Den Femstjärniga Skunken - #1 Trippen på Marijuana

Den Femstjärniga Skunken

Drog: Marijuana (Skunk)
Dos: 1 g fördelat på 2.5 personer
Kön: Man
Ålder: 19
Identitet: <-Anonym

Jag och några kompisar i klassen pratade en fredag vid skollunchen om att det kanske är dags att vi testar marijuana eller något liknande. Ingen av oss har speciellt stora erfarenheter av droger och det känns lite som tomt prat där de flesta innerst inne vet att de inte vågar testa egentligen. Jag känner lite likadant då mina föräldrar alltid poängterar att de skulle bli djupt besvikna om de ens såg mig med en cigarett i handen. Jag har förvisso tidigare varit med vid 3 olika tillfällen då andra rökt hasch men har alltid bara rökt minimala mängder då jag varit rädd och orolig. Men vi har alla ganska nyligen fyllt 18 och det känns lite segt att prata om alkohol så droger känns som ett givet samtalsämne.

På söndagen ringer jag Håkan som jag tidigare varit med när han och några andra varit höga. Vi kan prata om det mesta och självklart kommer vi in på samma samtalsämne som jag diskuterat med klassen på fredagen. Jag vill inte erkänna att jag vill röka på då jag tidigare alltid sagt till Håkan att han måste sluta med hasch men berättar att några kompisar i klassen vill testa och frågar om han vet om något. Håkan säger att han ska köpa marijuana av en kille utanför stan på torsdag och att jag kan köpa resten av honom. Jag uppfylls av en skräckblandad glädje, efter att ha sett en massa ’70s show har jag alltid velat röka på men aldrig varit sugen på brunt då jag aldrig förstått vad det egentligen innehåller. Detta var första gången jag lyckats komma i kontakt med grönt.

Vid lunchen på måndagen berättar jag för alla att jag lyckats få tag på grönt vilken är grymt eftersom det varit omöjligt att få tag på grönt den senaste tiden. Alla blir lite sisådär halvimponerade, men det är mest jag och två andra kompisar, Rikard och Pär, som pratar om hur mycket det kostar och vad det gör med kroppen medan de andra mest instämmer, lyssnar och sen övergåt till att prata om något helt annat. Efter skolan pratar bara vi tre vidare och kommer överens om att vi ska testa det.

Veckan går och ingen annan i gänget som suttit vid bordet tar upp samtalsämnet så vi antar därmed att det är lika bra att vi tre kör ensamma då ingen annan visat eget intresse. Vi vill inte få med oss någon som inte är helt säker på sin sak. På torsdag pratar jag med Håkan som säger att jag ska komma förbi på fredag eftermiddag och hämta mina 1.2 gram. Han tillägger också att det är det bästa röka han någonsin haft.

På fredagen ringer Håkan mig innan sista lektionen och säger att jag ska komma för de ska röka på och de vill ha med mig samt de tycker att jag kan köpa det gröna till de andra när jag ändå är där. Jag har fortfarande inte berättat för Håkan att jag ska röka på med Rikard och Pär. Jag funderar på om jag ska komma förbi och bara smaka lite i förväg men inser att jag måste gå på min lektion. Efter lektionen åker jag hem och hämtar pengar och cyklar raka vägen till Håkan. Jag plingar på och Håkans bror öppnar och säger att Håkan sover med sin kompis. Jag går upp på Håkans rum där han kollar på Simpsons med David och ser allmänt borta ut. Jag är förvånad över att de fortfarande är höga efter 3 timmar då jag trodde att man bara var hög i maximalt en timme. Vi går till Håkans bil som står en bit bort vid en sjö och David visar mig en snusdosa med en påse grönt i. Jag ger David 120 kr samtidigt som Håkan visar mig hur man gör ett filter samt ger mig ett paket rizzla. De båda säger till mig att varna mina kompisar för det är cp starkt. Jag tycker det känns konstigt ann någon så snäll som jag skulle kunna åka dit för innehav. Men det känns på samma gång coolt att ha på sig marijuana också.

Jag cyklar hem och vilar, och cyklar sen till andra sidan stan där Pär bor. Jag pratar med Håkan på mobilen och berättar att jag funderar på att testa själv. Han säger att jag borde göra det med honom i så fall då han är rutinerad men det är just det som skrämmer mig lite. Jag vill göra det med någon som är oerfaren då jag inte vill göra om det och det känns tryggare att de andra har samma inställning. Om jag skulle göra det med Håkan så skulle han säkert fråga mig om jag ska med i fortsättningen och jag kanske inte skulle motstå frestelsen i så fall. Jag ringer på hos Pär och sätter mig vid hans skrivbord. Pär och Rikard läser en tripprapport på flashback om en kille som trippar på svamp och har sex med en tjej på en strand vid solnedgång, helt underbart. Jag tar fram snusdosan och en skidfilm som jag tänker att vi ska kolla på efteråt. Vi drar till en mack där vi köper på oss en West silver, en tändare med katter på, Red Bull, lösviktsgodis och kola. Hemma hos Pär börjar jag och Rikard pyssla med en rizzla. Rikard hade redan förberett filter som han hade läst om på falshback. Tillslut ger jag upp och Rikard får göra rizzlan samtidigt som jag gör två fina hålkar samt en liten resthålk. Det tar sinn lilla stund och klockan börjar närma sig niotiden. Vi lägger ner våra kärleksbarn i ciggpaketet och cyklar till en brygga som ligger ganska långt bort men som Rikard tyckte passade utmärkt till ändamålet.

Vi satt oss ner i oktobermörkret på de stenar som låg vid vattnet och kollade på varandra med ett flin. Allt var mörkt med bara några enstaka orangea gatulyktor i närheten. Vattnet var brunt och det var svinkallt i luften men jag tänkte att det inte spelar någon roll, vi tar några spliffs, går hem och kollar på filmen i värmen. Samma princip som att förfesta och gå till pubben dyngrak. Jag tar fram första spliffen som är den så kallade monsterspliffen och passar på att poängtera att vi ser ut som knarkare med mjukiskläder som sitter på stenar mitt i natten. Rikard tar fram sitt PSP och drar igång en spelningslista med Gentleman som första låt och berättar stolt att den håller i sju timmar. Orelevant tänker jag, vi drar ändå snart. Jag är lagom orolig. Here goes nothing. Jag tänder monsterspliffen som har döpts till Rikard efter Rikards hårda arbete med den och drar ett djupt halsbloss. Röken är otroligt mycket starkare än vanlig cigarettrök men jag kämpar och vi kör den klassiska puff puff pass tekniken. Efter halva spliffen får pär ont i halsen och jag och Rikard börjar röka mer och mer utan att passa till Pär som tillslut ger upp helt och slutar röka. Rikard avslöjar att han lagt lite rent i slutet och börjar sjunga med musiken. Jag tycker det hela känns skittöntigt för jag känner ingenting. Jag röker intensivt i slutet och tar det allra sista som jag sen slänger i sjön. Någon skum technomix drar igång och jag känner mig bara lite snurrig och nikokickad medan Rikard börjar skratta och Pär hänger på. Jag tycker allt känns lamt och säger att vi tar en till samtidigt som jag drar fram den största av holkarna.

Då kommer det som ett basebollträ i bakhuvudet. Jag vet inte vad det är men jag bestämmer mig direkt för att lägga tillbaka holken i ciggpaketet. Jag försöker och försöker men det är lönlöst, jag kan inte styra mina händer rätt. Jag fattar ingenting, när man är full så kan man i alla fall koncentrera sig på något och då lyckas man. Men detta var inte alls samma sak som en fylla. Jag blir rädd. Rikard och Pär skrattar åt mig medans jag förtvivlat inser att något är fel och ger upp. Jag bara släpper allt. Låter ansiktet sjunka in i händerna. Rikard och Pär undrar om allt är okej. Jag börjar noja. Jag upprepar att jag inte vill noja men att jag nojar flera gånger om. Jag pratar på om att jag tror att jag kommer dö. Jag är helt säker på att något gått fel, man kan inte känna sånt här, det finns bara inte. Snart inser jag att jag inte längre kan prata och märker att mina läppar sväller och smälter bort och droppar på marken. Jag är övertygad om att jag smälter. Jag håller tyst för om man pratar så smälter man. När jag efter några minuter lugnat ner mig så ställer Rikard sig upp för att röra på sig. Jag blir orolig. Jag inser att jag inte ens kan röra mina händer men lugnas av faktumet att Pär fortfarande sitter kvar med mig. Jag kollar åt Rikards håll. Han är ungefär tre meter ifrån oss på gruset som leder till bryggan när han faller ihop. Tanken att något har hänt honom slår mig inte utan jag är bara glad att jag suttit kvar. Då går Pär också iväg. Jag känner mig otroligt ensam. Som tur är så ligger PSP kvar jämte mig.

Men det ända jag kan tänka på är att hålla mig vid liv. Jag funderar på vad min far hade sagt om han vetat att jag dog av droger. Jag känner att min själ är utanför min kropp. Jag inser att jag mår så pass dåligt eftersom min själ vill ut ur min kropp men är fången av kroppen. Jag börjar gunga lite lätt i hopp om att min själ ska flyga iväg. Den hamnar alltid i kroppen först ett tag efter varje gung. Jag gungar mer och mer och snart slutar jag fokusera på döden utan inser istället att detta ä det skönaste jag någonsin gjort. Då hör jag något och kollar lite snabbt åt höger. Pär står och skrattar åt mig. Jag funderar på hur jag ser ut och blir ledsen vid tanken på att jag måste se ut som värsta pundaren. Men det är alla de som ser mig som inte förstår. Alla är idioter då de tror att jag bara är en vanlig knarkare från helvetet. Jag är inte i helvetet. Jag är i himlen. Ingen förstår mig. Jag är jättenöjd med den slutsatsen och fortsätter gunga. Jag spänner vissa muskler i kroppen och känner hur en explosion kommer ifrån min starka kropp varje gång jag spänner någon av musklerna. Jag är rädd för att Rikard och Pär ska ha skadats av kraften som mina spänningar utstrålar. Jag vill kolla åt deras håll men kan inte. Skit i dem. Jag kan bara gunga vidare.

Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna sluta gunga men snart gör jag det. Då känner jag hur jag blir tagen ifrån verkligheten till en helt ny värld. Jag kisar med ögonen och allt är idylliskt. Jag kan inte urskilja något i min omgivning men allt ler åt mig. Jag vet inte om jag är vaken eller om jag sover. Jag börjar se mig själv inifrån och börjar en fantastisk resa genom min kropp. Jag upptäcker att mitt hjärta är chockrosa och att resten av min kropp lyser i olika neonfärger. Den välsmakande saliven i munnen är underbar och jag ser killen från tripprapporten jag läste innan ha sex med en tjej på mina tänder som är en strand där saliven är ett hav och tungan är en val som ler. Jag blir förvånad över hur det är möjligt att det finns vågor i min saliv när munnen är stängd. Allt är neonfärgat och vackert. Jag öppnar ögonen och känner mig nykter en sekund, sen flyter alla vackra färger ihop med det jag ser och jag är direkt tillbaka i trippen. Men jag vill bort. Även om det är härligt så vill jag till verkligheten. Jag vidöppnar ögonen flera gånger för jag tror att det får mig tillbaka till det verkliga livet men det tappar snart sin effekt. Lika bra att njuta vidare. Men det är läskigt.

Då inser jag att jag aldrig kommer komma ut ur detta tillstånd. Det är evigt. Jag blir skiträdd och känner hur själen i mina ben flyger iväg. Jag är säker på att jag är förlamad för livet då själen i benen är borta. Återigen hamnar jag i ett läge där jag inte vet om jag sover eller är vaken. Jag flyger runt i min kropp igen och ser denna gång min hjärna. Stackars hjärnan. Jag ser blåa hjärnceller som försöker få kontakt med varandra med det fungerar inte på grund av att jag har för mycket marijuana i kroppen. Jag har tagit en överdos. Jag kommer dö. Det är lika bra. Jag försöker stoppa den lilla kontakt som hjärncellerna har med varandra eftersom känslorna kanske stoppas då och jag vill inte känna så här. Men om hjärncellerna inte får kontakt alls så dör jag. Men det är lika bra. Om någon skulle skjuta mig nu så hade jag tackat personen. Men jag hade inte kunnat göra det själv för jag kan ännu inte röra mig. Jag funderar på om jag skulle få en chock om jag hoppar in i vattnet och därmed skulle avsluta trippen och komma tillbaka till livet. Jag inser att jag skulle drunkna. Men snart överväger jag det som ett alternativ. Men jag kan inte röra mig så det spelar ingen roll.

Jag hör konstiga ljud och inser att det är mobiltelefonen som ringer. Jag tar det. Det är Håkan som är på pubben. Han hör direkt att jag inte kan prat och förstår att jag är nojig som fan. Han ger telefonen till David som på skämt säger att han varnade mig och att det är mitt eget problem. Jag vill svara något smart men kan inte. Att hålla mobilen mot örat är utmattande. Nu är det visst Håkan som pratar med mig igen. Han verkar kaxig som bara den, han pratar med mig som med ett barn då han upprepar mitt namn hela tiden. Det gör mig ledsen och arg. Han har säkert berättat för alla att jag pundar och är nojig. Håkan undrar hur mycket jag har rökt. Jag ljuger och svarar att en tredjedel, typ 0.1 gram. Håkan fattar att jag är helt borta. Jag berättar sanningen, att vi rökt i princip allt förutom två holkar som det inte var så mycket i. Håkan frågar när vi började. Det har visst bara gått runt 20 minuter. Håken säger att det är lugnt, att det kommer ta slut om några timmar. Jag ska uppenbarligen inte kämpa emot känslan heller. Jag svarar något totalt osammanhängande och lägger telefonen i fickan. Jag känner mig lugn men är ändå orolig. Jag orkar inte med detta i några timmar till. Men snart känner jag hur det sköna kommer tillbaka igen.

Jag vänder huvudet åt Rikards håll. Där står också Pär som inte alls är lika hög som vi men asgarvar åt allt. Jag kollar på Rikard som fortfarande ligger ner men som också kollar snabbt på mig. Jag försöker få ur mig ett ”hur mår du?”. Det blir bara något skumt läte av det. Jag får ett svar men orkar inte tyda det. Istället kollar jag på Pär som kommer fram till mig. Han ger mig en enorm godisorm i munnen. Jag har bara en bit i munnen, låter resten hänger utanför. Känner den gröna smaken och det är enormt sött i min mun. Jag hade aldrig tidigare haft så mycket smak i munnen samtidigt. Det var skitgott och jag kollade mot Pärs håll som stod och skrattade åt mig. Antagligen för att jag hade en orm hängandes ur munnen. Jag ser Pärs enorma fötter och de verkade bli större och större hela tiden. Undrar varför han inte skrattar åt sina växande fötter istället. Jag börjar gunga med ormen i munnen, skönt. Ormen skiftar färg och rör sig i slowmotion i stil med manga. Allt är tecknat och jag vet återigen inte om jag drömmer detta eller om jag verkligen ser det.

Då lyssnar jag på musiken och hör en man sjunga något. Jag försöker tyda det och inser att hans vishet är oändlig och att han precis hjälpt mig lösa ett stort problem. Miljöproblemen verkar vara så enkla att fixa tack vare honom, jag har en klart uttänkt plan. Allt är perfekt. Jag funderade på om jag skulle kunna berätta min lösning för en diktafon så jag inte ska glömma bort den. Jag försöker göra ett litet test även om jag inte har en diktafon. Jag fåt inte fram något vettigt ur munnen. Bara en massa ljud. Jag bestämmer mig för att även om jag inte kommer komma ihåg lösningen så kan jag i varje fall minnas känslan. Jag lyssnar vidare och tänker på att alla människor är ett med mig. Jag är en del av denna underbara värld och jag älskar alla. Nu tappar jag taget om mina tankar igen, de ersätts med känslor. Underbara känslor. Underbara syner. Jag simmar i min fantasi.

Jag ser återigen min kropp. Denna gång ser jag mig själv bakifrån. Jag är helt svart förutom mitt hjärta som syns utifrån och fortfarande är chockrosa. Det lyset upp allt. Det är skitfint. Jag ser hur musiken bildar en sköld kring min kropp. Det börjar bildas mosaikfönster kring min kropp. Varje mosaikfönster har ett eget tema. Det finns ett som har blåa pepparkakshästar i sig, ett annat fönster består av mexikanska mönster och ett tredje är fyllt med hjärtan. Det finns oändliga kombinationer. Men. Jag blir rädd. Jag inser att det inte får plats mosaikfönster runt mina fingrar. Försöker göra något åt det, men kan fotfarande inte röra mig. Jag inser att det kan vara pyttefönster mellan fingrarna, som atomerna. Alla mosaikfönster är som en reflektion på en vattenyta, man kan dyka genom dem. Då förstörs alla mosaikfönster och jag rivs i bitar. Det är Pär som har kastat en sten i sjön och satt därmed hela min tankegång ur balans. Efter plasket blir allt tyst ett tag tills jag återgår till drömmen och musiken. Underbart och så självklart. Det vill säga tills Pär kastar ännu en sten i sjön. Jag ser ingen men jag hör Pärs skratt och känner att jag vill döda honom. Men jag förlåter han snart då mina tankar kommer tillbaka till mig.

Börjar gunga igen och flyger in i en annan värld. Allt är underbart. All musik är otroligt intensiv och jag älskar varje ljud. Jag vet inte hur länge låtarna håller på eller ens om det är olika låtar eller om det är samma låt hela tiden. Jag vet ingenting men ändå allt som är relevant. Jag känner att jag får näsblod. Näsblodet är svart, segt som sirap och rinner litervis. Det känns sjukt. Undrar om det är på riktigt, men kan inte vara säker. Antagligen inte. Snart inser jag att det är skitkallt och vill ta på mig min jacka men det är omöjligt. Jag kan fortfarande inte röra mig så pass mycket. Jag fryser som fan. Men snart glömmer jag det och är varm och skön igen. Jag vet inte hur det går till men nu känner jag istället hur mitt hjärta bankar snabbt. Jag ser hjärtat framför mig och en massa andra fina saker inklusive en nallebjörn och en gunghäst. Jag vaknar till av kyla igen och lyckas ta på mig jackan. Den hjälpte inte ett skit men snart glömmer jag kylan igen och flyger i varma ångmoln. Det går några evigheter, Jag mår bara bra .Jag tycker synd om alla som inte känner som jag. När jag kommer tillbaka till jorden igen så försöker jag ställa mig upp. Jag tappar balansen totalt och trillar nästan. Pär räddar mig. Jag har skitont i röven och kommer fram till att det måste vara på grund av att jag suttit exakt likadant hela tiden. Jag får så ont att jag nästan börjar gråta. Jag har inte fått blod till röven under hela trippen. Jag lyckas berätta det för Pär. Min talförmåga har återvänt. Pär upplyser mig om att vi suttit vid bryggan i över tre timmar. Då hör jag ett enormt maskineri bakom mig, det låter som en stor byggplats med borrmaskiner och liknande grejer. Jag blir skiträdd och vänder mig om men ser inget. Då inser jag att det kommer från under bryggan. Jag blir rädd att någon spionerat på oss och att de planterat bomber under bryggan som kommer sprängas. Eller så är det en jordbävning. Pär skrattar åt mig och tar fram en rakapparat som av någon underlig anledning ligger i min bakficka. Mysterium löst. Jag går fram till Rikard som ställer sig upp och spyr. Lite roligt ser det ut och jag börjar skratta med pär för första gången. Pär plockar ihop våga saker och vi alla hämtar cyklarna och bara står ett tag och skrattar. Men sen börjar vi gå och blir tysta.

Efter ett tag säger jag ”Detta är det värsta jag någonsin varit med om”. Rikard fyller i med att inte var det chill i alla fall. Vi går hemåt tysta och ibland kommenterar jag eller Rikard hur hemskt det var. Vi är fortfarande lagom stenade men vi tror att vi inte är det då vi nu åtminstone kan gå. Vi börjar beskriva våra upplevelser lite smått för varandra och frågar Pär hur han mådde. Han erkänner att han är besviken att han inte var med om någon tripp och vi övertygar honom om att det var bättre så. Men för varje minut som gå så känns det mer och mer som att det inte var så hemskt och att det istället var underbart. En tidig nostalgi. Pär och Rikard går hem till sig och jag cyklar hem till mig. Vägen känns osammanhängande, jag cyklar bara en liten bit i taget. Jag kan inte sätta in vägbiten i ett större sammanhang. Jag tänker osammanhängande tankar och är allmänt sentimental. Jag känner att jag har otroligt många upplevelser att svälta. Under vägen sätts rakapparaten igång ingen och jag blir rädd för att någon förföljer mig. Det tar ett bra tag men jag upptäcker att det återigen är rakapparaten som ställer till det.

Väl hemma är klockan över två vilket måste ses som en ganska lagom tid. Jag kollar mina pupiller i spegeln och går längre in i huset för att till min förvåning hitta min syster i vardagsrummet med ett antal andra tjejer. Det visar sig att de har övernattning. Jag känner mig bara skum. En av tjejerna säger att Alice Cooper är bra, en annan påpekar att han tog droger. När den första tjejen tvivlar svarar den andra att ”all bra musik kommer till i samband med droger”. Jag skrattar för mig själv, vad fan vet hon om det? Jag tar en näve av deras övernattningsgodis och chips. Chipsen är skitsalta och bränner på tungan. Jag funderar över hur pass hög jag är men kommer fram till att det bara är eftereffekter då jag inte längre ser i syner. Efter att ha plundrat kylskåpet går jag och lägger mig.

Nästa morgon väckte mina föräldrar mig och frågar mig om jag vill ha frukost. Visst ville jag det. Väl vid matbordet insåg jag att jag må inte vara bakfull men något var fel. Jag satt helt tyst och betraktade hur grått allt var. Jag åt lite men det smakade inte alls så mycket som det borde göra. Efter frukosten duschade jag och funderade massor på vad som hänt. Jag tog fram några glosor som måste pluggas till och la mig i soffan samtidigt som jag börjar gunga lite på benen och känner hur själen fortfarande är litegrann efter i rörelserna. Jag satt och bara gungade på benen i tjugo minuter. Visst insåg jag att jag fortfarande var hög. Jag sket i glosorna och satt mig på rummet och ritade en trippbild där jag försökte rita ner alla de hallucinationer, känslor och fantasier jag kunde minnas. Framåt kvällen avtog högkänslan och jag var säker på att allt är slut. Men allt hade blivit trist. Jag kunde inte göra något för att känna glädje, allt var grått, musiken var ytligt tråkig och inget smakade så mycket som det hade gjort kvällen innan. Jag önskade innerligt att jag hade tagit med mig holkarna istället för att ha lämnat dem hos Pär. Jag var villig att röka igen bara för att komma ur den trista lördagen jag var fast i. Ingen kunde förstå mig och jag kunde inte prata med någon förutom Pär och Rikard om det. Håkan hörde av sig och jag berättade allt men han hade aldrig varit med om en liknande tripp. Jag spenderade resten av dagen med att läsa om marijuana på flashback, ladda hem dokumentärer om droger och så vidare. Jag ville veta allt.

På kvällen skulle alla mina vänner ut på någon oviss fest som vanligt men jag orkade bara inte, jag ville bara vila. Den kvällen rökte Rikard och Pär också upp varsin holk med några andra av våra vänner på festen i samband med alkohol vilket visade sig vara tråkigt och dumt. Den sista fick jag och jag gav bort till en kompis som blev sugen efter mitt berättande. Jag var tvungen att berätta för folk, alla som kunde tänka sig lyssna. Det är skönt att man har vänner som kan tänka sig lyssna på sånt här. Det visade sig också att även de mest erfarna kompisarna aldrig haft en så pass sjukt stark upplevelse. Det var tur att vi fick så pass bra grejer och att vi fick så stark effekt. Jag fick reda på att det var femstjärnig skunk vi rökt. Det är skönt att man inte var ensam om trippen då Rikard kan hålla med om en hel del av känslorna och hallucinationerna. Pär har ångrat att han inte kämpade mer med spliffen. Men jag är nöjd, jag har sett en helt annan värld som jag veckan innan vid lunchen inte ens hade kunnat drömma om.

Namnen i rapporten har ändrats.
Ge mig feedback är ni snälla

öh, känns lite "fjortånåringar provar DÖDSKNARK". Riktigt så farligt so mdu vill få det till är inte cannabis


4/5 bra skrivet

Jag vet att låter överdriver osv men det är vad jag upplevde iaf, tror dock inte det är farligt. Tack för feedbacken

Låter som att du rökt svamp med lustgas ifall det du skriver är sant. Låter sjukt överdrivet på något sätt.

Har du många "imaginary" friends när du är nykter som du pratar med om dina chockrosa mosaikfönster etc?

Ojojoj du! Där skulle man varit med hehe. Ingen bra ide att vara på en sån jävla äcklig brygga alltså, orangea lampor, grå kall betong och en svart sjö. Lägg till lite dunderkyla på det, en ganska dålig idé.

Det får bli något skönare ställe nästa gång med andra ord, eller vad säger du?
Du kan ju byta ut skunken (om det nu verkligen var det) mot lite svamp med.

Peace

Hahah! Klockrent!

Riktigt bra gräs tycker jag kan vara ungefär så trippigt.
TS har åtminstone fått en bra lektion och lärt sig ett par saker.
1. Det går alltid över. Hur mongo man än bli så kommer man bli "normal".
2. Gå ut lugnt! Dum idè att smälla på skitmycket röka.
Hade jag varit guide åt nybörjarna i berättelsen och vetat att det var skitstarkt weed. Hade jag gett dom ett eller två bloss i bongen för att sedan vänta minst en halvtimme innan nästa hit.
Undrar om TS har blivit helt avskräckt från framtida experimenterande.

Hehe, det har han inte, var inte orolig.

Hehe, inte? :P Nej jag är inte avskräckt, det har du rätt i Är bara lite försiktig, även om jag tycker att om man ska köra något så är det lika bra att smälla på rejält så att man efteråt känner att man varit med om något nytt och är nöjd med den upplevelsen

den dära rapporten var bara så skumm,. hade du käkat svamp hade ja kanske trott dej, de dära e inte majja, de e placebo