2007-12-31, 17:31
#1
Inmundigar ett gram torkad cubensis vid midnattssnåret, det är andra gången jag äter svamp.
Fastän jag är mätt och belåten slår de mig på en kvart, jag är hyfsat nervös och får takykardi. Men jag bestämmer mig för att inte vara rädd och lyckas till slut lugna ner mig lite. Sakta men säker börjar cirkusen gå igång.
Jag är fortfarande nojig så emellan varven är jag uppe och tar en cigg och tittar på den fantastiskt vackra himlen, den är enorm och stjärnorna dansar för mig. Jag känner mig som jaguaren i regnskogen. Månen ser lite trött och hängig ut, inte konstigt tycker jag, han måste ju vara uppe och arbeta hela natten!
I min skalle är det fullt av ljud, små sekvenser av musik, någon talar på ett språk jag inte kan förstå och aporna skriker för att roa mig, jag kan inte sluta fnissa åt dem.
Jag far runt och pratar med en massa entiteter, någon har hand om min matsmältning, en annan styr över mina déjàvuer. En grupp småfolk av något slag följer med mig hela tiden och tjoar och hurrar åt allt, varje gång jag kommer till insikt om något spelas det en liten melodi och de blir jätteglada.
Det är en riktig cirkus, de flesta jag möter ser ut att höra hemma på en carnaval och jag tror aporna är där i bakgrunden hela tiden. Sen blir det virrigare, jag börjar fundera på vem jag är, vad jag är. Det känns som jag delats upp i många delar. Till att börja med har jag en "passiv" del, en kärna som iaktar och lyssnar och sen den "aktiva" som rusar runt och pratar och gör saker, jag är båda två samtidigt men ändå inte. Det passiva jag förblir densamme medans det aktiva jag hela tiden byts ut, för varje ny tanke försvinner den förre aktive som inte hade den tanken och jag ser och hör mina tidigare jag försvinna iväg i en lång spiral och så småningom blekna bort.
När jag bestämmer mig för att identifiera mig mer med den passiva aspekten blir jag mindre nervös, då kan jag ju bara flyta med och titta på utan att behöva oroa mig.
Sen manifesterar sig andra aspekter av mig också, speciellt min sexualitet som springer omkring och bara pratar samlag så jag blir tvungen att lugna ner honom.
Ett ständigt återkommande ljud fascinerar mig, jag kan fortfarande höra det nu dagen efter. Ljudet är mekaniskt, biologiskt, naturligt, ganska oplacerbart och kommer tillbaka med en jämn frekvens. På något sätt låter det som en "maskin" och inte lika mycket skrämmande som ovant. Börjar fundera på om jag inte är en biologisk robot och allt jag sett inom mig fram tills nu bara är delar av maskinen som interagerar. Men jag viftar bort den tanken sålänge, den är bara jobbig att tänka och jag vägrar tro på det, det är bara ett missförstånd.
Upptäcker plötsligt att en av småfolket, han som stått i mitten och stuckit ut, är en infiltratör av något slag. När jag frågar vem han är vägrar han svara och jag ber honom gå men ångrar mig genast för det kanske är det han vill! Säger åt en av de andra att hålla fast honom och nu vet jag varken ut eller in. De djävlarna ser likadana ut så han byter plats med sin vaktare men jag kommer på dem! Efter det tar jag hand om honom, han förvandlas till en ilsken liten hund som jag försöker tämja men jag vet inte om jag lyckas och nu är han kvar i bakgrunden och jag får reda ut vem han är en annan gång.
Mycket är det som händer, mer än vad jag kan sätta ord till. Cirkusen börjar iaf tona ut tillslut, aporna och musiken försvinner, vi säger alla hejdå till varandra. Sex timmar har gått. Vi är glada och jag hoppas jag får träffa dem igen.
..........................................
På väg tillbaka igen är jag otroligt rastlös, vänder och vrider mig i sängen och kan absolut inte slappna av. Får stå ut med det en timme eller två, svårt att säga.
I början var jag lite illamående men det har nästan gått över nu.
När jag tittar mig i badrumsspegeln upptäcker jag att mina pupiller har lallat ur totalt, de bara varierar i storlek hela tiden och är dessutom helt osynkroniserade.
..........................................
Det är ett problem att vara diabetiker. Känslan av att börja sjunka ner i svamplandet är väldigt likt en känning vilket gör det hela lite ångestladdat och tar fokus från upplevelsen, var uppe och kollade mitt blodsocker två gånger. Jag hade lyckats pumpa upp det alldeles för högt av rädsla för känning i ruset så det gjorde mig lite illamående och dessutom var jag tvungen att gå och urinera flera gånger. Om det finns någon diabetiker här som har tips och idéer för att få det att gå smidigare så hör gärna av dig!
Fastän jag är mätt och belåten slår de mig på en kvart, jag är hyfsat nervös och får takykardi. Men jag bestämmer mig för att inte vara rädd och lyckas till slut lugna ner mig lite. Sakta men säker börjar cirkusen gå igång.
Jag är fortfarande nojig så emellan varven är jag uppe och tar en cigg och tittar på den fantastiskt vackra himlen, den är enorm och stjärnorna dansar för mig. Jag känner mig som jaguaren i regnskogen. Månen ser lite trött och hängig ut, inte konstigt tycker jag, han måste ju vara uppe och arbeta hela natten!
I min skalle är det fullt av ljud, små sekvenser av musik, någon talar på ett språk jag inte kan förstå och aporna skriker för att roa mig, jag kan inte sluta fnissa åt dem.
Jag far runt och pratar med en massa entiteter, någon har hand om min matsmältning, en annan styr över mina déjàvuer. En grupp småfolk av något slag följer med mig hela tiden och tjoar och hurrar åt allt, varje gång jag kommer till insikt om något spelas det en liten melodi och de blir jätteglada.
Det är en riktig cirkus, de flesta jag möter ser ut att höra hemma på en carnaval och jag tror aporna är där i bakgrunden hela tiden. Sen blir det virrigare, jag börjar fundera på vem jag är, vad jag är. Det känns som jag delats upp i många delar. Till att börja med har jag en "passiv" del, en kärna som iaktar och lyssnar och sen den "aktiva" som rusar runt och pratar och gör saker, jag är båda två samtidigt men ändå inte. Det passiva jag förblir densamme medans det aktiva jag hela tiden byts ut, för varje ny tanke försvinner den förre aktive som inte hade den tanken och jag ser och hör mina tidigare jag försvinna iväg i en lång spiral och så småningom blekna bort.
När jag bestämmer mig för att identifiera mig mer med den passiva aspekten blir jag mindre nervös, då kan jag ju bara flyta med och titta på utan att behöva oroa mig.
Sen manifesterar sig andra aspekter av mig också, speciellt min sexualitet som springer omkring och bara pratar samlag så jag blir tvungen att lugna ner honom.
Ett ständigt återkommande ljud fascinerar mig, jag kan fortfarande höra det nu dagen efter. Ljudet är mekaniskt, biologiskt, naturligt, ganska oplacerbart och kommer tillbaka med en jämn frekvens. På något sätt låter det som en "maskin" och inte lika mycket skrämmande som ovant. Börjar fundera på om jag inte är en biologisk robot och allt jag sett inom mig fram tills nu bara är delar av maskinen som interagerar. Men jag viftar bort den tanken sålänge, den är bara jobbig att tänka och jag vägrar tro på det, det är bara ett missförstånd.
Upptäcker plötsligt att en av småfolket, han som stått i mitten och stuckit ut, är en infiltratör av något slag. När jag frågar vem han är vägrar han svara och jag ber honom gå men ångrar mig genast för det kanske är det han vill! Säger åt en av de andra att hålla fast honom och nu vet jag varken ut eller in. De djävlarna ser likadana ut så han byter plats med sin vaktare men jag kommer på dem! Efter det tar jag hand om honom, han förvandlas till en ilsken liten hund som jag försöker tämja men jag vet inte om jag lyckas och nu är han kvar i bakgrunden och jag får reda ut vem han är en annan gång.
Mycket är det som händer, mer än vad jag kan sätta ord till. Cirkusen börjar iaf tona ut tillslut, aporna och musiken försvinner, vi säger alla hejdå till varandra. Sex timmar har gått. Vi är glada och jag hoppas jag får träffa dem igen.
..........................................
På väg tillbaka igen är jag otroligt rastlös, vänder och vrider mig i sängen och kan absolut inte slappna av. Får stå ut med det en timme eller två, svårt att säga.
I början var jag lite illamående men det har nästan gått över nu.
När jag tittar mig i badrumsspegeln upptäcker jag att mina pupiller har lallat ur totalt, de bara varierar i storlek hela tiden och är dessutom helt osynkroniserade.
..........................................
Det är ett problem att vara diabetiker. Känslan av att börja sjunka ner i svamplandet är väldigt likt en känning vilket gör det hela lite ångestladdat och tar fokus från upplevelsen, var uppe och kollade mitt blodsocker två gånger. Jag hade lyckats pumpa upp det alldeles för högt av rädsla för känning i ruset så det gjorde mig lite illamående och dessutom var jag tvungen att gå och urinera flera gånger. Om det finns någon diabetiker här som har tips och idéer för att få det att gå smidigare så hör gärna av dig!
