Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
2007-12-26, 14:14
  #1
Medlem
Tänkte att fans av Deep Purple med Tommy Bolin på gitarr (1975-1976) skulle kunna ha ett intresse av att få läsa den här artikeln som innehåller mycken historik och kommentarer från folk som var med. Den är ur kultfanzinet SLICE 2006 (har även repriserats senare i gratisutgåvan Lektyrentusiasten). Kommentera gärna artikeln. Vad tyckte ni om den här sättningen? MICKE

----------------------

Deep Purple. Namnet är legendariskt och vuxna män får inte så sällan något glasartat i ögonen då ämnet kommer upp. För den som växte upp på 70-talet så var Deep Purple det hårdrockband som lade ribban högst. Men de hade även de största interna problemen och mellan 1968 och slutet 1976 hann man med fyra olika sättningar som tillsammans fick ut 10 studioskivor och ett klassiskt livealbum. Den breda massan har snöat in på ett album och en låt, “Machine Head” och “Smoke On The Water”, men hos fansen rasar alltjämt en ständig debatt om vilken sättning som var bäst, och hur bra de andra var/är (bandet existerar alltjämt) i rangordning efter den.
Det började som ett popband med rockanlag 1968, och den första sättningen spottade ur sig tre studioskivor på ett år, “Shades Of Deep Purple” (1968), “The Book Of Taliesyn” (1968) och “Deep Purple” (1969). Då bestod gruppen av kärntrion Ritchie Blackmore (gitarr), Jon Lord (orgel), Ian Paice (trummor) och de övriga två var Rod Evans (sång) och Nick Simper (bas). De hade en stor hit i USA med “Hush” redan vid det första singelsläppet, men då deras skivbolag kånkade en tid senare så rann satsningen ut i sanden. Då hade dock kärntrion Blackmore-Lord-Paice redan gått vidare med en ny sättning, där Ian Gillan var sångare och Roger Glover basist. Musiken hårdnade markant och 1970 kom deras genombrott med krutpaketet “In Rock” i Europa. En skiva som av många anses vara en av de viktigaste hårdrockskivorna från året som anses vara hårdrockens födelseår (även Black Sabbath kom in med sitt första skivsläpp det året). Deep Purple blev sedan större och större för varje år och skivorna “Fireball” (1971), “Machine Head” (1972), livedubbeln “Made In Japan” (1972) och “Who Do We Think We Are” (1973) etablerade bandet i division ett. Sen sprack bubblan.

Men kärntrion tog nya tag och så länge som de var tillsammans så tyckte publiken att bandet var mer än okej. Ny sångare blev David Coverdale och ny basist/andrevokalist blev Glenn Hughes. Den ene helt okänd, den andre med en viss erfarenhet från bandet Trapeze i ryggen. 1974 var Deep Purples stora år på 70-talet, med 12.000.000 sålda album i USA och ett par till i världen i övrigt. De gamla skivorna sålde som smör i solsken och de två nya, “Burn” och “Stormbringer” (båda släppta 1974), fortsatte trenden, även om den senare såg ett något sämre mottagande då den var ganska funkig. Den sjunde april 1975 nådde sagan sitt slut, den kvällen spelade Ritchie Blackmore nämligen sin sista konsert på 70-talet med Deep Purple, och sen kom han snabbt igång med sitt nya band Rainbow. Kärntrion var död.

Jag har talat med flera av de som var med i bandet då detta skedde och de kommentarer som följer i den här storyn kommer från dessa samtal. Året var alltså 1975 och ett av de hetaste banden i världen hade tappat sin centralfigur. Funderade man på att lägga ned? Nej. David Coverdale...

- Vet du vad. Vi borde ha bytt namn. Det hade varit mycket bättre. Vi hade ett möte om det, vi talade om att kalla det för Purple, om ens det. Men managementet ville att det skulle heta Deep Purple.

Jon Lord om samma period...

- Vi hade en enorm press på oss från alla håll och kanter. Från kontoret, skivbolaget och andra intressenter, och det måste ju finnas någon där ute i världen som skulle passa in i Deep Purple. Vi var ett hårt arbetande band, det var ju så vi var. När Ritchie stack hade vi hållt på i närmare sju år på det viset, och det är lång tid. Vi bodde i Californien och David hade hört Tommy Bolin lira och han sa “Han är otrolig, fantastisk”, så vi frågade honom om han ville komma och jamma med oss. Han sa “Jag skulle älska att lira med er” och han kom med sitt färgade hår, med grejer i det, och med sig hade han en otroligt snygg kvinna. “Han är med!”. Hon var underbar. “Kan vi få låna henne en halvtimme?”. Han jammade med oss och han var fantastisk.

Bandet bjöd in Tommy Bolin att bli deras nye gitarrist och det som skedde då var ganska intressant. Ett av världens ledande hårdrocksband bjöd nämligen in en musiker med en förkärlek inte bara för rock, utan även för jazz och funk. Glenn Hughes hittade genast en ny bäste kompis i Tommy och det var en allians som var dömd att leda till slitningar i längden. Men förfallet skulle komma mycket fortare än så. Bandet hann spela in sitt första album tillsammans i Munchen med sin producent Martin Birch, men sen gick det utför. Redan under skivinspelningen lades Glenn Hughes in en tid då han drivits till vanvettets rand av sitt kokainmissbruk. Det fanns inga ställen som ägnade sig åt drogavvänjning på den tiden, så en tripp till en psykklinik fick duga. Samtidigt så hade David Coverdale, Jon Lord och Ian Paice lagt märke till att deras nye gitarrist var ganska duktig på att partaja, men då denne snabbt försvunnit till Staterna en tid för att spela in sitt första soloalbum “Teaser”, så ringde inte väckarklockorna nog högt för att någon skulle dra i nödbromsen. Istället så drog en världsturné igång i november med en serie spelningar i Hawaii, Nya Zeeland och Australien. Man hade satt en kille på Glenn som skulle se till att han höll sig i skinnet och den här inledande fasen av livet på vägarna gick finfint. Bandet klickade och pressen gillade dem. Så landade deras platta “Come Taste The Band” och turnén rullade vidare.

Nu radade dock katastroferna upp sig. Tommy Bolin visade sig gå på tunga droger, bland annat heroin. Jon Lord...

- Vi visste inte om att han hade så stora problem. Hur skulle vi ha kunnat veta det? Det ödelade hela grejen. Det var så tragiskt för han hade en sådan talang, en del kvällar kunde han trolla fram magiska grejer ur sin gitarr och han var ung och såg bra ut. Om det inte varit för problemet med armen hade det kunnat gå.

I Indonesien, där militären gick till attack mot deras publik med full kalabalik och ett av de största blodbaden i rockhistorien som resultat, injicerade deras nye gitarrist en dålig fix. Då bandet landade i Japan, skärrade men välbehållna efter helvetet i Indonesien (där en medlem i deras crew, Patsy Collins, dessutom blivit mördad!), hängde en arm slapp. Man beslöt sig för att inte ställa in några konserter och Jon Lord fick ta över de tomluckor som uppstod i musiken. I Japan rådde en slags euforistämning. Bandet var glada att de fortfarande var vid liv, fansen I Japan hade välkomnat dem på ett hysteriskt sätt och livet var både kul och traumatiskt samtidigt. Svaret? Sprit, brudar och droger. Deras vecka i Japan gick till musikhistorien som ett av de mest dekadenta ögonblicken i rockhistorien. David Coverdale var så full i Tokyo att han kräktes under konsertens gång. Inte så tjusigt kanske.

En kort ledighet följde över jul och nyår och sen väntade Amerika. Glenn Hughes...

- Det var oron som gjorde mig sjuk i Deep Purple. Jag gick med då jag var 22 och vid 23 gick jag på kokain. Om jag ser tillbaka... Vi hade The Starship, vårt privata jetplan, vi hade alla dessa limousiner, alla tjejerna... Vi talar om orgier, alla de vilda Purplehistorierna. Och det där gjorde mig till en galen sexmissbrukare och drogmissbrukare.

Då Jon Lord snodde Glenns tjej kunde det ha slutat med mord. Glenn öppnar en hoteldörr, hittar dem tillsammans, och får ett frispel. Tillrusande folk ur sällskapat hindrar Glenn från att de facto ge sig på Jon. Turnén rullar på och nu talar man inte med varandra. Glenn och Tommy har hamnat på sin kant, Jon och Ian på sin, och David hänger mest med roddare. Sprit och brudar dämpar den värsta ångesten. Men bandet skämmer allt oftare ut sig då drogmissbruket nu satt sina spår framförallt hos deras nye gitarrist. Jon Lord...

- Det funkade någorlunda de kvällar då Tommy kunde spela, men det var kanske en av fem.

David Coverdale...

- Det fanns vissa element i bandet som var helt ointresserade i att visa arvet någon som helst respekt. Jag var inställd på att respektera bandets image men vissa började att kompromissa med hela grejen. De visade noll respekt för det.

David Coverdale ville nu ställa in konserter som bokats i England i mars, men övertalades att inte göra det för att inte svika organisationen. Helvetesturnén rullade vidare. I New York festade man med medlemmar i Led Zeppelin och då man lät deras trummis gå upp på scenen för att säga några ord om deras nya långfilm kom ännu ett lågvattenmärke. Glenn Hughes...

- Vi var goda vänner, han var ett stort fan av Trapeze och hade ofta skjutsat mig till konserter och även jammat med oss. Den andra kvällen Deep Purple spelade på Radio City Music Hall ville han säga några ord om Zeppelins nya film “The Song Remains The Same” och... Han var väldigt berusad. Han började att skämma ut sig och jag var tvungen att... Det som hände den kvällen var jävligt tråkigt.

John Bonham gjorde i själva verket ned Deep Purple inför deras egen publik, och kallade den nya sättningen ett skitband. Han skämdes å det grövsta dagen efter, men då var skadan skedd.

--------------
Läs resten på denna länk, hela artikeln kunde inte läggas upp därför att den överskred 10000 ord. Artikeln ligger i komplett form på sidan.

http://hem.bredband.net/b149976/

------------------------
Citera
2007-12-26, 15:58
  #2
Medlem
ensiferums avatar
Den printades också i något äldre nummer av Sweden Rock Magazine... Eller så var det Close up, prenumererar på båda, men rätt säker på att det var SRM.
Citera
2007-12-26, 16:13
  #3
Medlem
Nej, artikeln har INTE gått ut via Sweden Rock Magazine, du förväxlar den här storyn med den som Christer Bolin hade i den tidningen. Alla kommentarer i denna artikeln är från de intervjuer jag själv gjort med folk, mycket av det har varit i tryck på olika håll, mestadels i fanclubtidningen DEEP PURPLE FOREVER. Christer, som är en god vän och som också skrev för DPF, lyfte en och annan detalj från mitt gamla källmaterial. Många DP krönikor finns för övrigt att läsa på DPF hemsidan - http://hem.passagen.se/morsecode/

Micke
Citera
2009-07-02, 20:08
  #4
Medlem
mmm får en att ta fram dom där tidningarna man har i mint condition igen MICKE
Citera
2009-07-02, 23:11
  #5
Medlem
Geomeisters avatar
Intressant artikel kände till första halvan och resten var nytt godis

"Come Taste The Band" kanske inte är ett av de absoult bästa albumen som gjorts, men en stabil rock platta är det. Utan tvekan.

Kvalitetsskillnaderna mellan de olika Deep Purple uppsättningar är grovt överdrivna, tycker jag. Visst "Stormbringer" kanske inte är lika bra som "In Rock" eller "Shades of Deep Purple" lika bra som "Burn" men samtliga är bra skivor med en betydligt mindre skillnad i kvalitét än vad man kan tro om man t.ex läser olika recensioner.

Låten som för mig står ut mest på "Come Taste The Band" är Medley: This Time Around / Owned to "G" (instrumental).
Citera

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback