2008-01-08, 15:47
#1
Min stereoklocka blinkade till och vaknade sakteligen till liv med de familjära tonerna från introt till Air’s “All i need”. Klockan var 09:00. Dags att hälsa morgonen med en lång joggingtur och sedan en nyttig frukost. Eller inte.
Jag vaknade upp med ett ryck och upptäckte att jag hade en liten smedja, ofrivilligt inhyst, under skallbenet. Tio starka, men väldigt små, förbannade dvärgar stod och slog och slog och hamrade tills järnet slutligen kallnade. Sedan skulle det värmas upp på nytt. Elden skulle dansa runt stålet och kyssa det rodnadens rött. Min hjärna rök och jag kved obarmhärtigt i min svettindränkta säng.
Aldrig tidigare hade jag haft en liknande baksmälla. Visst hade man haft ekande huvudverk förut, visst hade jag vaknat upp febrigt kallsvettig många, många gånger, och visst fan hade det funnits tider då synen inte riktigt velat samarbeta med hjärnan, men detta var något från en annan värld. Det här var omänskligt!
Jag låg helt still och stirrade rakt upp emot en påhittad punkt i taket. Då jag ytterst försiktigt flyttade fokus några centimeter i sidled brakade helvetet löst. Dvärgjävlarna började åter hamra som besatta och den lilla förskjutningen i synfältet bjöd på en känsla av att ha två kaleidoskåp fastsydda över ögon. Ett torn av Gammeldansk, Branca, och havskräftor sträckte sig majestätiskt mot taket. Runt en meter upp gjorde sig tyngdkraften påmind och vände denna kavalkad av gårdagens nöjen mot sin förtvivlade skapare. Jag blundade.
Fullständigt indränkt i mina egna, starkt illaluktande vomeringar tog jag mig slutligen mod att röra mig ur sängen. Jag vickade mig försiktigt sidleds genom att göra stötande rörelser med stjärt och axlar. Något tidskrävande men ganska smärtfritt. Ur sängen hade golvet svårt att samarbeta med mina fötter så jag valde att transportera mig halvt liggandes, nästan krälandes. Med blicken fixerad mot toalettdörren tog jag mina första trevande hasande rörelser mot räddning i badrumsskåpet. Det skulle bli så otroligt skönt att göra sig kvitt alkoholens förbannelse att jag i stunder brast ut i panikartade fnissattacker som endast hör hemma på sinnesjukhus.
“En, två, tre, hihihi“.
“En, två, tre, fyra, FEM, SEX, SJU, ÅTTTTTTAAAA!!! HAHAHAHA”
150 mg Kodein och 400 mg Tramadol pulveriserades omsorgsfullt i ett shotglas. En sandkornsstor flisa sprätte iväg och jag parerade snabbt genom att lägg till en extra tablett från varje paket. En torr shot, sedan vatten. Tabletternas beska smak fick mig nästan att kasta upp på nytt. Tillsist tandkräm, ljuvlig god tandkräm!
För att vara på den säkra sidan kokade jag ihop lite vatten med 30 mg Dolcontin och pressade varsamt in den varma lösningen i röven. Nästan ögonblickligen kände jag hur en våg av värme fortplantade sig genom ryggraden. Jag låg på golvet med en stor spruta uppstickandes ur stjärten likt ett utkikstorn på en ö, men jag bestämde mig ändå för att inte förflytta mig en millimeter förrän de illsinta dvärgarna hade drunknat i morfinet.
Det gick ovanligt snabbt. Substanserna sköljde över mig likt en Afrikansk vind en kylig sommarkväll. Kroppen väcktes till liv och min självvalda förlamning bröts med ens. Med minimal ansträngning flöt jag upp från golvet och landade på toalettstolen. Ett snabbt skak på huvudet konfirmerade att jag var botad. “Helt jävla otroligt” viskade jag för mig själv och tog mig ut till köket för att slängde ihop en stark jävla “Bloody Mary” efter konstens alla regler.
Det blev en ståtlig latte också innan jag slog på köksteven och jag satte mig tillrätta för att avnjuta min flytande frukost. Som vanligt hade några uppretade kamelförare sprängt något. Hur fan orkar dom, tänkte jag och bytte kanal.
En utav gårdagens ångestfyllda minnen blinkade i min mobil. Jessica.
Jag: “God morgon”
Hon: “Hej fyllo”
“Vad pratar du om, hahahaha”
“Det vet du nog”
“Förlåt “mor“!”
“Hahaha, nej jag ska inte skälla på dig. Tänkte bara kolla om du ville käka lunch med mig”
“Nej fy, det vill jag absolut inte”
“Dålig stil”
“Kanske det, hej då”
“Dra åt helvete du med”
“Puss puss”
Precis som jag skulle lägga ner mobilen gav den ifrån sig en kort vibration, ett meddelande.
“Lever du? Jag är osäker. Brunch, snälla!?”
Svar: “Jag är själv i förnämligt skick! Trist med folk som inte kan kontrollera alkoholen… Hahaha! Vi ses där om 30”
Jag spydde ner halmattan, log och ryckte ner en rock. I hissens spegel blängde ett slitet ansikte. “Fan vad jag ser ut” tänkte jag för mig själv och skrattade till. Håret var stripigt och i min skäggstubb satt små spår av kavalkadspya. Jag lyfte försiktigt på solglasögonen och granskade de rödsprängda ögonen. Vad fan gjorde jag igår? Hissen plingade till och jag lät glasögonen falla ner över mina misshandlade ögon. Jag vek sedan upp rockens breda krage för att dölja resten av mitt ansikte. Det kändes oerhört viktigt att ta sig ut på anonym mark utan att bli igenkänd.
Det var ytterst tillfredsställande att inte drabbas av möte på den korta sträckan mellan hissdörren och taxin.
“Kör” fick jag ur mig innan jag förnöjt sjönk ihop i det mjuka baksätet. Svartingen fick för sig att stirra bak på mig genom backspegeln med sina tomma ögon. Otrevligt! Vad stirrar han på? Jag var slutligen tvungen att tillrättavisade honom med fingret. Apan ryckte till och jag flinade matt. Ska jag fråga honom om jag kan få betala i bananer? Skulle inte hans reaktion vara väldigt underhållande? Skulle han bli sur om han sa ja och inte jag hade några bananer att betala honom med, och hur skulle det gå för hans ungar? Ja gott folk, frågorna var många den lördagsmorgonen.
Enligt min vän på restaurangen hade vi lyckats länsa hans spritförråd så grundligt att inte en enda flaska återstod, och hans spritlager hade ändå varit någorlunda respektabelt. Det hela lät i vilket fall mycket logiskt med tanke på att jag hade ett tydligt minne av att vi shotade Gammeldansk och det brukar enligt tradition vara det sista som går. Det måste ha varit riktigt roligt igår tänkte jag för mig själv och la på ett smått ironiskt leende. Tretton dyngraka grabbar, sju mer eller mindre oroliga flickvänner och lite annan kvinnlig fägring. Det hela hade börjat som en stilla middag för att sedan urarta i en ohämmad spritorgie. Varför var det ingen som stoppade oss?
Med en överfylld magsäck räckte jag mig långsamt ner likt en överviktig för att ta upp posten. Bland breven fanns ett vadderat kuvert. Inuti dolde sig en liten grön förpackning. Det “Spice Gold” jag hade beställt för vad som kändes som ett halvår sedan hade tydligen bestämt sig för att dyka upp.
Jag förväntade mig inget speciellt när jag la ner ett par nypor i min Dunhill. Tre djupa bloss, det var allt. Örterna upplöstes på ett frätande vis. Ska jag fylla den på nytt tänkte jag och tog mig ut mot köket.
Efter två glas kall morotsjuice kände jag hur ett ofrivilligt leende kom smygande för att sedan mynna ut i ett ljudligt skratt. Det kändes mycket obehagligt att skratta helt utan uppriktighet! Det fanns verkliga inga lyckokänslor med i spelet. På något sätt hade örterna lyckats kuva den så trevliga värmen som hade huserat i mig under morgonen. Jag kände mig plötsligt kall och något sorgsen.
Jag gick till sovrummet och drog på mig min tjockaste morgonrock för att sedan sätta kurs mot den öppna spisen. Eftersom hjärnan inte längre arbetade i takt med kroppen fick jag stanna upp och vänta in den med jämna mellanrum under den korta färden.
Väl på knä framför spisen greps jag av en mild förtvivlan. Hur fan tänder man en brasa? Jag som brasberoende och tillika expert på området hade helt glömt bort hur man gjorde. Det kändes som att jag var fången inuti en idiot, en odugling. En oerhört jobbig upplevelse, speciellt med tanke på att delar av medvetandet fortfarande kändes nyktert.
En halvtimma senare tröttnade jag dock och grät en skvätt. Inte för att jag var ledsen utan för att jag kände mig så pass maktlös. Tändvätskan, som annars bara används vid krissituationer, fick slutligen plockas fram. Nöjd men samtidigt skamsen satte jag mig ner med benen i kors och började spruta.
Boff sa det när jag kastade in ett gäng tändstickor. En mur utav eld rörde sig mot mitt ansikte i slow motion. Härligt med lite värme tänkte jag och lät obekymrat ansiktet slukas av lågorna.
“Helvete” skrek jag, chockad av lågornas kraft. Stanken av bränt hår låg tung. Hur fan ser jag ut? Har jag något hår kvar? Jag sträckte försiktigt upp ett finger mot ena ögonbrynet för att undersöka skadorna, men halvvägs glömde jag helt bort vad jag skulle göra av det och stoppade det i munnen. Likt ett litet barn satt jag där och sög på fingrarna. Det fanns verkligen inget trevligt i den aktiviteten utan var mer en nervös reaktion på ett jobbigt läge. Slutligen, efter att ha koncentrerat mig ett bra tag, ställde jag mig upp. Jag var tvungen att ta mig till badrummet för att se över mig själv. Efter två steg blev minnet blankt.
Vart ska jag nu igen? Är jag hungrig? Nej, det var badrummet! Var ska jag göra där? Jag vet inte! Tänk, tänk, tänk, tänk! Kom igen nu för fan!!! Ja, håret måste undersökas helt enkelt! Var ska jag gå, frisören? Badrummet självklart! Varför? Ja, just det, hämta papper till brasan. Nej brasan brinner! Grilla lite kanske? Finns kycklingen i badrummet?
Där gav jag upp och la mig ner på soffan och blundade. Det var verkligen helt omöjligt att göra och planera enkla saker. Stereokontrollen som låg på ett sidobord verkade dock som ett rimligt mål. Efter att ha lugnat ner mig en aning lyckades jag slutligen somna in, underbart!
Tack för att du tog dig tid att läsa!
Jag vaknade upp med ett ryck och upptäckte att jag hade en liten smedja, ofrivilligt inhyst, under skallbenet. Tio starka, men väldigt små, förbannade dvärgar stod och slog och slog och hamrade tills järnet slutligen kallnade. Sedan skulle det värmas upp på nytt. Elden skulle dansa runt stålet och kyssa det rodnadens rött. Min hjärna rök och jag kved obarmhärtigt i min svettindränkta säng.
Aldrig tidigare hade jag haft en liknande baksmälla. Visst hade man haft ekande huvudverk förut, visst hade jag vaknat upp febrigt kallsvettig många, många gånger, och visst fan hade det funnits tider då synen inte riktigt velat samarbeta med hjärnan, men detta var något från en annan värld. Det här var omänskligt!
Jag låg helt still och stirrade rakt upp emot en påhittad punkt i taket. Då jag ytterst försiktigt flyttade fokus några centimeter i sidled brakade helvetet löst. Dvärgjävlarna började åter hamra som besatta och den lilla förskjutningen i synfältet bjöd på en känsla av att ha två kaleidoskåp fastsydda över ögon. Ett torn av Gammeldansk, Branca, och havskräftor sträckte sig majestätiskt mot taket. Runt en meter upp gjorde sig tyngdkraften påmind och vände denna kavalkad av gårdagens nöjen mot sin förtvivlade skapare. Jag blundade.
Fullständigt indränkt i mina egna, starkt illaluktande vomeringar tog jag mig slutligen mod att röra mig ur sängen. Jag vickade mig försiktigt sidleds genom att göra stötande rörelser med stjärt och axlar. Något tidskrävande men ganska smärtfritt. Ur sängen hade golvet svårt att samarbeta med mina fötter så jag valde att transportera mig halvt liggandes, nästan krälandes. Med blicken fixerad mot toalettdörren tog jag mina första trevande hasande rörelser mot räddning i badrumsskåpet. Det skulle bli så otroligt skönt att göra sig kvitt alkoholens förbannelse att jag i stunder brast ut i panikartade fnissattacker som endast hör hemma på sinnesjukhus.
“En, två, tre, hihihi“.
“En, två, tre, fyra, FEM, SEX, SJU, ÅTTTTTTAAAA!!! HAHAHAHA”
150 mg Kodein och 400 mg Tramadol pulveriserades omsorgsfullt i ett shotglas. En sandkornsstor flisa sprätte iväg och jag parerade snabbt genom att lägg till en extra tablett från varje paket. En torr shot, sedan vatten. Tabletternas beska smak fick mig nästan att kasta upp på nytt. Tillsist tandkräm, ljuvlig god tandkräm!
För att vara på den säkra sidan kokade jag ihop lite vatten med 30 mg Dolcontin och pressade varsamt in den varma lösningen i röven. Nästan ögonblickligen kände jag hur en våg av värme fortplantade sig genom ryggraden. Jag låg på golvet med en stor spruta uppstickandes ur stjärten likt ett utkikstorn på en ö, men jag bestämde mig ändå för att inte förflytta mig en millimeter förrän de illsinta dvärgarna hade drunknat i morfinet.
Det gick ovanligt snabbt. Substanserna sköljde över mig likt en Afrikansk vind en kylig sommarkväll. Kroppen väcktes till liv och min självvalda förlamning bröts med ens. Med minimal ansträngning flöt jag upp från golvet och landade på toalettstolen. Ett snabbt skak på huvudet konfirmerade att jag var botad. “Helt jävla otroligt” viskade jag för mig själv och tog mig ut till köket för att slängde ihop en stark jävla “Bloody Mary” efter konstens alla regler.
Det blev en ståtlig latte också innan jag slog på köksteven och jag satte mig tillrätta för att avnjuta min flytande frukost. Som vanligt hade några uppretade kamelförare sprängt något. Hur fan orkar dom, tänkte jag och bytte kanal.
En utav gårdagens ångestfyllda minnen blinkade i min mobil. Jessica.
Jag: “God morgon”
Hon: “Hej fyllo”
“Vad pratar du om, hahahaha”
“Det vet du nog”
“Förlåt “mor“!”
“Hahaha, nej jag ska inte skälla på dig. Tänkte bara kolla om du ville käka lunch med mig”
“Nej fy, det vill jag absolut inte”
“Dålig stil”
“Kanske det, hej då”
“Dra åt helvete du med”
“Puss puss”
Precis som jag skulle lägga ner mobilen gav den ifrån sig en kort vibration, ett meddelande.
“Lever du? Jag är osäker. Brunch, snälla!?”
Svar: “Jag är själv i förnämligt skick! Trist med folk som inte kan kontrollera alkoholen… Hahaha! Vi ses där om 30”
Jag spydde ner halmattan, log och ryckte ner en rock. I hissens spegel blängde ett slitet ansikte. “Fan vad jag ser ut” tänkte jag för mig själv och skrattade till. Håret var stripigt och i min skäggstubb satt små spår av kavalkadspya. Jag lyfte försiktigt på solglasögonen och granskade de rödsprängda ögonen. Vad fan gjorde jag igår? Hissen plingade till och jag lät glasögonen falla ner över mina misshandlade ögon. Jag vek sedan upp rockens breda krage för att dölja resten av mitt ansikte. Det kändes oerhört viktigt att ta sig ut på anonym mark utan att bli igenkänd.
Det var ytterst tillfredsställande att inte drabbas av möte på den korta sträckan mellan hissdörren och taxin.
“Kör” fick jag ur mig innan jag förnöjt sjönk ihop i det mjuka baksätet. Svartingen fick för sig att stirra bak på mig genom backspegeln med sina tomma ögon. Otrevligt! Vad stirrar han på? Jag var slutligen tvungen att tillrättavisade honom med fingret. Apan ryckte till och jag flinade matt. Ska jag fråga honom om jag kan få betala i bananer? Skulle inte hans reaktion vara väldigt underhållande? Skulle han bli sur om han sa ja och inte jag hade några bananer att betala honom med, och hur skulle det gå för hans ungar? Ja gott folk, frågorna var många den lördagsmorgonen.
Enligt min vän på restaurangen hade vi lyckats länsa hans spritförråd så grundligt att inte en enda flaska återstod, och hans spritlager hade ändå varit någorlunda respektabelt. Det hela lät i vilket fall mycket logiskt med tanke på att jag hade ett tydligt minne av att vi shotade Gammeldansk och det brukar enligt tradition vara det sista som går. Det måste ha varit riktigt roligt igår tänkte jag för mig själv och la på ett smått ironiskt leende. Tretton dyngraka grabbar, sju mer eller mindre oroliga flickvänner och lite annan kvinnlig fägring. Det hela hade börjat som en stilla middag för att sedan urarta i en ohämmad spritorgie. Varför var det ingen som stoppade oss?
Med en överfylld magsäck räckte jag mig långsamt ner likt en överviktig för att ta upp posten. Bland breven fanns ett vadderat kuvert. Inuti dolde sig en liten grön förpackning. Det “Spice Gold” jag hade beställt för vad som kändes som ett halvår sedan hade tydligen bestämt sig för att dyka upp.
Jag förväntade mig inget speciellt när jag la ner ett par nypor i min Dunhill. Tre djupa bloss, det var allt. Örterna upplöstes på ett frätande vis. Ska jag fylla den på nytt tänkte jag och tog mig ut mot köket.
Efter två glas kall morotsjuice kände jag hur ett ofrivilligt leende kom smygande för att sedan mynna ut i ett ljudligt skratt. Det kändes mycket obehagligt att skratta helt utan uppriktighet! Det fanns verkliga inga lyckokänslor med i spelet. På något sätt hade örterna lyckats kuva den så trevliga värmen som hade huserat i mig under morgonen. Jag kände mig plötsligt kall och något sorgsen.
Jag gick till sovrummet och drog på mig min tjockaste morgonrock för att sedan sätta kurs mot den öppna spisen. Eftersom hjärnan inte längre arbetade i takt med kroppen fick jag stanna upp och vänta in den med jämna mellanrum under den korta färden.
Väl på knä framför spisen greps jag av en mild förtvivlan. Hur fan tänder man en brasa? Jag som brasberoende och tillika expert på området hade helt glömt bort hur man gjorde. Det kändes som att jag var fången inuti en idiot, en odugling. En oerhört jobbig upplevelse, speciellt med tanke på att delar av medvetandet fortfarande kändes nyktert.
En halvtimma senare tröttnade jag dock och grät en skvätt. Inte för att jag var ledsen utan för att jag kände mig så pass maktlös. Tändvätskan, som annars bara används vid krissituationer, fick slutligen plockas fram. Nöjd men samtidigt skamsen satte jag mig ner med benen i kors och började spruta.
Boff sa det när jag kastade in ett gäng tändstickor. En mur utav eld rörde sig mot mitt ansikte i slow motion. Härligt med lite värme tänkte jag och lät obekymrat ansiktet slukas av lågorna.
“Helvete” skrek jag, chockad av lågornas kraft. Stanken av bränt hår låg tung. Hur fan ser jag ut? Har jag något hår kvar? Jag sträckte försiktigt upp ett finger mot ena ögonbrynet för att undersöka skadorna, men halvvägs glömde jag helt bort vad jag skulle göra av det och stoppade det i munnen. Likt ett litet barn satt jag där och sög på fingrarna. Det fanns verkligen inget trevligt i den aktiviteten utan var mer en nervös reaktion på ett jobbigt läge. Slutligen, efter att ha koncentrerat mig ett bra tag, ställde jag mig upp. Jag var tvungen att ta mig till badrummet för att se över mig själv. Efter två steg blev minnet blankt.
Vart ska jag nu igen? Är jag hungrig? Nej, det var badrummet! Var ska jag göra där? Jag vet inte! Tänk, tänk, tänk, tänk! Kom igen nu för fan!!! Ja, håret måste undersökas helt enkelt! Var ska jag gå, frisören? Badrummet självklart! Varför? Ja, just det, hämta papper till brasan. Nej brasan brinner! Grilla lite kanske? Finns kycklingen i badrummet?
Där gav jag upp och la mig ner på soffan och blundade. Det var verkligen helt omöjligt att göra och planera enkla saker. Stereokontrollen som låg på ett sidobord verkade dock som ett rimligt mål. Efter att ha lugnat ner mig en aning lyckades jag slutligen somna in, underbart!
Tack för att du tog dig tid att läsa!
