2008-01-07, 13:33
#1
Jantelagen bespottas dagligen i media av individualister och självutnämnda språkrör för det "nya" sättet att tänka och göra saker och ting. Det är okej att köpa svindyra väskor och visa att man har pengar, går tankegångarna. Man ska berätta för alla precis hur mycket man tjänar just för att det gjorde man inte i det gamla Sverige. Ingen kan längre sticka under stol med att det finns de som har mer pengar än andra, och det är inte fel att du har lyckats.
Åtminstone pengamässigt. Inom utbildningsväsendet möts man istället av en fortsatt förnekelse av människors olika förutsättningar - ironiskt nog förklädd till just det motsatta. Aftonbladet kör två gånger om året fyra helsidor om vem som fick bäst resultat på högskoleprovet, dagen efter kommer en ledare om det förkastliga i att betygsätta barn för att kunna hjälpa såväl låg- som högpresterande tolvåringar. Och det fortsätter upp i vuxen ålder - antagningssystemet till högskolan är fullständigt anonymiserat och det enda som spelar någon roll är vilken siffra du har åstadkommit. 20,0 efter tre år på Barn- och Fritidsprogrammet och en vända på komvux är mer värt än 19,7 efter tre år på IB, eller NV. Det hade ändå nästan varit acceptabelt om alla behandlades lika - men nedan följer tre exempel från det senaste året på situationer där dumhet/lathet premierats på olika sätt.
* Jag har varit i kontakt med komvux flertalet gånger sedan sommaren 2007, angående en kurs i matematik D. Jag hade vid den tiden inget slutbetyg på grund av den stora inkompatibiliteten mellan IB och den svenska utbildningsmaskinen. Komvux-handledaren vägrade hjälpa mig förklara problemet för antagningen med motiveringen att "det är inget vi kan ändra på, du måste ha ett slutbetygspapper". Att jag kunde uppvisa delbetyg på alla "kurser" utom en spelade ingen roll, det stod inte slutbetyg på dokumenten. Jag gav upp och tog ett jobb istället.
Efter avklarat omprov var jag tillbaka på komvux - jag hade nu avklarat gymnasiet på alla sätt förutom att betygen inte hade utfärdats ännu. Jag möts av en 50+are med stort skägg som, när jag förklarar att jag gått IB, reagerar med en fnysning och "IB, det är alltid ett sånt helvete att översätta era betyg. Fattar inte att ni inte bara kan göra som alla andra". Jag förklarar vidare att jag inte ännu fått mina betyg men att allt är avklarat, att min rektor studierektor och gud själv kan intyga detta - men oviljan att göra något är fullkomlig. Skägget slänger åt mig ett papper och menar att jag kan få förklara vad jag vill för antagningsenheten. Där finns en rad med texten "Ansökan skriven i samförstånd med studievägledare från komvux" eller liknande - den tänker han inte skriva på.
Medan jag står och fyller i pappret valsar en, gissar jag, 20-22-nånting-årig invandrare in med sina två vänner. Han ser ut som killen som ligger med din 17-åriga syrra, komplett med örhänge och märkesjeans. Och vilket jävla bemötande han får! Han berättar för skägget att han inte har något slutbetyg, "ja menar sista året gled jag typ in bara för att hämta studentmössan, det var allt héhé" och skägget nickar gillande. "Ja, det är väl så det brukar vara hehe! Men det här fixar vi vet du" och så vidare. Jag tror inte mina förbannade öron, men farsen fortsätter. Invandrargrabben förklarar att hans rektor vägrat skriva under någonting, men skägget menar att det inte är något problem. Han skall nämligen ringa och snacka med rektorn personligen.
* Apropå översättningen från IB-betyg till svenska sådana; skalan ritas om nu i vår. Utan att göra det för komplicerat kan man säga att under tidigare år har 38/45 möjliga IB-poäng motsvarat 20,0, 24/45 har motsvarat 10,0. När den nya skalan sätts i bruk skiftar gränserna på så vis att 40/45 istället blir motsvarigheten till 20,0, likaså skiftas alla motsvarigheter från 31 till 40 nedåt, medan 24-30 IB-poäng istället blir mer värda.
Kort sagt, de IB-elever som presterat sämst får en gratis höjning av sina betyg, medan de som presterat bäst får en gratis sänkning. Detta drabbar främst de som siktat på 38 poäng för 20,0 för utbildningar såsom KIs läkarlinje och HHS civ.ek. - de allra mest studiemotiverade och, möjligen, de mest talangfulla.
* En god vän från IB-programmet har åkt till Uppsala och gjort sin första stint på deras civilekonomutbildning. Vi har båda läst Economics HL varför många av de elementära teorier som diskuteras under första året redan finns på plats i hans ekonomiska resonerande. Flera lärare har anklagat honom för att inte ha skrivit sina uppgifter själv, och när obestridliga bevis kommit fram till hans fördel har han istället fått bannor för att han komplicerar alltihop. Helst ska man inte koppla ihop det ena med det andra som lärs ut, utan bara svara på frågorna som det står i boken -- här är vi tillbaka på grundskolans och det svenska gymnasiets informationssökande ad infinitum! Analytiskt tänkande väljs bort, svaren skall vara enligt modellen och inget extraordinärt. Äldre vänner har, när jag frågar, berättat att det fortsätter så hela vägen upp i tredje året.
Jag blir ärligt talat lite ledsen över det här. I Sverige är intelligens, talang, drivkraft eller engagemang utöver det normala något så fult att utvecklingen förlamas. Vi är medelmåttornas fristad.
Åtminstone pengamässigt. Inom utbildningsväsendet möts man istället av en fortsatt förnekelse av människors olika förutsättningar - ironiskt nog förklädd till just det motsatta. Aftonbladet kör två gånger om året fyra helsidor om vem som fick bäst resultat på högskoleprovet, dagen efter kommer en ledare om det förkastliga i att betygsätta barn för att kunna hjälpa såväl låg- som högpresterande tolvåringar. Och det fortsätter upp i vuxen ålder - antagningssystemet till högskolan är fullständigt anonymiserat och det enda som spelar någon roll är vilken siffra du har åstadkommit. 20,0 efter tre år på Barn- och Fritidsprogrammet och en vända på komvux är mer värt än 19,7 efter tre år på IB, eller NV. Det hade ändå nästan varit acceptabelt om alla behandlades lika - men nedan följer tre exempel från det senaste året på situationer där dumhet/lathet premierats på olika sätt.
* Jag har varit i kontakt med komvux flertalet gånger sedan sommaren 2007, angående en kurs i matematik D. Jag hade vid den tiden inget slutbetyg på grund av den stora inkompatibiliteten mellan IB och den svenska utbildningsmaskinen. Komvux-handledaren vägrade hjälpa mig förklara problemet för antagningen med motiveringen att "det är inget vi kan ändra på, du måste ha ett slutbetygspapper". Att jag kunde uppvisa delbetyg på alla "kurser" utom en spelade ingen roll, det stod inte slutbetyg på dokumenten. Jag gav upp och tog ett jobb istället.
Efter avklarat omprov var jag tillbaka på komvux - jag hade nu avklarat gymnasiet på alla sätt förutom att betygen inte hade utfärdats ännu. Jag möts av en 50+are med stort skägg som, när jag förklarar att jag gått IB, reagerar med en fnysning och "IB, det är alltid ett sånt helvete att översätta era betyg. Fattar inte att ni inte bara kan göra som alla andra". Jag förklarar vidare att jag inte ännu fått mina betyg men att allt är avklarat, att min rektor studierektor och gud själv kan intyga detta - men oviljan att göra något är fullkomlig. Skägget slänger åt mig ett papper och menar att jag kan få förklara vad jag vill för antagningsenheten. Där finns en rad med texten "Ansökan skriven i samförstånd med studievägledare från komvux" eller liknande - den tänker han inte skriva på.
Medan jag står och fyller i pappret valsar en, gissar jag, 20-22-nånting-årig invandrare in med sina två vänner. Han ser ut som killen som ligger med din 17-åriga syrra, komplett med örhänge och märkesjeans. Och vilket jävla bemötande han får! Han berättar för skägget att han inte har något slutbetyg, "ja menar sista året gled jag typ in bara för att hämta studentmössan, det var allt héhé" och skägget nickar gillande. "Ja, det är väl så det brukar vara hehe! Men det här fixar vi vet du" och så vidare. Jag tror inte mina förbannade öron, men farsen fortsätter. Invandrargrabben förklarar att hans rektor vägrat skriva under någonting, men skägget menar att det inte är något problem. Han skall nämligen ringa och snacka med rektorn personligen.
* Apropå översättningen från IB-betyg till svenska sådana; skalan ritas om nu i vår. Utan att göra det för komplicerat kan man säga att under tidigare år har 38/45 möjliga IB-poäng motsvarat 20,0, 24/45 har motsvarat 10,0. När den nya skalan sätts i bruk skiftar gränserna på så vis att 40/45 istället blir motsvarigheten till 20,0, likaså skiftas alla motsvarigheter från 31 till 40 nedåt, medan 24-30 IB-poäng istället blir mer värda.
Kort sagt, de IB-elever som presterat sämst får en gratis höjning av sina betyg, medan de som presterat bäst får en gratis sänkning. Detta drabbar främst de som siktat på 38 poäng för 20,0 för utbildningar såsom KIs läkarlinje och HHS civ.ek. - de allra mest studiemotiverade och, möjligen, de mest talangfulla.
* En god vän från IB-programmet har åkt till Uppsala och gjort sin första stint på deras civilekonomutbildning. Vi har båda läst Economics HL varför många av de elementära teorier som diskuteras under första året redan finns på plats i hans ekonomiska resonerande. Flera lärare har anklagat honom för att inte ha skrivit sina uppgifter själv, och när obestridliga bevis kommit fram till hans fördel har han istället fått bannor för att han komplicerar alltihop. Helst ska man inte koppla ihop det ena med det andra som lärs ut, utan bara svara på frågorna som det står i boken -- här är vi tillbaka på grundskolans och det svenska gymnasiets informationssökande ad infinitum! Analytiskt tänkande väljs bort, svaren skall vara enligt modellen och inget extraordinärt. Äldre vänner har, när jag frågar, berättat att det fortsätter så hela vägen upp i tredje året.
Jag blir ärligt talat lite ledsen över det här. I Sverige är intelligens, talang, drivkraft eller engagemang utöver det normala något så fult att utvecklingen förlamas. Vi är medelmåttornas fristad.