På resa med 4-HO-MET

Substans: 4-HO-MET
Dos: 100mg
Ålder: 30
Kön: Man
Vikt: 100kg
Tidigare erfarenhet: cannabis, svamp, amfetamin, kokain

Bakgrund
Jag hade nu ett tag planerat att testa den påse med 4-HO-MET som jag hade liggandes hemma. I planeringen ingick att läsa på så mycket som möjligt om substansen för att dels veta lite mer om vad jag hade att vänta mig, dels kunna förbereda mig rent praktiskt. Jag hade en påse som var märkt 100mg och då jag läst mig till att en lämplig dos för min del förmodligen skulle ligga någonstans kring 20mg så insåg jag att jag behövde en ny våg för doseringen. Våg inhandlades därför för dyra pengar. Dagen ifråga hade jag slutat lite tidigare från jobbet och hade för säkerhets skull ledigt dagen efter. Med alla vardagsbestyr avklarade och därmed en nystädad lägenhet var det nu dags att inleda experimentet.

Uppvägning
Jag tog fram den nyss inhandlade vågen och gick steg för steg igenom proceduren att kalibrera den med den medföljande vikten. Instruktionerna var lätta att förstå och ganska snart var vågen kalibrerad. För att vara säker på att den fungerade som den skulle så provade jag att stänga av den, flytta på den, sätta på den igen och ånyo provväga kalibreringsvikten några gånger och den visade exakt rätt vikt vid varje tillfälle. Dags så att väga upp 20mg av pulvret. Pulvret i sig var kritvitt och förpackat i en ziplock-påse som i sin tur var förpackad i ytterligare en ziplock-påse. Jag började med att väga de två påsarna med innehåll vilket vägde 1,25g, tog sedan ut den inre påsen med innehåll och vägde upp den till 0,65g. Testade därefter tare-funktionen på vågen som tillåter att väga något med ett emballage varvid vågen automatiskt subtraherar vikten av emballaget. Emballaget jag valde var en muffinsform av papper. Den vägde ganska precis 0,25g. Nu var det dags att hälla i pulvret i formen. Jag var mycket nogsam med att få ut så mycket pulver ur påsen som möjligt, vilket inte var det lättaste då det ”klibbade” fast vid plasten på insidan. När jag väl fått ut så mycket det gick ur påsen så tittade jag på vågen och såg till min förvåning att den visade 0,00g. Tänkte att det blivit något fel med tare-funktionen, så jag plockade fram en ny muffinsform, nollställde vågen och testade med kontrollvikten. Vågen visade rätt med bägge decimalerna så jag tog bort vikten och slog över pulvret i den nya formen. Vågen visade fortfarande 0,00g! Mycket knepigt, tänkte jag. Nog för att det såg ut att vara väldigt lite pulver, men det kan väl ändå inte vara så att jag fått mindre än 10mg och att vågen därför inte gjorde något utslag? Ringde en kompis som är mer bevandrad i vägandets konst än jag själv och även han tyckte det verkade knepigt. Nåväl, tänkte jag, har jag nu fått en dos understigande 10mg så är ju risken att jag inte märker just något alls av det hela. Lika bra att slå i sig alltihop. I och med detta så löste jag upp pulvret i lite vatten, drack upp det hela i ett par klunkar och sköljde för säkerhets skull ur påsen med lite vatten också. Medan jag väntade på (trots att jag inte egentligen inte förväntade mig någon) effekten så tänkte jag att jag måste gå till botten med vågskrället. Jag tog muffinsformen som vägde 0,25g och rev sönder den i små bitar, la sedan på bitarna en i taget för jag tänkte se när vågen började ge utslag. Jag la på fler och fler bitar och till min förvåning så hände INGENTING? När jag väl lagt på den sista biten så slog helt plötsligt siffrorna i displayen om till 0,25g på en gång. I samma stund började jag känna mig lite lummig så jag tänkte: Ajdå, det var nog 100mg i den där påsen i alla fall. Hmm, rekommenderad dos är 15-20mg och det är ju inte direkt så att det är socialstyrelsen som rekommenderar, så det är nog inte mycket till säkerhetsmarginaler i den rekommendationen. Jag insåg att nu fanns det risk för en sjujävla resa.

Resan upp
Jag kollade på klockan och såg att det bara varit 15 min sedan jag svalde lösningen, men jag kände mig redan ganska rejält påverkad. Jag gick därför in i vardagsrummet och la mig tillrätta i soffan. På soffbordet var det förberett med tangentbord och mus (jag kör datorn via projektor till en duk på väggen) askkopp, cigaretter, MP3-spelare och hörlurar. Det sistnämnda hade jag plockat fram då jag har märkt att jag på svamp kan få helt otroliga upplevelser av musik i hörlurar. Jag låg i soffan och surfade runt på nätet för att repetera lite av det jag läst tidigare om substansen och medan jag gjorde det så märkte jag hur texten började bågna och röra på sig över duken. Det hela var riktigt behagligt och det kändes som att jag kunde styra över hur texten skulle uppföra sig. Jag insåg att detta öppnade för oanade möjligheter och öppnade därför ett par bildfiler jag hade på skrivbordet. Som jag misstänkt så kunde jag få armar och ben att röra sig lite fram och tillbaka i bilderna jag kollade på. Det hela var klart roande men jag kände mig ändå ganska besviken. Nu hade det gått lite drygt 30 min och synrubbningarna var helt klart magnifika, men jag kände mig fortfarande helt klar i skallen och upplevde ingen som helst påverkan på tankeverksamheten.

Jag provade att sätta på lite musik (Shpongle) och slog också igång bildeffekterna i I-tunes. Jag hade knappt slagit igång dem förrän det hela tog fart. Det första jag märkte var att jag sögs upp i musiken och att jag kunde börja surfa på fraktalerna som strömmade emot mig från duken. Det här är en av de effekter som jag uppskattar mest med svampen varför det hela blev en mycket positiv överraskning som genast gjorde mig på mycket gott humör. Men mycket vill ha mer och jag kände att det inte riktigt räckte så jag växlade över till hörlurarna istället och helt plötsligt så ökade trippen ytterligare ett steg i intensitet. Nu var jag inte bara uppsugen av musiken, jag befann mig MITT I den. Jag kunde höra ljud från alla håll runt omkring mig och kunde också välja vilket ljud jag skulle lyssna till. Så fort jag koncentrerade mig på ett ljud så fick det helt plötsligt en väldigt speciell innebörd som jag inte insett innan. Jag låg så ett tag och växlade fokus mellan olika ljud samtidigt som synintrycken blev allt starkare. Från att ha surfat runt i fraktalerna kände jag hur jag började få makt och kontroll över dem. Nu spelade det ingen roll längre om jag hade ögonen öppna eller slutna, jag såg fraktalerna lika tydligt oavsett vilket. I och med att jag fått kontroll över dem så kunde jag nu också bestämma hur de skulle byggas upp och det hela utvecklades i kombination till musiken till en upptäcktsfärd i en mestadels grön djungel där mystiska varelser gäckade än till höger, än till vänster. Det var kort sagt ett helt fantastiskt ställe att vara på!

På toppen
Helt plötsligt märkte jag att min upptäcktsfärd i djungeln varit så fängslande att jag inte märkt hur kraftfullt påverkad min tankeverksamhet blivit. Jag tittade ånyo på klockan, men nu kunde jag inte längre få ihop hur lång tid det tagit sedan det hela startade. Jag försökte tänka, men märkte att det inte gick att hålla några tankar samman. Jag upplevde det som att mitt medvetande var uppdelat i tre i olika lager, ett låg högst upp och tankarna som strömmade förbi där var väldigt lika mina medvetna tankar med den skillnaden att de for förbi med blixtens hastighet och inte gick att styra. På nästa nivå fanns associationerna jag gjorde med musiken och synintrycken och dessa hade nu börjat anta orkanlika proportioner. Den sista och lägsta nivån lät sig inte beskrivas med ord. Det var mer som en mörk malström av känslor som virvlade runt, runt. Intensiteten ökade ytterligare en nivå och nu började de tre lagren blandas med varandra. Brottstycken av medvetna tankar korsades med ljud- och synintryck samtidigt som de befruktades av stänk från den mörka malströmmens känslor. Den övervägande känslan var eufori, eufori och åter eufori! De enda tankar jag lyckades få tag i och på något sätt artikulera var ”Ja!!!” och ”Nu händer det!!!” om och om igen. Jag provade att säga det högt och det var med största ansträngning jag lyckades få det över mina läppar. Efter ett tag började jag känna mig lite trött. Fast trött är på något sätt fel ord, trött hade jag varit om jag varit ”nykter” men i det tillstånd jag befann mig fanns vare sig sömn eller vakenhet så ordet ansträngd är nog mer passande.

Vägen ner
När jag väl började känna mig ansträngd så saktade orkanen ner något. Det började bli möjligt att få grepp om några av alla de där tankarna som flöt omkring och for förbi, men de var fortfarande hala som tvål så lika fort jag fått grepp om dom kunde dom slinka ur greppet igen. En särskild passage i musiken som innehöll en kvinnoröst som på något sätt nynnade som en apa (konstig beskrivning, men det var precis så jag upplevde det) fångade mitt intresse och jag lyckades backa musiken så jag kunde lyssna på passagen igen. När jag ånyo hörde rösten så var det som att den sjöng i hela kroppen på mig och med ens blev jag medveten om min kropp igen. Jag hade uppenbarligen inte haft några som helst känselintryck under den period då orkanen rasade som starkast, men nu var de tillbaka och dessutom i mångdubblad styrka. Jag backade musiken igen och förväntan inför att få uppleva rösten ånyo var som stegringen inför en orgasm. Jag minns att jag tänkte ”Nu kommer hon, nu kommer hon!!!” och när hon väl var där så var det som att det gick för mig i hela kroppen samtidigt! Behöver jag säga att jag backade musiken några gånger till? Varje gång var det helt underbart, men lite olika. Ena gången kände jag mina fötter, andra gången min mage, tredje gången min hjärna osv. Vart jag än riktade min uppmärksamhet så blev fokus 1000%.

Resans mål
Jag hade nu kommit ner så pass att jag kunde börja formulera tankar och inte bara gripa de som passerade. Jag tänkte på människor jag har i min närhet och lät dem komma in i mina tankar och representera sig på det sätt det föll sig. Vissa gjorde ett gott intryck, andra ett mindre gott men även de som gjorde mindre goda intryck kände jag fördragsamhet med. När jag väl konstaterat att jag kunde acceptera alla för vad de än var så var det dags för mig att ta itu med det som var min egentliga business, själva anledningen till att jag valt att prova substansen överhuvudtaget. Jag ville försöka finna orsaken till att min före detta flickvän aldrig tycks lämna mitt medvetande, trots att det nu gått tre år sedan vi gick skilda vägar. Hon kom till mina tankar som den vackraste av varelser och jag kände ånyo den kärlek som alltid har funnits där för henne. Jag kände samtidigt ett visst vemod och mycket saknad, vilket jag naturligtvis förväntat mig, men jag kände ingen smärta. Jag förstod att det här kan vara en nyckel, avsaknaden av smärta. Det är okej att sakna, det är okej att minnas men det ska inte göra ont. Det kändes som en insikt och till det en insikt jag accepterade. Lättnadskänslan var enorm!!!

Sista biten
Nu när jag klarat av det viktigaste kände jag att jag kommit ner ytterligare ett stycke och att det skulle vara intressant att ta mig en titt på mig själv i spegeln. Jag kravlade därför ur soffan och med hörlurarna på skallen gick jag in i badrummet. Där inne var det varmt och mörkt, så jag tände lampan och betraktade mig själv i spegeln. Till att börja med var det en väldigt konstig upplevelse att titta i en spegel. Jag fick fundera en lång stund över denna märkliga uppfinning och det tog en stund innan jag listat ut att jag faktiskt kunde se mig själv och inte någon annan i den. När jag väl förstått det så började jag fundera över hur jag såg ut. Jag tittade noga och det första jag såg var ett par enorma ögon! Det var inte bara pupillerna som var utvidgade, ögonen var verkligen enorma! På något sätt hade mina anletsdrag förvanskats så att jag knappt kände igen mig själv. Inte på något negativt sätt, jag tyckte nog att jag såg ganska trevlig ut när allt kom omkring. Men det var fortfarande skumt att titta på mig själv där i spegeln. Jag började inse att en spegel har ytterligare en fantastisk egenskap förutom att visa en bild av en själv, den gör det dessutom i realtid!!! Det var lite svårare att acceptera än den första tanken, så jag fick lov att göra lite experiment för att se att det inte var någon fördröjning i spegelbilden. När jag väl kommit så långt i mina insikter började jag studera ansiktet del för del. Vilken del jag än tittade på så ändrade den form lite. När jag exempelvis tittade på pannan så växte den lite vilket fick till följd att kinderna föll in lite. När jag tittade på kinderna så växte de och pannan började slutta och hårfästet drog sig lite tillbaka. Först var det mest festligt, men sen slog mig en tanke och det var att det kanske inte är så bra att lattja alltför mycket med ”självbilden” eller ”jaget”, för tänk om jag lyckas morfa den till något jag alls inte vill se?

Jag satte mig på toalettstolen och funderade lite över hur en snedtripp skulle kunna kännas. Tänk till exempel om någon helt plötsligt skulle slita upp badrumsdörren och titta in, och tänk om det till exempel skulle vara djävulen själv? Samtidigt som jag tänkte det så kände jag att jag säkerligen skulle kunna visualisera det på ett så trovärdigt sätt att det faktiskt skulle vara som att det verkligen hände. Jag kom ganska snart fram till att det förmodligen skulle vara en väldigt obehaglig upplevelse som förmodligen skulle framkalla en rädsla som jag aldrig tidigare upplevt. Jag kände att om den rädslan blev verklighet så skulle jag uppleva den utan några som helst försvarsmekanismer eller filter som vi normalt har när vi är ”nyktra”. Samtidigt som jag insåg att det skulle kunna vara oerhört skrämmande kom jag fram till att det inte skulle behöva vara dåligt bara för det. Jag bestämde mig för att om det händer så är det bara att flyta med, ingen idé att försöka gå runt, det handlar bara om att gå igenom så får man se efteråt om det är en erfarenhet man kan ha nytta av. Hur det än var så var tanken inte lockande, så jag bestämde mig för att lämna badrummet. När jag steg ut i hallen så kändes min lägenhet helt annorlunda. Jag minns att jag tänkte ”Wow, vilken cool lägenhet jag har!” Ljuset var lite gulare än vanligt och det låg som en aura runt varje ljuskälla. I kombination med musiken så blev djungelkänslan ånyo påtaglig och jag fick lov att gå på lite upptäcktsfärd. Ganska häftigt med tanke på att jag bor på 35 kvadrat!

Jag gick tillbaka till soffan och såg att min telefon låg på bordet och att jag fått ett SMS. Jag tog upp telefonen och den utstrålade rött ljus åt alla håll och kanter, tangenterna såg helt fantastiska ut och helt plötsligt kände jag mig uppfylld av allsmäktig kärlek, till hela världen i allmänhet och till min vän som messat i synnerhet. Jag messade lite och det kändes som att jag inte bara skickade mess, utan det kändes som att jag sände små, små atombomber med kärlek ut över världen som skulle komma att brisera hos de människor jag älskar. Jag föreställde mig hur de briserade väldigt lugnt och försiktigt och utstrålade samma slags glöd och aura som jag såg stråla ur min telefon och hur explosionerna skulle ge upphov till kärleksaktivt nedfall. Jag antar så här i efterhand att det var min visualisering av love-bombing.

Afterglow
Ganska precis tre och en halv timme efter det att jag druckit substansen kände jag att det var dags att ta av sig hörlurarna och titta lite på tv. Ungefär en timme efter det så ringde jag en kompis och snackade lite och även om jag kände att jag inte hade kommit ner till 100% så hade jag i vart fall fått grepp om tankeverksamheten igen och börjat reflektera en del över det jag nyss varit med om.

Retrospekt
Nu när jag skriver detta har det gått ett par veckor och jag har haft tid att tänka över hela upplevelsen. Omdömet blir sammanfattningsvis att det till 99% var en positiv och helt fantastisk upplevelse som jag definitivt kommer att göra om. Den 1% som inte var helt positiv var insikten att man kan snedtrippa och trots att jag inte gjorde det vid det här tillfället så känns det som att jag ändå fått en ganska god insikt i hur det skulle kunna vara och för ett sådant tillfälle är det nog bra om man har tillgång till en sitter. En annan sak som uppfyller den sista procenten var den tomhetskänsla som kom över mig ett par dagar efteråt. Det var absolut inte någon form av depression utan just bara en känsla av tomhet som man ibland kan uppleva när man varit med om något mycket speciellt och intensivt samtidigt som jag kände att jag nog ändå inte skulle orka med en motsvarande upplevelse på ett tag igen.

En lärdom inför framtiden är också att nästa gång jag ger mig hän med denna MYCKET potenta substans ska jag definitivt se till att inte överdosera med faktorn fem.

/Nitnit

Mycket fin rapport

5/5

Välskrivet och intressant.

Vågad dos, minst sagt. Redan på 30mg och 8kg tyngre kroppsvikt var det bra ös, nästa gång ska jag gå upp lite tänkte jag, men 100 känns för hardcore..

Tack så mycket!

Väldigt bra skrivet! Lite styckeindelning skulle kunna hjälpa läsningen lite men jag hade verkligen inga problem som helst att läsa denna gång.

Du är klantig som råkar dosera fel och väldigt stabil som klarar av dosen.
Du skriver också på ett bra sätt som inte tråkar ut en.

Denna rapport kan nog stilla många användares nyfikenhet ang. substansen, mig inkluderat! Tack!

5/5

mkt bra rapport

Håller med, det var jävligt klantigt. Insåg dock att det inte var mycket att göra åt och att det förmodligen skulle kunna gå snett om jag började oroa mig för det, så jag gjorde mitt bästa för att bara åka med och låta det hela ha sin gång. Tror det är en ganska bra strategi.

Tack för din feedback!