2007-12-25, 12:43
#1
Ålder: 21
Tidigare erfarenheter: Svamp, tobak och alkohol.
Det var en alldeles utmärkt dålig dag, i varje fall med avseende på väder.
Skolan hade äntligen tagit slut och jag hade ett tag velat utforska svampens synnerligen märkliga effekter. Efter den senaste resan hade jag vart ganska reserverad eftersom jag blev ganska väck, men en ledig dag och noll polare kvar i stan så tänkte jag väl att det inte är nåt att be för egentligen.
Tar fram stashet, kan välja mellan cubensis och copelandia, det sistnämnda är hittils min personliga favorit, mycket kräm för en liten slant. Jag höftar en mängd jag anser är resonabel och sätter mig vid datorn för att chilla å förbereda musiken. Effekterna börjar kicka in så smått å jag anser att det är lite bortkastat att sitta i en förbannat tråkig och liten lägenhet när man kan dra ut i världen och spana in olika ställen. Sagt å gjort, jag tar på mig min vanliga jacka, som känns oerhört brun. Av någon anledning är känslan av brunhet väldigt obehaglig. Så jag slänger på mig min svarta jacka å kilar ut.
Det kan inte gått mer än ett par sekunder innan jag inser att nycklarna ligger i fickan på den bruna jackan. Katastrofen är ett faktum. Reservnyckeln ligger i lägenheten dessutom. Jag vankar fram genom korridoren ett antal gånger innan jag inser att väldigt stor beslutsamhet inte är nog för att få en dörr att öppna sig. Det vore synd att låta en sådan incident pajja en hel tripp, så jag beger mig mot ytterdörren i huset. Väl där springer jag på nån granne, jag förklarar situationen och han berättar om nån välbeprövad strategi för att bryta sig in i en lägenhet av det här slaget. Eftersom jag inte riktigt känner för att lalla omkring på tak aphög så tackar jag för tipset å beger mig.
Väl ute i det fria spanar jag lite, jag ser en skog. Skogar är ju ganska trivsamma så jag går, eller svävar dit. Skogen är ett fruktansvärt häftigt fenomen. Trots en ganska uppenbar brist på grönska så lyser skogen i alla tänkbara färger, mest guld dock. Övertygad om att jag är skogens herre går jag till ett träd och klappar det, samt berömmer det för att det lyckats hålla ställningarna i så många år.
Nu kommer vi till en punkt då minnet sviker en aning. Jag kommer ut från skogen, får tydligen för mig att jag ska till min brorsa, eftersom jag numera är hemlös
. Jag kliver på en buss, försöker reda ut härvan av mobiltelefon och handsfree för att inta lite akustisk oordning. Nån snubbe med synnerligen arg blick stirrar så kopiöst på mig att jag får panik. Vid nästa hållplats kastar jag mig på stoppknappen å flyr ut ur bussen.
Gud va skönt, slippa konstiga blickar. Humöret blir bra igen och jag flyter bort längst med vägen mot okänt mål.
Trippen eskalerar, jag känner att jag måste dämpa detta lite, får lite paranoia eftersom min nödlösning med benzo är inlåst. Lyckligtvis hittar jag en BurgerKing-restaurang. Jag går in och står i kön, men fattar inte att jag ska flytta mig fram när kön flyttar sig. Jag ser förmodligen jävligt rolig ut, för alla jag kollar på ler väldigt mycket. Eller så beror deras plötsliga euforiutbrott på att jag själv har mungiporna i nacken. Beställer en cola och sätter mig.
Jag tror att peaken nås vid den här tidpunkten. Jag låter tankarna flyta fritt, med musiken tjutandes i öronen. Jag har musik med ganska mycket elgitarr, och för varje solo så får jag känslan av att min hjärna är gitarrsträngen som slås på, och att för varje bend så skruvas min hjärna åt ett varv ytterligare. Hallisarna är vid det här laget ganska intensiva och mindfucken är ungefär på samma nivå. Har ingen aning om hur länge jag sitter där, men jag märker att alla som satt när jag kom är borta, stället är ganska tomt, den enda jag ser är nån fruktansvärt sört tjej ur personalen som ler saligt mot mig. Just då hade det vart helt underbart att få ha sex med henne
men det blev det ju inget av.
Till slut lyckas jag med konststycket att samla mod nog att resa mig ur den säkra plats jag hittat. Det finns mer att se, mer att uppleva. Bra nog så finns det en ICA-affär precis jämte. Det verkar lattjo!
Jag går in där, och bara flyter omkring, kollar på alla varor och på alla människor. Jag låter musiken och svampen tala till mig, jag minns inte om jag svarade, men dom höll med om att det var en bra blandning av intryck och musik. Jag hinner flyta 2-3 varv i butiken innan jag känner av det legendariska behovet av att pissa under en tripp. En sån stor butik med mat och annat konstigt måste ju ha toaletter att tillgå. Jag svävar ytterligare nåt varv innan jag spanar in plånboken efter mynt. Fan, hade inte tillräckligt. Drar mig för att ha sociala interaktioner under det här mentalt sårbara tillståndet.
Hur som helst drar jag till kassan å frågar om man kan växla en tjuga till mynt. Hon asgarvar å frågar om jag bara kom hit för det, å jag vet inte vad jag svarade. Hon frågade vilka mynt jag vill ha, så jag svarade smart nog lite av varje, för att värja mig mot en obskyrt inställd toalett som enbart tar vissa valörer. Nästa del kräver nog ingen närmare presentation.
Vidare drar jag hemmåt för att göra nånting av tvätten som jag så olycksaligt slängde in före jag låste ute mig.
Står i korridoren och kollar på golvplattorna, det märks att jag konsumerat copelandia, golvet bara flyter som en vattenyta. Hade jag haft 20 IQ färre så hade jag lagt mig och försökt simma.
Nu kommer det roliga, samma granne jag snackat med tidigare om inbrott kommer hem. Jag ber honom om hjälp att genomföra sitt trick med fönstret, han säger OK. Det misslyckas iaf, så på nåt underfundigt sätt hamnar jag hemma hos honom och försöker hålla masken tillräckligt för att inte avslöjja min kollossala bänghet. Det går inte så bra, det slutar med att han måste slå vissa telefonnummer på min telefon för att inte jag är förmögen att göra det själv
Avslutningsvis får jag kollat upp en buss, tackar grannen för hans entusiasm och kaffe, hänger upp tvätten och tar bussen in till stan.
Nu hoppas jag att värden kan låsa upp min lägenhet så att jag kommer in, att tvätten inte är stulen och att det inte dröjjer till nästa tripp
Tidigare erfarenheter: Svamp, tobak och alkohol.
Det var en alldeles utmärkt dålig dag, i varje fall med avseende på väder.
Skolan hade äntligen tagit slut och jag hade ett tag velat utforska svampens synnerligen märkliga effekter. Efter den senaste resan hade jag vart ganska reserverad eftersom jag blev ganska väck, men en ledig dag och noll polare kvar i stan så tänkte jag väl att det inte är nåt att be för egentligen.
Tar fram stashet, kan välja mellan cubensis och copelandia, det sistnämnda är hittils min personliga favorit, mycket kräm för en liten slant. Jag höftar en mängd jag anser är resonabel och sätter mig vid datorn för att chilla å förbereda musiken. Effekterna börjar kicka in så smått å jag anser att det är lite bortkastat att sitta i en förbannat tråkig och liten lägenhet när man kan dra ut i världen och spana in olika ställen. Sagt å gjort, jag tar på mig min vanliga jacka, som känns oerhört brun. Av någon anledning är känslan av brunhet väldigt obehaglig. Så jag slänger på mig min svarta jacka å kilar ut.
Det kan inte gått mer än ett par sekunder innan jag inser att nycklarna ligger i fickan på den bruna jackan. Katastrofen är ett faktum. Reservnyckeln ligger i lägenheten dessutom. Jag vankar fram genom korridoren ett antal gånger innan jag inser att väldigt stor beslutsamhet inte är nog för att få en dörr att öppna sig. Det vore synd att låta en sådan incident pajja en hel tripp, så jag beger mig mot ytterdörren i huset. Väl där springer jag på nån granne, jag förklarar situationen och han berättar om nån välbeprövad strategi för att bryta sig in i en lägenhet av det här slaget. Eftersom jag inte riktigt känner för att lalla omkring på tak aphög så tackar jag för tipset å beger mig.
Väl ute i det fria spanar jag lite, jag ser en skog. Skogar är ju ganska trivsamma så jag går, eller svävar dit. Skogen är ett fruktansvärt häftigt fenomen. Trots en ganska uppenbar brist på grönska så lyser skogen i alla tänkbara färger, mest guld dock. Övertygad om att jag är skogens herre går jag till ett träd och klappar det, samt berömmer det för att det lyckats hålla ställningarna i så många år.
Nu kommer vi till en punkt då minnet sviker en aning. Jag kommer ut från skogen, får tydligen för mig att jag ska till min brorsa, eftersom jag numera är hemlös
. Jag kliver på en buss, försöker reda ut härvan av mobiltelefon och handsfree för att inta lite akustisk oordning. Nån snubbe med synnerligen arg blick stirrar så kopiöst på mig att jag får panik. Vid nästa hållplats kastar jag mig på stoppknappen å flyr ut ur bussen. Gud va skönt, slippa konstiga blickar. Humöret blir bra igen och jag flyter bort längst med vägen mot okänt mål.
Trippen eskalerar, jag känner att jag måste dämpa detta lite, får lite paranoia eftersom min nödlösning med benzo är inlåst. Lyckligtvis hittar jag en BurgerKing-restaurang. Jag går in och står i kön, men fattar inte att jag ska flytta mig fram när kön flyttar sig. Jag ser förmodligen jävligt rolig ut, för alla jag kollar på ler väldigt mycket. Eller så beror deras plötsliga euforiutbrott på att jag själv har mungiporna i nacken. Beställer en cola och sätter mig.
Jag tror att peaken nås vid den här tidpunkten. Jag låter tankarna flyta fritt, med musiken tjutandes i öronen. Jag har musik med ganska mycket elgitarr, och för varje solo så får jag känslan av att min hjärna är gitarrsträngen som slås på, och att för varje bend så skruvas min hjärna åt ett varv ytterligare. Hallisarna är vid det här laget ganska intensiva och mindfucken är ungefär på samma nivå. Har ingen aning om hur länge jag sitter där, men jag märker att alla som satt när jag kom är borta, stället är ganska tomt, den enda jag ser är nån fruktansvärt sört tjej ur personalen som ler saligt mot mig. Just då hade det vart helt underbart att få ha sex med henne
men det blev det ju inget av.Till slut lyckas jag med konststycket att samla mod nog att resa mig ur den säkra plats jag hittat. Det finns mer att se, mer att uppleva. Bra nog så finns det en ICA-affär precis jämte. Det verkar lattjo!
Jag går in där, och bara flyter omkring, kollar på alla varor och på alla människor. Jag låter musiken och svampen tala till mig, jag minns inte om jag svarade, men dom höll med om att det var en bra blandning av intryck och musik. Jag hinner flyta 2-3 varv i butiken innan jag känner av det legendariska behovet av att pissa under en tripp. En sån stor butik med mat och annat konstigt måste ju ha toaletter att tillgå. Jag svävar ytterligare nåt varv innan jag spanar in plånboken efter mynt. Fan, hade inte tillräckligt. Drar mig för att ha sociala interaktioner under det här mentalt sårbara tillståndet.
Hur som helst drar jag till kassan å frågar om man kan växla en tjuga till mynt. Hon asgarvar å frågar om jag bara kom hit för det, å jag vet inte vad jag svarade. Hon frågade vilka mynt jag vill ha, så jag svarade smart nog lite av varje, för att värja mig mot en obskyrt inställd toalett som enbart tar vissa valörer. Nästa del kräver nog ingen närmare presentation.
Vidare drar jag hemmåt för att göra nånting av tvätten som jag så olycksaligt slängde in före jag låste ute mig.
Står i korridoren och kollar på golvplattorna, det märks att jag konsumerat copelandia, golvet bara flyter som en vattenyta. Hade jag haft 20 IQ färre så hade jag lagt mig och försökt simma.
Nu kommer det roliga, samma granne jag snackat med tidigare om inbrott kommer hem. Jag ber honom om hjälp att genomföra sitt trick med fönstret, han säger OK. Det misslyckas iaf, så på nåt underfundigt sätt hamnar jag hemma hos honom och försöker hålla masken tillräckligt för att inte avslöjja min kollossala bänghet. Det går inte så bra, det slutar med att han måste slå vissa telefonnummer på min telefon för att inte jag är förmögen att göra det själv
Avslutningsvis får jag kollat upp en buss, tackar grannen för hans entusiasm och kaffe, hänger upp tvätten och tar bussen in till stan.
Nu hoppas jag att värden kan låsa upp min lägenhet så att jag kommer in, att tvätten inte är stulen och att det inte dröjjer till nästa tripp
