet anpassas efter de små lurar som används i dagligt bruk till telefoner, iPod.
Fenomenet är inget nytt, utan det är snarare praxis.

Och,

en del menar (också) att ljudet är anpassat till radio och bilen,

och,

nu finns det ju (många gånger) som i Ladyland-fallet alternativ, t ex vinyl och blu-ray,

(alternativ) bortom det komprimerade loudnessvansinnet.

Alternativa förklaringar: olika publik, ljudkällor och profit.

Vill man ha ”Electric Ladyland” på CD utan komprimerat vansinne får/kan man leta och hoppas på att hitta tidiga 80-tals utgåvor, t ex den från 1984 (om man inte redan har den, jag håller hårt i mitt ex).

Freedom