Hur mycket skulle vi behöva arbeta egentligen?

Läste i denna artikel http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1224281.ab att vi maskar i genomsnitt bort 20% av arbetsdagen. Vidare visar denna artikel http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/..._befolkningen/ att endast 65,3% av den arbetsföra befolkningen verkligen arbetar. Här har vi visserligen studenter och en hel del sjukskrivna som man egentligen inte kan räkna med i den arbetsföra befolkningen men säg att 75% jobbar. Samtidigt skulle jag av egen erfarenhet säga att åtminstone 10% av alla tjänster är totalt onödiga. Dessa skulle genom organisatorisk effektivisering eller helt enkelt avskaffa vissa onödiga yrken kunna avvecklas utan att samhällsmaskineriet skulle påverkas nämnvärt.

Nu kan vi ju väldigt förenklat säga att vi är nere på nivåer som säger att skulle vi bara organisera det hela annorlunda hade vi kunnat arbeta 50% av vad vi gör nu. Detta med oförändrad levnadsstandard, tillväxt, samhällsutveckling, m.m.

Nu är det ju inte så enkelt att man bara kan dela ut allt viktigt (riktigt) arbete mellan oss. Vissa tjänster kräver att man sitter längre pass och ibland är enskilda personer nyckelkompetenser som inte kan ersättas på något sätt. Ibland blir det även opraktiskt med för korta arbetsdagar. Men å andra sidan finns det flera ljusa sidor med arbetstidsförkortning också http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=308665. Minskade sjukskrivningar, ökad effektivitet, ökat välbefinnande, mindre olycks- och misstagsrisk för att nämna några.

Så min ödmjuka fråga lyder: Hur lite tror ni vi skulle kunna arbeta för att bibehålla ett samhälle likt vårat nuvarande?

LIston crest: Ska vi tillåta oss att vara sjukt utopiska?

I vilket fall som helst, låt oss säga att alla fattiga negrer och sydamerikaner samt asiater skulle börja jobba lika hårt som oss. Ett normalarbetspass är helt enkelt 6 timmar på en industri fem dagar i veckan.

Då spår jag att vi skulle behöva jobba några veckor i vårt liv för att bibehålla samma standard. Så för att vissa ska vara rika och andra vara fattiga så uppoffrar vi som ska vara rika en hel del, de som är fattiga uppoffrar endast livet.

Frågan är snarare, hur mycket mer måste vi arbeta för att bibehålla ett samhälle likt vårat nuvarande?

Det handlar alltså inte främst om hur lång arbetsdagen eller veckoarbetstiden skall vara utan om hur lång den effektiva livsarbetstiden skall vara. Det leder till frågor om hur lång tid studier får ta och hur länge man vill eller orkar arbeta, samt vilken organisation av arbetsmarknaden detta kräver.

Ska vi bibehålla en generell välfärd, dvs välfärdstjänster som vård, skola, omsorg utifrån människors behov och inte betalningsförmåga, krävs en ordentligt ökad produktivitet (särskilt i produktionen av välfärdstjänster) och betydligt fler antal arbetade timmar. Samhällets samlade resurser utgörs nämligen av det totala antalet arbetade timmar multiplicerat med den genomsnittliga produktiviteten (förädlingsvärdet per timme).

I annat fall tvingas vi acceptera en annan samhällsmodell med ökade skillnader mellan människor och där var och en bär sina egna kostnader.

Nu är jag inte riktigt med. De utför väl redan nu en stor del av arbetet? Skulle de få samma standard som vi så skulle produktionen behöva ökas något enormt. Men för min del tycker jag att det endast finns en mening med att vara rikare än andra om alternativet är fattigdom. Om resten av världens befolkning skulle komma upp till vår nivå skulle det vara helt okej.



Vad bygger du detta på? Visst vi har en skev demografisk utveckling men också en nettoinvandring på c:a 75 000 pers om året så det ska nog lösa sig. Snarare har vi ju haft en fantastisk effektivitetsökning http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/un...256E70003582FE. Är det rädslan för att andra kommer gå om oss om vi inte bara har en kraftig tillväxt utan en accelererande sådan?

Liston crest: utopin förutsätter att alla får mat för dagen, behagliga bostäder och en viss lyxkonsumtion men inte något jättekraftigt. Dvs att alla är välmående volvobandarbetare.

Nej, det utförs inte speciellt mycket industriarbete av kvalitè i afrika eller vissa delar av asien.

Nej de är väl längre ner i kedjan och bryter råmetaller o dyl.

Sverige har bakom sig en mycket hög produktivitetsökning inom varuproduktionen, men vi kan inte leva på gamla meriter. Idag är tjänstesektorn större än industrin och där är produktivitetsökningarna långsammare (en frisör kan bara marginellt klippa snabbare). Vi är i detta läge knappast betjänta av ytterligare politiskt framstimulerad lågproduktiv tjänstesektor, vilket nu sker.

Mig veterligen råder det bred politisk enighet om problematikens identifiering, det visade inte minst Långtidsutredningen 2003/04 – vi står inför ett problem, hur ska vi finansiera framtidens välfärd? Lösningen må det råda delade meningar om, massiv arbetskraftsinvandring, höjd pensionsålder, kortare studier, kortare sjukskrivningstider, bättre incitament till arbete - eller vad du vill, men vi kommer inte att klara den generella välfärden med färre antal arbetade timmar, det är utom allt tvivel.

Du pekar på att nettoinvandringen ska lösa problemet. Man kan absolut argumentera enligt följande modell, - om en miljon människor flyttar till Sverige börjar de skapa saker, de konsumerar, de lär ut, de lär sig och vips har vi en BNP mycket högre än alla andra. Frågan är om det är hållbart, det förutsätter nämligen att inflyttade personer i första hand inte genererar nettokostnader över tid. Enligt min mening är det inte möjligt att importera lösningen, utan här krävs istället en betydligt högre nativitet och fler arbetade timmar.

http://www.flashback.org/showpost.p...3&postcount=13

Okej men detta är en helt annan frågeställning (om än en mycket intressant sådan). Din poäng är att samhället måste förändras och min fråga var hur lite vi skulle kunna arbeta och ändå upprätthålla den standard vi har idag.