2007-12-17, 15:22
#1
Jag återkommer ständigt till Monty Python vdg humor, de jag anser att de revloutioniserade humor-begreppet.
Ska man diskutera The Pythons är det först och främst Monty Python's Flying Circus som gäller. Filmerna var inte alls lika lyckade, okej Monty Python and the Holy Grail är väldigt bra, Life of Brian är ganska bra, och Meaning of Life är okej.
Monty Python är ojämna, men det är deras sätt att vända upp och ned på respektfullhet, konventioner, moralism, etc. som gör de roliga, på så sätt är de definitivt en slags arvtagare till dadaismen vars devis "världen är galen och förtjänar en galen konst" stämmer in på MP.
Eller rättare sagt Livet är Galet, man kan lika gärna skratta åt det.
Vad som gjorde MP så unika var att de var sex helt olika personligheter, alla var skickliga aktörer såväl som kreatörer:
Graham Chapman (som avled 1989) är lika genial som auktoritetsperson (king Arthur eller polisman) som konservativ galenpanna (Twit).
Chapman var också en skicklig fysisk komiker i klass med Tati eller Buster Keaton, som med små medel kan spela naiva personer som hamnar i absurda situationer. Chapman var också bra i kvinnoroller med gäll röst.
John Cleese (behöver knappast någon intro.) liksom Chapman (hans manuskompanjon) är Cleese bra på att spela auktoritetspersoner med kraftiga neuroser och återhållen vrede.
Terry Giliam (när han inte gjorde animationerna) fick ofta småroller som riddaren med kycklingen liksom spela bisarra typer som fångvaktaren i Life of Brian, sonen i The Most Áwful Family in Britain som ligger på en soffa och glufsar i sig vita bönor och skriker "Beeeannnsss".
Eric Idle (är känd för sina verbala sketcher med ordlekar och vassa skämt) spelar lismande program-ledare eller sociloger som ramlar nerför hål i gatan.
Terry Jones (är känd för sina kvinnoroller och kufar)
Michael Palin (är kanske den bredaste av MP medlemmarna, ochs spelar alltfrån autistiska kufar som Peter Pither som fascineras av cykelresor och mat-olyckor, till slemmiga programledare).
Chapman och Cleese skrev ofta sketcher där någon blir utskälld, eller bisarra saker som The Undertakers, Jones och Palin skrev romantiska sketcher som inleddes med en panorama av en hed och en skotte på häst, Gilliam gjorde animationerna som var starkt influerade av alltfrån Bosch till Surrealister som Max Ernst, Idle skrev som ovan nämnt verbala sketcher med ordlekar (Mannen som kastar om ord).
MP beskrev sig själva som en humorgrupp som var unga och arga och som bröt med formen "poäng i slutet", och skapade en slags medvetande-ströms-humor där nonsens- (dada) blandas med samhällssatir och surrealism.
England var en tacksam scen då det fanns och finns en hel del konservatism och dubbelmoral att driva med.
Se Monty Python's Flying Circus och förundras över ett humoristiskt historiskt fenomen!
Ska man diskutera The Pythons är det först och främst Monty Python's Flying Circus som gäller. Filmerna var inte alls lika lyckade, okej Monty Python and the Holy Grail är väldigt bra, Life of Brian är ganska bra, och Meaning of Life är okej.
Monty Python är ojämna, men det är deras sätt att vända upp och ned på respektfullhet, konventioner, moralism, etc. som gör de roliga, på så sätt är de definitivt en slags arvtagare till dadaismen vars devis "världen är galen och förtjänar en galen konst" stämmer in på MP.
Eller rättare sagt Livet är Galet, man kan lika gärna skratta åt det.
Vad som gjorde MP så unika var att de var sex helt olika personligheter, alla var skickliga aktörer såväl som kreatörer:
Graham Chapman (som avled 1989) är lika genial som auktoritetsperson (king Arthur eller polisman) som konservativ galenpanna (Twit).
Chapman var också en skicklig fysisk komiker i klass med Tati eller Buster Keaton, som med små medel kan spela naiva personer som hamnar i absurda situationer. Chapman var också bra i kvinnoroller med gäll röst.
John Cleese (behöver knappast någon intro.) liksom Chapman (hans manuskompanjon) är Cleese bra på att spela auktoritetspersoner med kraftiga neuroser och återhållen vrede.
Terry Giliam (när han inte gjorde animationerna) fick ofta småroller som riddaren med kycklingen liksom spela bisarra typer som fångvaktaren i Life of Brian, sonen i The Most Áwful Family in Britain som ligger på en soffa och glufsar i sig vita bönor och skriker "Beeeannnsss".
Eric Idle (är känd för sina verbala sketcher med ordlekar och vassa skämt) spelar lismande program-ledare eller sociloger som ramlar nerför hål i gatan.
Terry Jones (är känd för sina kvinnoroller och kufar)
Michael Palin (är kanske den bredaste av MP medlemmarna, ochs spelar alltfrån autistiska kufar som Peter Pither som fascineras av cykelresor och mat-olyckor, till slemmiga programledare).
Chapman och Cleese skrev ofta sketcher där någon blir utskälld, eller bisarra saker som The Undertakers, Jones och Palin skrev romantiska sketcher som inleddes med en panorama av en hed och en skotte på häst, Gilliam gjorde animationerna som var starkt influerade av alltfrån Bosch till Surrealister som Max Ernst, Idle skrev som ovan nämnt verbala sketcher med ordlekar (Mannen som kastar om ord).
MP beskrev sig själva som en humorgrupp som var unga och arga och som bröt med formen "poäng i slutet", och skapade en slags medvetande-ströms-humor där nonsens- (dada) blandas med samhällssatir och surrealism.
England var en tacksam scen då det fanns och finns en hel del konservatism och dubbelmoral att driva med.
Se Monty Python's Flying Circus och förundras över ett humoristiskt historiskt fenomen!
Kan kanske lägga till en fråga här för er andra; Vilken är eran favoritsketch från serien?
