Citat:
Ursprungligen postat av Hovslättsmannen
Det här uttrycket har alltid förbryllat mig. Speciellt det sätt på vilket det används; att vara på dekis. Om det är kortform av dekadent så borde det väl heta att man är dekis rätt och slätt.
Förklaringen är att det inte kommer av adjektivet utan av substantivet
dekadens. Saxat ur SAOB (
Dekadans):
Citat:
(företrädesvis om person) i uttr. på l. (numera nästan bl. framför adjektiv-attribut) (ut)i dekadans, mera hvard. äfv. på dekadansen, på förfall osv.; i sht i förb. vara (l. befinna sig) på dekadans(en) l. i dekadans, vara stadd på (i) de*kadans, vara på förfall, vara afsigkommen, "ur*spårad", "På kneken", "under isen", o. komma på dekadans(en) l. i dekadans, råka på förfall, "komma på sned", "urspåra"; jfr anm. nedan. [...]
ANMÄRKNING: I hvardagsspråket användes ofta en förkortad form dekis (med afs. på bildningen jfr BAKIS, BONDIS, CESSIS, CHAMPIS m. fl.), i sht i uttr. på dekis (jfr ofvan 1 b). E. H. W. TEGNÉR i Forh. nord. filologmøde 1881, s. 68.
LUNDQUIST Vid aftonl. 140 (1891).
Jag tittade närmare på min stackars vän och såg, att han var bra nog på dekis. Ord o. bild 1896, s. 319.
Rikets skuldsättning syns inte bara i hypotekslånen och kommunernas dekis. STRINDBERG Göt. r. 281 (1904).
Henrik Almer be*finner sig på dekis. SD 1907, nr 111, s. 10.
Kort*formen torde dock förnämligast afse ett ovår*dadt l. sluskigt utseende, under det att (på) dekadans mera syftar på belägenheten i dess helhet, i såväl yttre som inre afseende. Stun*dom användes om person den i anslutning till ofvan nämnda uttr. bildade ssgn dekis-figur (jfr DEKADANS-FIGUR). SD(L)
Åtskillnaderna i betydelse gäller väl knappast idag (om någon ens säger "på dekadens" längre). Artikeln är från 1908.