Citat:
Ursprungligen postat av
houddoe
Om man ska peka på nåt som sticker ut extra i Parfymen, så är det språket.
Och i språket så är det personskildringarna som höjer nivån ytterligare. Att med detaljrikedom fånga karaktärers reaktioner i absurda situationer som samtidigt är vardagliga. Som du därför kan sätta dig in i som läsare.
Skildringarna av hur människor bara dör som flugor efterhand när huvudpersonen redan dragit vidare blir episkt kusligt och ödesmättat.
När Grenouille befinner sig uppe i bergen i ödemarken, drabbas han av såna psykologiska insikter om sig själv - som blir en förståelse av en osannolik karaktärs stötestenar.
Tidigare i boken dynamiken mellan amman Buisse? och prästen T.... är ett underbart drama där prästen försöker övertrumfa amman att barnet Grenouille inte kan vara djävulen - men där amman utan att veta om det förnedrar prästen genom sin kunskap om barn som amma.
Prästen blir tillslut livrädd för spädbarnet i korgen, då Grenouille tycks suga i sig dofterna av prästens harmlösa själ, som om prästen vore en maträtt.
Minns inte exakt nu, men drunknade inte prästen i Seine?
Många år sen jag läste boken så kan blanda ihop lite.
Hm... Jag minns att
någon drunknade i Seine, men inte vem.
Jag tyckte att det var en alltför obehaglig bok för min smak, fast jag tyckte dess skildring av 1700-talets Frankrike.