På begäran i ett PM jag fick (hoppas du inte tar illa upp att jag copy-pastar PMet):
Citat:
Ursprungligen postat av nipson
Hej. Skulle vara jätte sjyst om du kunde svara några frågor ang. Chaufför yrket.
Har du lust att berätta lite om ditt yrke, eller föregående, lastbillschaufför.
Jag har själv fixat C körkort, funderar på att ta CE. Det är nästan självklart, då dem flesta arbetsgivare vill ha CE behörighet?
Hur är det med olika utbildningar, ADR etc? Är det ett stort plus att ha det i Norge?
Hur fick du tag på jobbet i Norge?
Du kan skriva svaret i tråden, "Yrke: Lastbillschaufför", det är kanske bättre. Men nu orkar jag inte ändra allt så det får bli ett PM!
Tack! /nip!
Det enklaste är väl att börja med min bakgrund: hela min yrkeskarriär har varit inom transportbranschen och mestadels i Norge där jag började jobba när jag flyttade hemifrån vid 18 års ålder. Jag började som transportkoordinator för ett expresstransportföretag där jag var ansvarig för importhantering och bokföring av flyggods i första hand. Mitt andra jobb var som vanlig lagerarbetare i Sverige. Därefter fick jag genom kontakter mitt första chaufförsjobb som distributionschaufför med B-behörighet (i Norge), efter ett par år beslutade jag mig för att ta CE-behörigheten som med hjälp av lite andra kontakter gav mig ett kort vikariat för en entreprenadfirma (i Sverige) där jag körde bort fyllmassor vid ett mindre vägbygge (dvs ej för VV produktion som kräver speciell behörighet).
Mitt nuvarande jobb är återigen införskaffat med hjälp av kontakter: distributionskörning med C/CE-behörighet.
Mittemellan allt detta har jag studerat och kommit halvvägs till en kandidatexamen, men hoppat av dels för att jag är studietrött men även för att jag trivs ganska bra med att köra och har svårt att se hur något annat jobb skulle kunna vara roligare.
Bortsett från erfarenhet så har jag truckkort upp till 12-tons motviktstruck, däremot saknar jag ADR-behörighet, något som norska företag oftast ser snarare som meriterande än nödvändigt (om det inte är ett företag som bedriver väldigt mycket farligt gods-transporter) medans för svenska företag det ofta är en förutsättning (om de inte uteslutande bedriver transporter utan farligt gods, exempelvis är ett av få ställen jag sökt jobb på som inte avvisat mig pga ADRen ett åkeri som endast körde matvaror). Samma sak gäller lite för E-behörighet; det är lättare att finna ett jobb i Norge med endast C än det är i Sverige, dels beroende på att det i Norge är uppdelat i C1 och C2 där C1 är lastbil t.o.m. 7,5tons totalvikt och C2-chaufförer är mer sällsynta (om än ingen skriande brist på).
Överlag skulle jag säga att kontakter, kontakter och återigen kontakter är det enda tillförlitliga sättet att få ett chaufförsjobb på (om man inte vill köra brödbil i några år först förstås: de flesta etablerade chaufförer vill helst inte köra sånt). Åkare är ett av de mest konservativa släktena man kan få tag i: det de själva inte sett eller hört gott om vill de inte heller prova på, d.v.s. att om du inte känner någon som kan gå i god för dig så är det oftast lögn i helvete att få ett jobb. Som exempel kan nämnas två citat från arbetsgivare: "Hade det inte varit för att XX rekommenderat dig så hade jag nog hellre låtit bilen stå och tagit kostnaden ur egen ficka under semestern", samt "Du skulle bara veta vilka knäppgökar som kommer här och säker jobb, jag vill helst veta vilka jag har att göra med annars tackar jag nej till uppdrag om jag inte har förarkapacitet". I tillägg har en gammal artikel i tidsskriften Trailer avslöjat att Arbetsförmedlingen träffat på ett flertal åkare som vägrar annonsera efter chaufförer för att de är rädda för att inte få fatt i vettiga sökanden.
Jag kan väl inte säga att jag inte förstår dom; när det rör sig om fordon värda en halv till en och en halv miljon så kan man nog räkna med en viss petighet, men det hindrar ju även nyrekryteringen till yrket.
Om du har mer tålamod så är som sagt bagerierna ett bra sätt att börja, även om jag fått intrycket av att det är skitkörningar i många fall. Ett annat är att helt sonika spontanringa runt till åkerier, jag har själv kommit till intervju på åtminstone ett sådant vis, tyvärr visade det sig att transportledarens son behövde jobb i ungefär samma veva så även om vi kom gott överens så fick jag inte just det jobbet...
Överlag gällande chaufförsyrket? Ja, vad kan jag säga? Det kan vara både himmel och helvete beroende på vilken typ av körning, kunder och transportledare du har.
När det är som bäst är det ett spännande och dynamiskt jobb där du får sköta det mesta fritt efter eget huvud, träffa många intressanta människor, har en hyfsad lön och relativt enkla hämtningar/leveranser (dvs pallat gods, goda lastbryggor, korta väntetider på terminaler, inga trafikköer, etc.)
När det är som sämst har du transportledaren på ena telefonlinjen, åkaren på den andra och en ilsken kund som inte har fem öres förståelse för att det är rusningstid på den tredje, PRO har begravningsfärd mitt framför din lastbil, du råkar backa in i en kunds nya Mercedes S600 (kan hända oss alla) och tvingas skriva skadeanmälan medans transportledaren ringer och ger målande beskrivningar á la Gudfadern om vad som händer med dig och hela din familj om du inte är på en viss terminal inom 15 minuter, solen är stekhet samtidigt som det regnar vilket gör att du undrar hur mycket av blötan i dina kläder som är svett och hur mycket som är regn, ACn gör dig snorförkyld mitt i sommaren och din flickvän sparkar ut dig hemifrån med motiveringen att du ändå aldrig är hemma utan en självisk jävel som bara ligger och kuskar på vägarna 24/7.
Ofta har en och samma vecka minst en av dessa dagar...
PS: Skulle även vilja passa på att säga några ord om skillnaderna mellan att arbeta i Norge och Sverige rent generellt (det är inga regler eller vetenskapligt bevisade fakta utan mer saker jag själv lagt märke till och funderat över utifrån egna erfarenheter).
Arbetsmentaliteten skiljer sig lite granna åt, mitt ex sa en gång att "I Norge mäter man hur bra man jobbar, i Sverige mäter man hur länge man jobbar" och det kan nog ligga ett visst mått av sanning i det. Jag minns mitt första jobb där vi hade vissa arbetsuppgifter som skulle vara gjorda före dagen var slut, det vi gjorde var att vi jobbade som små svin på morgonen och förmiddagen för att de sista 1,5-2 timmarna på eftermiddagarna sitta på lastbryggan och sola oss vilket chefen var nöjd med sålänge allt var ute i tid. På mitt första svenska jobb minns jag hur vi hade slitit och fått allt klart tidigt en gång, hunnit katalogisera gammalt lagergods samt städat terminalen. Därefter tog vi en kopp kaffe när förmannen kom förbi och svor över att vi inte jobbade. När vi berättade att vi gjort det som skulle göras frågade han varför vi inte städade då, vi svarade att vi redan städat då han kliade sig i huvudet och lite grinigt utbrast att då fick vi väl städa igen så att "det ser ut som att ni gör nåt"; alltså lite Gulagmentaliteten (gräv ett hål i marken endast för att fylla det igen). Resultat vs principsak alltså.