Leonard Cohen-tråden

Själv tycker jag inte Dylan har skapat större uttryck än Cohen.

Cohen var ju kraftigt influerad av Dylan. Dylan var ju först, på ett plan. Personan Cohen hade ju inte existerat om det inte vore för Dylan. Dock är nobelpriset ett stollepris i samma hänseende som polarpriset. Hade Dylan dött för två år sen hade denne knappast fått det, och, hade nobelprisjuryn promt velat ge årets pris till en "visdiktare", så hade det nog gått till Cohen. Till Springsteen? Knappast.

tycker om den där låten Dance me to the end of love med Cohen... brukar gå ut med mina rottweilers och "dansa" lite på kvällskvisten ibland... nån annan som gillar den låten?

Jag undrar varför det finns så lite officiellt arkivmaterial från Leonard. Isle of Wight-plattan var över tio år sedan. Skivbolagen brukar ju annars älska att ösa på med boxar från gamla sextio- och sjuttiotalsartister, särskilt efter deras död.

Jag tänker främst på hans BBC-framträdanden 1968 och om något överlevt från de tidiga turnéerna (Live Songs-perioden). Prima kandidater, förutsatt att det låter bättre än vad som redan finns på bootlegs. Det är ju ganska finstämd musik som vinner på bästa möjliga ljudkvalitet. En del har nog också slängts, raderats, spelats över och sjabblats bort under årens gång.

Sitter och lyssnar på en av Cohens senare liveplattor. Så jävla jävla jävla surt att jag inte hann se honom live och aldrig kommer få göra heller. Kan bara drömma om hur känslan i lokalen måste ha varit när han sjöng...

Någon som hann se honom och kan berätta hur det var?

Är sugen på att läsa den relativt nyutgivna serieboken Leonard Cohen: On a Wire av Philippe Girard.
Någon som har läst boken?
Nästintill varje gång jag lyssnar på en liveskiva av Coen känner jag likadant!
Mina vänner som såg honom blev inte besvikna.

Att inte ha sett honom kommer jag nog smågräma mig över hela livet. Han verkar ha varit så kopiöst bra på att fånga känslan av värme, vedmod och sensualitet på scen. Vart såg dina kompisar honom? Har du någon mer detaljerad berättelse från den kvällen att dela med dig av?

Fanns en väldigt bra liveskiva på Spotify vid namn "A poet in Gothenburg". Där låg en ofantligt makalöst bra version av Hallelujah. Tyvärr tog Spotify bort den.

"Chelsa hotel #2" och "So long Marianne" på skivan Live in London tror jag du skulle uppskatta!

Jag har haft den stora glädjen att se honom vid tre tillfällen, samtliga höll extremt hög klass.
Roskilde sent 80-tal, då han precis hade kommit ut med "I´m Your Man" skivan.
En skiva som jag verkligen föll för. Konserten var givetvis toppklass.
DRK var där och spelade in bl.a. så det finns lite på Youtube.
Lite svaj på VHS-bandet tyvärr från den som har spelat in det.
Roskilde 1988 - Take This Waltz
https://www.youtube.com/watch?v=7LWINMUOeFs

Andra gången var Sofiero Helsingborg 2008 och den kvällen var magisk. Då hade han hållt sig ifrån turnerande några år.
En av de bästa konserterna jag varit på och ändå har jag varit på en hel del. Denna och Yes slutet på 70-talet håller jag nästan högst.
En fin sommarkväll utomhus. Lätt att ta sig nära scenen på kanterna.
Fantastisk setlist och en uppenbart rörd Leonard Cohen, precis som om han var förvånad över publikens positiva gensvar. Han bockade, lyfte på hatten och bugade väldigt ofta.
Extremt mycket värme från Cohen den kvällen
Och även från detta tillfälle finns det lite bevarat på Youtube.
Tower of Song där han avbröt tillfälligt efter pekfingerpartiet på elpianot, publikreaktionen efter "born with a golden voice" m.m.
https://www.youtube.com/watch?v=UozRuh6L46o
En väldigt fin version av Hallelujah samma kväll.
https://www.youtube.com/watch?v=4CHMdZ7eniI

Låtarna denna kväll.

Tredje gången jag såg honom var på Malmö Arena två år senare.

Såg honom live utomhus på Djurgården i Stockholm en fin sommardag.
Han håller fortfarande när jag lyssnar på honom. Inte minst Consert in london. Bra inspelning. Youtube.
Publiken älskade honom och jag med.

Varit med honom sen hans debutroman Älsklingsleken, 1963 Norstedts förlag.

En del verkar anse Cohen som att vara klass med Bob Dylan när det gäller texter, en del inte. Tycker jag personligen verkar mystiskt. Cohen verkar anses som en slags joker, kanske man kan beskriva det som i musikvärlden, alltså han delar mångas uppfattning i typ två läger kanske, på ett ganska speciellt sätt. Sen har ju Dylan gjort o skrivit betydligt, eller klart fler sånger än Cohen dock t.ex

Kanske jag tycker så, för att jag inte känner mig så bra egentligen på att beskriva kvalitén på folks låttexter ofta. Iofs inte riktigt mitt typ av område, lite tyvärr kanske

Älskar Who by fire

Fortsätter komma tillbaka till Cohen den här tiden på året varje jävla år och upptäcker alltid nya känslor och lager i hans musik... i år går Take this Waltz, One of us Cannot be Wrong, Chelsa hotel, Famous blue raincoat och The Partisan varmast.

Här är varför jag gillar Cohen mer än Dylan:

*bättre liveartist då han är mer närvarande och har en finare publikkontakt, har bättre och fler musiker samt gör om texterna ut efter vart han spelar. Någon kanske har märkt att han på liveskivan från London 2009 sjunger "I did not come all the way to London just to fool you"

*har en större mystisk runt sig, både vad gäller hans kvinnor och förflutna som munk. Han känns både som en gentleman, och som ett riktigt odjur på samma gång. Svårt att sätta fingret på hur han är privat, något jag gillar. Med Dylan vet man redan att han är en otrevlig och otacksam jävel.

*han blandar texters djup hej vilt, men det finns alltid fler lager. "So long Marianne" kan de flesta snabbt först efter någon timmars funderade, medan låtar som "one of us cannot be wrong" kräver betydligt mer.

*han har en bättre sångröst som åldras som fint vin. Jämför studioversoinen av "Chelsa hotel" med liveversionen från London 2009...

*han var inte så pretentiös som Dylan är

Det är dock dumt att jämföra, men för mig är Cohen den störste inom den här genren, så är det bara.