Svamptripp med spädbarn och opålästa vänner

Substans: Copelandia Cyanescens

Dos: 600mg

Ålder: 18

Kön: Man

Vikt: 60

Längd: 170cm

Tidigare erfarenheter: Marijuana EN gång, så inget direkt märkvärt


Förord:
Denna tripprapport kommer att vara indelad i tre kapitel och en inledning.
Anledningen till detta är att det är mycket tydliga känslomässiga skillnader
enligt mig mellan dessa perioder.
Personer som medverkade under denna tripp:
Jag (såklart)
Sherlock - medtrippare
Herman - medtrippare
Parker - medtrippare
Petra - ägare av lägenheten vi vistades i
Lina - kompis till Petra
Mikael - kompis till ett flertal av oss

Såklart är inga av namnen äkta.

Jag utelämnar allt som känns oviktigt. En del saker jag skriver om kommer dock verka rätt menlösa, men tro
mig en del struntsaker gav mig enorma intryck. Detta är förövrigt skrivet så att folk som inte är allt
för pålästa om svampens inverkan ska kunna hänga med.

Okej detta kan bli långt, så jag rekommenderar att hämta en god kopp kaffe att åtnjuta tillsammans med läsandet.



*************************************


Inledning:

Mina två vänner Herman och Parker hade provat på att trippa på svamp en gång tidigare och pratet om
äventyren de hade under trippen lät riktigt intressanta. När Parker berättade att han
funderade på att införskaffa sig mer svamp var jag på på en gång. Vi drog med oss
vår vän Sherlock. Herman, som hade sneat igenom så gott som hela deras tidigare tripp,
följde med som åskådare.

Vid bestämt datum traskade vi hem till Petra, en tjej som Herman och Parker känner, då
hennes lägenhet inte bara var tom från familj utan vars address även var relativt avlägsen
våra bostadsområden.


*************************************



Kapitel 1 :

18:00 drog Parker fram påsarna och började dosera svampen till oss tre. Herman
bestämde sig här för att vara med han också. Vi tuggade i oss svampen, satte igång
en av Riddick-filmerna och började vänta på effekter. Här nånstans stiger
Petras kompis Lina in genom dörren och sätter sig och snackar med petra ute
i köket.

18:30 blev plötsligt Sherlock grymt intresserad av en ljusstake som stod ovanför
TV:n och började ifrågasätta dess konstiga form. Jag börjar skratta och springer
upp ur soffan och kollar nära på ljusstaken och beskriver dess form för Sherlock med
ett brett leende på läpparna. Här inser jag att mitt beteende är annorlunda och då det
bara var jag och Sherlock, vi som aldrig hade trippat innan, som verkade känna av något
så trodde jag att vi hade fått någon sorts placeboeffekt, att det egentligen inte
hade börjat ännu.

18:50 stänger vi av filmen då vi börjar tröttna, Herman och Parker går ut i köket och röker
medan Sherlock pekar upp mot en sfärformad lampa och viskar till mig: "Den blir en droppe, och den
droppar ner". Jag, som hittils endast kände mig lite yr, avfärdade hans snack och sa att det inte
var nån chans att han hade fått så visuella effekter. Han fortsätter stirra storögt upp mot lampan
medan jag reser mig upp för att sen sätta mig i datorstolen som stod precis bredvid soffan.

En stund senare trevar Herman och Parker in i rummet och sätter på lite mysig trippmusik på datorn för att
sen sätta sig i sängen.
Parkers ansikte fascinerade mig, när han rörde på huvudet följde inte ansiktet med som det borde göra. Jag
fortsatte stirra på parker medan rummet blev mer och mer färgglatt. Jag insåg att jag inte satt på stolen
som vanligt utan hade hjässan mot ryggstödet (tittandes åt sidan, inte rakt upp i taket) och jag hade hasat ner en bra
bit. Kände att det gjorde ont men jag brydde mig inte, jag var glad. Mellan mina leende tänder bet jag hårt
på mitt pekfinger, vilket kändes tryggt.
På en stol i rummet hängde ett par svarta byxor. Så fort jag hade denna stol i ögonvrån såg det ut som
om en vitklädd tjej med svart hår satt framåtböjd på stolen, med håret över ansiktet. Jag nämnde
glatt detta för mina kompisar, som däremot tyckte att jag lät livrädd och inte glad.

Runt 19:10 märker jag att om jag glodde direkt på en golvlampa som stod i rummet, så blev det tystare och tystare
och ljusare och ljusare i rummet. Så fort jag tittade bort kom allt ljud och allt mörker tillbaka. Efter att
ha upprepat detta en ca 7 gånger kom jag fram till att svampen nog hade börjat ge effekt nu (nej hade inte
insett detta innan). Jag tittar åter upp mot Parker och nu ser hans ansikte ut att inte sitta på kroppen
överhuvudtaget, utan var som projicerat på väggen av en projektor och hade lite såna där bruseffekter
som hologrammen i star wars kan ha.
Vi trippare börjar berätta mer glatt och livligt vad vi får för konstiga effekter. Dock så brydde sig
inte nån av oss överhuvudtaget om vad de andra sa, utan väntade endast engagerat på att få berätta
vad de själva såg.

Sherlock kryper ner under täcket i sängen och börja jollra likt en bebis.
Medan jag närmar mig honom för att se vad han gör så hittar jag ett batteri på
golvet som ville upp i min famn. Det åkte runt runt och gned sig mot min fot.
Jag plockade upp batteriet och pillade med det fascinerat.
Efter vad som kändes som en halvtimme kunde jag längre inte känna skillnad
på vad som var finger och vad som var batteri. Jag hade fått känsel i batteriet.
Jag blev rädd och slängde ifrån mig batteriet och satte mig i soffan och började
"koppla bort mig från den riktiga världen" (jag antar att jag började halvsova/dagdrömma lite).

Någon nämnde något om att Mikael skulle komma förbi och att det inte skulle bli allt för bra. Mikael
är en bra kompis till några av oss och han är emot droger väldigt mycket. Jag brydde
mig däremot inte så mycket om nyheterna.



*************************************

Kapitel 2:

"Tjena grabbar, vad gör ni?"
Mikael sätter sig ner bredvid mig. Tidsuppfattningen är skev, skulle han komma redan? Jag
fortsätter hålla mig "bortkopplad".
Parker försöker säga nåt vettigt men ut kommer endast lite nonsens med glad ton.
"Mikael" tryckte Herman ut och man märkte hur jobbigt han tyckte det var, "vi har tagit svamp".
Tystnad...
"Jaha..." sa Mikael.
Stämningen kördes i botten.

Mikael börjar predika för oss om vilka idioter vi är, och inte är han stolt över Herman
och Parker. "Det är ju inte första gången ni håller på med sånt här".
"Och du", han menar mig, "varför skakar du på benet så mycket, kommer du hoppa
upp och mörda mig eller nåt?". Jag tittar förvånat upp och förnekar snabbt de påstådda
mordtankarna.
Jag blev mer och mer nere av situationen och stämningen och bestämde mig för
att resa mig upp. Mikael hoppar till. Jag kollar vad de andra tripparna gör.
Herman ser helt nerkörd ut och stirrar ner i golvet, Parker tittar mot en vägg
med ett litet nöjt leende och Sherlock ligger under täcket och jollrar.
Jag går snabbt ut i köket och sätter mig.

Nu börjar jag tycka att jag trippat länge nog. Jag vill ut ur trippen, men jag inser
snabbt att det inte är så lätt. Blir mer och mer rädd, det hade ju bara gått ungefär
en och en halv timme och trippen kunde hålla i sig i upp till 4 timmar till.
Jag började tycka illa om att vara så dum i huvudet som jag var. Jag känner hur jag blir
mer och mer rädd då jag inte kan kontrollera mina tankar så som jag vet att jag borde
kunna göra. Jag springer in på toaletten och sätter upp fingrarna i halsen.

Efter ett tag kommer jag på mig själv att jag står ute i vardagsrummet av nån anledning
och springer tillbaka till toaletten och kör upp fingrarna i halsen igen.
Därefter står jag i köket (fortfarande livrädd kan jag passa på att nämna).
Jag inser att det inte kommer gå att spy och försöker få med nån nykter in på
toan som kan se till att jag inte lämnar rummet. I slutändan lyckas jag inte spy
upp nåt ändå. Jag sitter på knä vid toaletten och berättar för Lina, som jag lyckades
dra med in, att jag vill spy men att när jag väl sitter ovanför toaletten fattar jag
inte att jag ska spy. Hon skrattar och försöker få mig att säga andra dumheter.
Jag blir arg och går ut i vardagsrummet.

"Uh jag vill inte trippa mer" säger jag.
Parker och Sherlock tittar fram under täcket och säger åt mig att det bara
handlar om stämningen.
"Nej det här har inte med stämning och trippning och tripp FAQ:n att göra längre,
detta är seriöst helvete och det kommer inte kunna bli en bra tripp" upplever jag
att jag säger, troligen så sades nog bara en tredjedel av orden, följt med en massa
"öh:n" och mumlande.
Herman tittade mot mig med rädda ögon, han vill inte att jag skulle snea och han
verkade vara på god väg han också pga Mikaels tidigare moralsnack.

Jag får värre och värre tankar, jag tänker att min morsa ska upptäcka vad jag
har gjort och att det av nån anledning skulle förstöra all min framtid och
jag får upp massa "skitläskiga nonsenstankar" som t.ex. en bild av en hund som ylar
mot månen osv. Har ingen aning om var jag var eller hur länge jag hade dessa tankar,
känns som om jag endast upplevde tankarna då. Fick inga intryck via synen eller
känseln osv.

Lina tar med mig och Herman ut för att ta lite frisk luft då hon hoppades på
att det skulle lindra vår rädsla. Ute var det en mörk höstkväll, det var
inga löv på träden. En man kom närmare med sin hund och Lina sa till oss skarpt
att försöka verka så normala som möjligt.
När mannen med hund hade passerat kom Parker och drog in oss i lägenheten igen.
"Det såg ju ut som värsta deprimerande skräckfilmsscenen" berättade han efter trippen.

Jag behöll min jacka på för jag var rädd för att bli sjuk. Parker gick och la sig i sängen
igen tillsammans med Sherlock och uppmanade mig att komma dit jag med. Jag kröp ner i
sängen i hopp om att det läskiga skulle försvinna. Jag blundade och började bita tryggt på
mitt finger igen.

Herman satt och åt pizza i soffan och han sa att han började nyktra till.
"Herman, är du nykter?" frågade jag.
"Ja du, nyktrast av oss i alla fall" svarade han.

De nyktra hade stängt av musiken, de tittade på fotboll. Jag låg och lyssnade på vad de
pratade om. Orden kändes som ett täcke som la sig på insidan av mina ögon. Jag brydde
mig inte ett skvatt om vad de sa, jag ville bara ha det trygghetsgivande ögontäcket.
Trygg kände jag mig långt ifrån däremot. Mitt liv var fortfarande i fara, och täcket
(det riktiga täcket i sängen vill säga) skyddade mig mot utomstående monster likt
ett litet barn som är hundra på att ett monster står vid sängkanten.


*************************************

Kapitel 3:

"Vem biter i mina byxor!" ropar jag till.
Sherlock tittar oskyldigt upp, för att sen lägga sig ner under täcket igen tillsammans
med mig och Parker.

"Sherlock sluta bit i mina byxor!"
Sherlock slutade för att sedan börja skratta. Jag dök ner med huvudet under
täcket för att se vad som var så roligt, detsamma gjorde Parker. Sherlock
visade oss vackra ljusshower under täcket, ackompanjerat av en liten
gosedjursgris. Vi börjar alla asgarva. Sen dras ett ordentlig samtal igång.
Istället för att ligga och jollra halvlåg vi nu i sängen och berättade dem
mest roliga sakerna för varandra. Men även denna gång brydde vi oss inte
ett skit om vad de andra sa, man reflekterade inte ens bakåt över vad
man själv hade sagt. Men jävlar vad kul vi hade.
Jag vänder mig mot Herman och frågar "Är du nykter?".
Han ger mig ett stort själaglatt leende och säger:"Vae är du dum i huvudet eller?!"
för att sedan hoppa in i vårt intressanta samtal om ingenting och skratta som
en dåre.

De nyktra drar iväg på en fest, men Petra ser till att dra ut alla kablar till
datorn innan hon drar, då hon inte ville att vi skulle rota efter hemliga filer.

Vi trippade ligger/sitter still och ropar till varandra "Sätt på musik!" och
"Stäng av fotbollen!". Men ingen gör nåt.
Jag reser mig upp, springer fram och stänger av fotbollen och alla blir mäkta
imponerade över att jag faktiskt lyckades (inklusive mig själv).

Nästa uppgift för oss blir att få igång datorn. Parker och Sherlock satt länge länge
under datorn och försökte fatta något (noterar här att vi alla kan en hel del
om hårdvaran, speciellt Parker). Till slut lyckades de få igång den ändå som
genom ett mirakel. Vi drar snabbt igång vår mysiga musik igen och påbörjar nu det vi
döpte till "den goda stunden". Vi springer runt, skrattar och har kul och är alla på
samma nivå. Herman får för sig att han är "valrossen" när vi lyssnar på The Beatles'
"I am the walrus" och slänger sig på golvet.
Jag sätter mig vid datorn för att skriva lite som skulle vara kul att läsa nästa dag,
varav bla. en av Hermans djupa insikter står citerade ord för ord:
"Här är vi, vår egen hjärna, så hänger ett rep med en station till medelåldern
en slags pendel som går". Vi fann detta väldigt djupt och förstod absolut vad
han snackade om (det där förstod vi, men vanliga samtal fattade man sällan
ett skit av).
Han nämner även att när han blundade vid ett tillfälle såg han Sherlock sitta under
ett täcke som brann, sen smakade han på elden.

Vi satte igång videon till "I am the walrus" igen, fast denna gång låg den inte
på i bakgrunden, utan nu var alla helinne i videon. Både jag och Parker
ansåg att videon var genialisk som helst. Större hjärnor än The Beatles'
fanns inte.

Sakta men säkert börjar trippandet gå över till nåt mer och mer normalt,
och till slut så kom vi ur den ungefär samtidigt. Vi fattade nog helt
enkelt inte att det var över förrän nån satte ord på det.


*************************************

Kort sammanfattning:

Det må ha hänt mycket under trippen, men det som garanterat satt hårdast spår
efteråt är rädslan. En sån intensiv och stark känsla har jag nog aldrig känt.
Jag var livrädd, jag skulle aldrig komma ut ur trippen, jag skulle aldrig
få kontroll över mig själv.
Däremot förde rädslan en del gott med sig. Känslan av trygghet. Det är en känsla
jag nästan aldrig hade känt sen jag var 6 år gammal.
Tryggheten att komma hem, trygghet hos sina föräldrar, trygghet under sitt täcke.
Känslor som jag ansåg onödiga och barnsliga är nu en väldigt uppskattad
del av mitt liv.

Trippen var en jäkligt mäktig upplevelse, trots att känslorna jag upplevde
under sneandet satt sina spår nu efteråt är svampandet inget jag ångrat.
Jag ger den betyget 4/5, kunde nog haft roligare.


*************************************


Ja jag hoppas att kaffet var gott och att läsandet var någorlunda intressant.
Frågor eller egna tankar/analyser är varmt välkomna!

Bra skrivet och intressant läsning! 4/5
Har själv haft väldigt givande svamptrippar

Hellre en LSD tripp än svamptripp för den ovane. Men nu har du besegrat din nyfikenhet och krossat barriären. Om det blir en nästa gång kommer den förmodligen att gå mycket bättre.

Den där Mikael var en stor tabbe. Jag kan verkligen relatera mig till era känslor då hans moral snack intog rummet. Hans oförmåga till förståelse och naivitet fick mig att brista i skratt när jag läste den delen.
En bra och innehållsrik rapport, men själva framförandet var inte särskilt bra. Jag antar att du kopierade från word och klistrade in här?
Namnen du valde i början av texten förlorar en bokstav för varje rad vertikal nedåt och bildar en tomrad efter sig, var det meningen? (förutom Mikael som inte följde mönstret)

4/5

Haha jo, okej om han hade tagit snacket med oss efteråt, då hade man kanske faktiskt kunna ta åt sig av vad han hade att säga (tvekar däremot på att det var nåt man inte hört innan). Aja situationen har inte påverkat vår vänskap annat än att samtalen med honom var en aning stela de första veckorna.

Word? Värre, kopierade från notepad, och tyvärr var det lilla mönstret med namnen endast en slump.

Tack för visat intresse!

Jag blev extremt sugen på kaffe nu! Först tänkte jag att det är ju för sent, jag kan väl inte gå och göra kaffe klockan 2 på natten, men fyfan, jag ska göra det ändå.

Hittade du några "hemliga" filer på Petras dator då?

förövrigt underhållande läsning 4/5

Hur lyckades du lista ut att du fick i dig 600 mg psilocybin? Vilket förövrigt borde motsvara typ 200 gram torkad svamp.

Edit. Kom på att du kanske menade 0,6 gram torkad svamp.

sådär har alla mina trippar (utom en och den var inge bra) varit. först är det jobbigt som sjutton när det slår på. blir kallsvettig och mår allmänt dåligt. med en massa konstiga tankar. men sen vänder det alltid och så blir allt sådär mysigt och skönt istället. som när solen kommer fram efter ett oväder. det är lite av grejen. kontrasten från det onda till det goda gör att man mår mycket bättre när man väl mår bra. det ska vara ett äventyr och ett äventyr per definition är att ibland är det jobbigt men det slutar alltid gott.

en bra grej kan vara att skriva kom-ihåg-lappar till sig själv där man påminner sig om detta.

Haha nej vi hade respekt nog att inte leta efter några hemligheter. Vi gjorde däremot en Mina dokument\Mina hemliga filer-mapp som vi skrattade åt.




Jo precis, 0,6 gram svamp.



Mycket möjligt det du säger. Hade kanske inte uppskattat glädjen tillsammans med kompisarna på samma nivå om jag inte hade den uppiggande tanken av att "ha blivit räddad från sneandet" i bakhuvudet.

Riktigt otur att Mikael dök upp, men så är det med livet ibland.
Annars mycket bra skrivet

4/5

Läser den sen, har en jävla huvudvärk nu Tänkte bara påpeka att det var tur du tog en liten dos för opålästa vänner och trippad kompis är ingen bra kombo!