Tänkte belysa bönens svårigheter..
Bön är en nådens gåva och ett beslutsamt svar från vår sida.
Bön kräver alltid ansträngning. De stora bedjarna i det Gamla förbundet som levde före Kristus, lär oss, liksom Guds moder och helgonen tillsammans med Jesus, att bönen är en kamp. Mot vem? Mot oss själva och mot frestarens list, som gör allt för att få människan att vända sig bort från bönen och föreningen med sin Gud.
Vi ber som vi lever och vi lever som vi ber. Om man inte har för vana att handla i Kristi Ande, kan man inte bli van vid att be i hans namn. Den ”andliga kampen” i den kristnes nya liv kan inte hållas åtskild från bönens kamp.
I bönens kamp möter vi i oss själva och runt omkring oss felaktiga uppfattningar om bön. En del uppfattar bön som ett psykologiskt fenomen, andra ser den som en satsning på koncentration för att uppnå inre tomhet. En del identifierar bön med rituella handlingar och ord.
Många omedvetna kristna uppfattar bön som en sysselsättning som är oförenlig med allt vad de har att göra: De har inte tid..
De som söker Gud i bön tappar fort modet, ty de vet inte att bönen inte bara kommer från dem själva utan även från den helige Ande.
Vi står även inför denna världens många synsätt. Om vi inte är på vår vakt blir vi lätt påverkade av dem, exempelvis inställningen att endast det är sant som kan bevisas av förnuft och vetenskap – medan bön är ett mysterium som överstiger vårt medvetande och omedvetna; eller uppfattningen att endast produktion och vinst har ett värde medan bön saknar värde, eftersom den inte producerar något; föreställningen att sinnlighet och bekvämlighet är måttstock för det sanna, goda och sköna, medan bönen – som är ”kärlek till skönhet” (philokalia) – älskar den levande och sanne Gudens härlighet över allting. Slutligen framställs bön som en flykt från världen, som en reaktion mot överdriven företagsamhet.
Men den kristna bönen är inte ett uppbrott från historien eller en skilsmässa från livet.
I bönen
finner vi livet..
Slutligen gäller vår kamp även det som vi uppfattar som misslyckanden i bön. Dit hör modlöshet inför torka och sorgsenhet över att inte kunna ge allt åt Herren, för att vi ”äger mycket”, besvikelse över att vi inte blir bönhörda på ett sätt som motsvarar vår vilja, sårad stolthet som förhärdar sig i syndarens ömklighet.
Frågan blir alltid den samma: vad tjänar det till att be?
För att betvinga hindren måste vi
kämpa för att bli ödmjuka, förtroendefulla och uthålliga..
Ur katekesen..
http://www.katekesen.se/
