En liten introduktion till kristen bön..

I bönen ger vi vårt hjärta till Gud.. Han möter oss där..

Som vanligt uttrycker du dig kristallklart.. och även om vi inte delar samma upplevelse hoppas jag och tror att vi faktiskt kan förstå varandra..

Jag förstår alldeles utmärkt varför man som icke-troende är en liten smula skeptisk..

Men..

..bönens hemlighet kan heller inte uttryckas med ord..

Vi hörs..

Många har någon gång vänt sig till Gud som en sista utväg .. men.. tror vi verkligen på hans hjälp?

När Gud kallar en människa svarar hon ”Ja” genom att tro.. en tro som går utöver det vi känner och förstår..

Men Sonen kan kräva av oss att vi ”söker”.. därför att han själv är vägen.. vi kan bli tvungna att ”bulta”.. ty han är själv dörren som öppnas för oss..(jfr Matt 7:7-11, 13-14)

Tron är nyckeln..

Trons bön innebär inte edast att man säger ”Herre, herre”, utan att man av allt sitt hjärta vill göra Faderns vilja.. och allt är möjligt för den som tror..( Matt 9:23)..
Bön är inte begränsad till ett spontant uttryck.. man måste vilja be..

Bönen uppenbaras helt och fullt i Ordet som blev människa och som lever bland oss..

Herren Jesus Kristus ber inte bara för oss, men han lär oss även hur man ber..


”.. när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din Fader som är i det fördolda..”(Matt 6:6)

Han möter oss där vi är och leder oss steg för steg fram till Fadern..

Visst är det så att var och en finner sitt sätt att be.. men den kristna bönetraditionen är en av de former där traditionen utvecklats.. och det är en rik källa att ösa ur..

Den helige Ande är det ”levande vatten” som i ett bedjande hjärta ger ”evigt liv”..( jfr Joh 4:14).. och i de kristna livet finns det källor där Kristus väntar på oss för att överskölja oss med helig Ande..

Den kristna traditionen vårdar särskilt tre viktiga böneformer..

Muntlig bön..
Betraktande bön( meditation)..
Och.. inre bön( kontemplation)..

Gemensamt för dem är att hjärtat samlar sig och den vaksamhet som bevarar Guds ord och som förblir i Guds närvaro gör dessa tre uttrycksformer till höjdpunkter i det kristna bönelivet..

Bönen är det nya hjärtats liv, som hela tiden besjälar oss..

Jag kommer behandla de tre formerna mer ingående när jag förmår och hinner.. ha en bra dag allihop..

Det finns en existentsiell törst efter gud i hjärtat hos människor.. (vad gör jag här, varför finns jag har osv,)

Men bönen till kristus mättas denna törst. Men på samma gång som hjärtat mättas, så blir det även hungrigt på mer beröring av gud. Det blir en längtan att tillslut verkligen skåda denna gudomliga kärlekskälla, där allt liv utgår ifrån.

Det är underbart med bön

Ett tips till kaxiga ateister som promt hävdar att inte gud finns... Kan ni med 100% slå er för hjärtat och säga ärligt att ni sökt gud men ändå inte funnit honom?

Ett tips är att knäppa era händer och be till jesus "Om du finns jesus som dom där flanarna på flashback säger, då får du allt ta och visa dig för mig"

Om du ber en sådan bön, då kommer du inse att det är rätt svårt att göra det och mena det med hjärtat. Det är en annan sak en att som barn be om div julklappar osv.

Be på rikigt, om du gjort detta och ändå inte finner gud, då har jag respekt för din åsikt att promt hävda att guds existens är nonsens.

Jag blev extremt troende en gång när jag var psykotisk. Först tänkte jag gå med i Jehovas Vittnen därför jag kunde höra Gud ha en dialog med mig, och efter det hela tänkte jag att det var Muhammed som talat till mig och ville att jag skulle bli muslim. Under de veckorna var jag fullkomligt övertygad om att jag var en profet och bad rigoröst varje dag och följde de islamska lärorna grundligt. När jag fick medicin insåg jag snabbt att jag knappast var muslim men att jag faktiskt funnit tron på någonting högre i min sjukdom.

Varför skulle en ateist tillbedja någonting som inte finns om man inte tror att det finns?
--

Därför risken finns att ateisten upptäcker någonting, eller lär sig någonting om sig själv? Innan jag konfirmerades så var jag tveksam till begreppet bön och tyckte att det lät jävligt löjligt att sitta på sina knän och rabbla en massa böner... men när jag väl testade att verkligen be i studiecirklar eller för mig själv (t.ex att be för andra människor som betyder någonting för mig, eller välgång i något projekt) såg jag att jag blev en starkare människa av att be, och att jag kände viss förtröstan i en tro på någonting högre än mig själv.

Men anledningen till att du började "rabbla böner" måste ju ha varit, att du trodde att det kanske, möjligen skulle kunna göra nytta. Det tror inte en ateist. Vi kallar det placebo.
--

Nyttan är att jag själv mår bättre.

Det försöker jag inte heller ta ifrån dig. Jättebra om det funkar för dig! Jag bara redogör för mina synpunkter.
--

Kan man 100% för sig själv erkänna att man är ateist när man inte sökt svar om det finns en gud eller ej?
Att hitta gud handlar till stor del att kringå det egocentriska sunda förnuftet. Dock inte menat att man förlorar det sunda förnuftet när man väl hittat gud. Man har snarare bredat perspektivet. För när allt kommer kring, så vet vi ganska lite om livet i sig självt.

För visst känns det tokigt att be första gången, fraförallt när man utåt sett visar ateistiska åsikter (som det var i mitt fall)
Men när man väl låter det hända, då blir det gött