Vad hände med Superplay?

För 5-6 år sedan och bakåt var jag en frekvent läsare av tidningen Superplay. På den tiden fanns det en skön lekfullhet i recensionerna och reportagen. Det var helt enkelt kul att läsa tidningen, vare sig man hade en Nintendo 64 eller var sugen på att köpa en Dreamcast.

På senare år har tidningen genom gått en ny fas och den första skruven i maskineriet var introduktionen av PC-formatet. Det här var ett stort svek för oss konsolspelare som växt upp med Superpower och Sega Force, vi gillade främst konsolspel och inte tvärtom. Nästa plump var stilformatet som helt ändrades från den stora välkomnande texten till ytterst små bilder med mycket text (som i de flesta fall bara var/är någon slags inoficiell tävling i vem som kan skriva på "coolaste sättet").
För några månader sen skulle göra en längre tågresa och vad är det bästa sättet för att göra resan så som möjligt?
Ja du tänkte rätt, läsa en blaska! Jag stod där bland tidningshavet och bestämde för att köpa min gamla trotjänare Superplay som lockade med hundra sidor läsande. Det låter bra tänkte jag och köpte tidningen som kostade över 60 kronor. Jag läste och läste och efter bara några sidor tappade jag snabbt intresset och började bläddra vilket i min mening är en dödssynd för en tidning. Tidningen var helt enkelt tråkig och saknade både charmen och enkelheten.

En tidning ska locka till läsande, men jag tycker dagens Superplay har missat den delen. I brist på annat köpte jag tidningen Level som faktiskt var lite mer intressant men lider lite av samma problem som Superplay. Vi pratar om att det är för pretentiöst. Skribenter och stilformatet(?) tar sig själv på för stort allvar vilket gör att man tappar intresset.

Nej, jag är inte bitter, men visst fasen var det bättre förr?

Jag känner helt klart igen mig i din beskrivning. Jag har nästan helt slutat inhandla speltidningar på grund av nämnda orsaker. De gånger jag köper en speltidning nu för tiden faller valet alltid på Level då jag tycker den har en mer inbjudande stil och oftare har artiklar som intresserar mig. Det kan kanske bero på att bland andra veteranen Tobias Bjarneby (tidigare Super Power och Super PLAY) sitter i redaktionen.
Naturligtvis kan det gå för långt åt det andra hållet också. Jag hittade några gamla nummer av Super Power (årgång 93) ute i förrådet för en tid sedan och upptäckte att det var ganska mycket tramsigheter på den gamla tiden (någon som minns Dr. Horst von Spitzenspieler?) Å andra sidan hade väl tidningen en yngre målgrupp på den tiden och personalen var kanske inte riktigt helt på det klara över hur en speltidning skall göras, så det är väl ganska naturligt att det blev som det blev.
Nej, som sagt. För 6-7 år sedan hade nog spelpressen hittat en bra balans mellan allvar och nöje. Sedan började speljournalisterna anse att de representerade en livsstil, som det heter.

Superplay har jag aldrig riktigt gillat. Speciellt inte den där snubben som måste tjata om hur Final Fantasy 6 är skitbäst vid varje tillfälle han får.

Edge <3

Helt klart bättre förr! Tacka vet jag Nintedomagasinet. Jag har en bunt tidningar kvar som fortfarande är roliga att bläddra i.

Shit va kul, jag hade nintendomagasinet när jag va kid, men jag va inte så sparsam på den tiden så jag har inga kvar tyvärr..

Tror mycket handlar om att dom som växte upp i samband med Super Plays förvandling från förra tidningen, kring 96-97 så har ju målgruppen för blaskan växt något enormt, och de flesta som började läsa Super Play i samband med förvanlingen är vuxna nu (som jag) och inte läser speltidningar längre av den enkla anledningen att det finns mer i livet som är intressant än tv-spel och datorer. Den simpla anledningen till att skribenterna blivit pretto är väl främst det stora utbudet magasin i dagsläget har växt frekvent, och motståndet ökar hela tiden. Då måste ju skribenterna ta sig i kragen och visa att man kan skapa en seriös tidning som kan rikta in sig till äldre målgrupper än Wii och DS-spelarna. Sen den enda som jag på den gamla goda tiden som var pretensiös av dom skribenter som fanns för 5+ år sen är väl Thomas Wiborg. Minns hur han hyllade Halo till skyarna, och jag hade en hatkärkel för honom, mestadels för hans Xbox-hyllande texter såväl som att texterna var intressanta, bra och välskrivna.

Om nu Super Play är på sin sista resa är väl svårt att säga. Säkerligen kommer blaskan tappa läsare nu om det är som du säger, man ändrar inte format på en tidning helt och hållet utan konsekvenser och de flesta av det gamla skribentteamet har ju lämnat tidningen, en skriver ju för Close-Up nu. Men om du gillar oseriösiteter i tidningar och dylikt rekommenderar jag gratisblaskan Gamereactor, bättre än Superplay, tunnare men med mera läsning och är som sagt gratis.

Ack ja, Super Play, det var bra läsning förr. Fast favoriten har ju alltid varit PC Gamer, tyvärr har den också blivit mycket sämre. Har i princip alla nummer från att man började köpa skitet 97 tror jag, fram till 2007 typ.

Men det är inte så intressant att läsa speltidningar längre, man får all information man behöver från nätet.

Samma här. Från början var det mest en slags serietidning, men gick senare över till att fokusera mer på spelutgivning o. dyl.

Ifall någon vill känna sig nostalgisk, finns det en hel del skanningar av serierna här:
http://www.trsrockin.com/ncs_smb.html
http://yoshi.2yr.net/comics.php

Jag har i många år läst speltidningar trots att jag är 25 år. Level, SuperPlay, Gamereactor, N+ (ibland) och många utlänska tidningar. Jag sitter även då och då på internet och läser en hel del. Att jag läser så mycket beror på att jag gillar att jämföra och se hur de olika tidningarna/Skribenterna ser på olika spel. Man har lärt sig vilka som har samma smak på spel som jag, men har precis som ni börjat tröttna.

Jag håller fullständigt med att tidningarna är ointressantare idag. Större focus ligger på att layouten ska vara cool och nytänkande. Alla tar spelmediet på så stort allvar, som om det vore en text på liv och död. Visst, jag skulle också vela se att spel jämförs med både böcker och film, och visst går det mot det hållet även om det är en bit kvar.

Gamereactor är den tidningen jag gillar mest av dem alla. De har fortfarande en hel del lekfullhet i sina texter. Deras layout är fortfarande rätt simpel och ser ut som en tidning, inte som ett Yrkes-VM i design. De tar inte sig själva på så stort allvar som många andra skribenter till andra tidningar, där skribenterna själva verkar spela lika stor roll som spelen de skriver om.

Jag gillade Bergsalas propaganda-pamflett man fick på den gamla goda Nintendo-tiden, där alla spel fick minst 4:a i betyg. (Med undantag av "Bamse" till Gameboy som fick 3,5 av 5 möjliga ).

Tröttnade också på speltidningar, innan tyckte jag det var roligt att läsa tidningen från första sidan till sista,
även om jag inte var intresserad av alla spel.
Den känslan finns inte kvar när jag läser en speltidning idag.

Kanske beror det på att man ändå kan läsa allt på internet.
Allting har man redan läst en månad innan på internet ändå.

Haha, ja den lilla broschyren var riktigt skön. Verkligen icke-partisk .. Men som unge fattade man ju knappt det.