Svampar i syndernas huvudstad

Substans: Mexican psylocybe cubensis
Dos: En halv förpackning otorkat
Ålder: 19
Kön: Man
Vikt: 78
Tid: cirka 18.30 till 02.00
Tidigare erfarenheter: Cannabis


Prolog

Okey, dags för min första rapport. Till att börja med är det ju bra att klarlägga lite saker som kan vara bra att veta så att helhetsbilden blir så tydlig som möjlig.
Hela följande händelse utspelar sig i ett trångt, möggligt och lyhört hotellrum i hjärtat av Amsterdam i början av november 2007. Jag var på en väck-resa med tre kompisar från gymnasiet, och vi hade inga större ambitioner med semestern än bara slappna av i majadimmorna (bortsett från något besök på ett par kulturella platser såsom Cannabis College och Erotikmuseet). Detta var vår sista kväll och efter att ha varit pårökta i sex dagar är det lätt att bli sugen på något annat, och poletten föll på svamp. Ingen av oss hade tidigare erfarenheter av denna drog, så det låg minst sagt en hel del förhoppningar och förväntningar i luften.

Närvarande är (namnen blev förövrigt påkomna under en väldigt hemtrevlig marijuanakväll):

Dave Haze
Lennart Lemmeltåg (jag)
Staffan Stolt
Tryggve Olsson

Jag kommer i denna rapport växla mellan att citera från min resedagbok och att skriva fritt från huvudet. Mycket av upplevenserna har försvunnit från minnet, men går att återfinnas i mitt slitna texthäfte, som för övrigt kom att bli mycket betydande för kvällens utfall. Det som kommer direkt från dagboken kommer vara i kursiv stil.

Nåväl! Läs och njut.


Med en påse svamp i näven är jag och Staffan på väg hem till vårt hotellrum efter att ha gjort ett besök på en av många Smartshops i Amsterdam. Tanken var först att bara Dave och Tryggve skulle trippa, medan jag och Staffan satt barnvakter. Dock blev suget efter att dra i sig ett par svampar alldeles för stort för att motstå. Anledningen var att detta var vår sista kväll och alltså vår sista chans att legalt trippa på svamp (ett förbud mot detta är på gång i Holland). Väl uppe på hotellrummet delar Dave och Staffan på ett paket, medan jag och Tryggve väntar en smula för att se lite vad som händer. Personligen var jag fruktansvärt nervös, och ja, en smula orolig för att testa. Varför kan jag inte riktigt svara på, men jag hade en obehagskänsla som gnagde i bakhuvudet.

”16.57 Dave och Staffan har precis delat på ett paket Mexican psilocybe cubensis (folkmun: magic mushrooms eller bara svampar). Vi väntar med spänning på vad som kommer att hända.
17.15 Dave är pirrig i kroppen och Staffan känner sig lite ”underlig”

17.25 Staffan känner sig lite olustig och tror inte att något kommer att hända. Han vill äta mer och tror att lite aktivitetet kommer få ruset att sätta igång. Personligen har jag svårt att avgöra om de har börjat trippa ännu. Dave ligger i sängen och känner att han flyter med i musiken. Just nu spelas Cocaine av Eric Clapton.

17.30 Dave har nu börjat trippa och säger sig facineras av sin egen hand som enligt utsago ska ha fler fingrar. Staffan känner sig hyperaktiv men ser lika pigg ut som ett dödat vildsvin. Dave har sin bästa tripp och ligger under täcket. Staffan är lustig och svettas om dasslocken. Jag är lite orolig för Staffan som verkar fucka lite. Staffan drar på psytrance och Dave motsäger sig detta och drar igång Fronda på sin mobil. Staffan känner inte sina händer.

17.50 Staffans ögon är uppspärrade som fan emellanåt och titt som tätt får han ryck i kroppen. Han säger att han är glad men han ser nere ut. Han vill festa.

18.04 Dave har hallisar och upplever att golvet andas.

18.23 Dave och staffan är stenade. De beter sig underligt och jag och Tryggve anser det vara lugnt att vi börjar vår tripp nu. Lite nervöst, men spännande. Två och en halv mexican cubensis sänkta. Dags för en prilla och vänta. Vi alla har gått upp ett steg i ”knarkarskalan” och det känns bra.

18.37 Skön rysning från magen och upp följd av trötthet i armar och ben. Staffan gör skumma rörelser. Obehagskänslor när Space-man-låten gick ner. Aningen bättre när den gick upp.
Cash – highwayman är skitbra.”

Här upphör mina strukturerade anteckningar. Jag hade förväntat mig ett väldigt milt och lugnt rus, i stil med gräs bortsett från några lustiga sinnesförvrängningar i form av att se lite roliga färger etc. Det var därför jag bestämde mig för att skriva ner lite vad som hände under kvällen, för att kunna reflektera över det dagen efter. Vad som sedan följer är bland det värsta i mitt liv. Börjar långsamt känna mig väldigt underlig i kroppen. Jag upplever saker otrevliga och smått läskiga.

Staffan har som tidigare nämnt psytrance i sina hörlurar och gör fruktansvärt konstiga och ryckiga rörelser medan pupillerna är lika stora som biljardbollar. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig något fruktansvärt, trots att jag är väldigt trygg och säker i detta sällskap. Dave verkar ha det bättre än Staffan - han ligger mest och myser i sin säng och lyssnar på musik. Långsamt börjar alla andra bli konstiga och jag känner inte igen deras beteenden. Fram tills att Staffan säger sig se en bebis i taklampan, och ställer sig på våningssängen för att rädda det stackars barnet, var min rädsla mot mina vänner måttlig. Men detta var startskottet för vad som i folkmun kallas för en snetripp.


Staffan blir i detta skede ombedd av både Dave och Tryggve att ta ut hörlurarna och plugga in sin musikspelare i högtalarna så att alla kan lyssna på psytrance. Personligen är jag helt främmande för den här musikstilen och eftersom jag känner att jag börjar snea ber jag dem sätta igång något lugnare. Dock möts jag av elaka blickar och spydiga kommenterer. Blipp-plopp-musiken dras igång på vad som för mig är högsta volym. Jag blir mer och mer orolig. Jag kommer nu på den eminenta ideen att låna ett par hörlurar och lyssna på lite eagles of death metal, eftersom ett musikbyte kan minska en snetripp. Jag häver upp min darriga kropp på våningssängen och lägger mig ner för att ta det lungt, tacksam över att jag inte fått några hallisar. I sängen under mig ligger hela trion och krälar till musiken de lyssnar på. Jag tycker de är eleka, för de är trots allt mina vänner och borde respektera att jag inte mår så bra. Men de har bara sina egna ”resor” i tankarna.

Jag hade förväntat mig en lugn stund för mig själv, men det som händer är att ingen låt verkar speciellt bra. Jag blir aldrig nöjd med mitt musikval. Jag växlar runt bland låtarna i min minimala spellista väldigt länge, men det slutar bara med att jag lyssnar 10-20 sekunder på varje låt innan jag byter. Dock fastande jag för Eagles of death metal – I got a feeling (just nineteen) väldigt mycket.

Dock upptäckter jag allt eftersom att psytrancen hörs igenom mina hörlurar, trots att jag har högsta volymen på. Jag blir lite snopen, och lutar ner huvudet för att be dem sänka. Det som nu möter mig nu är en otrevlig syn. Tre (nästan) vuxna karlar ligger i en 60 cm bred säng. De krälar och gör konstiga ljud. Skratt och stön blandas med deras sjuka musikval och gör hela situationen väldigt surrealistisk. Jag ber dem vänligt att sänka musiken, men de lyssnar inte på mig. Jag ger upp, för att sedan upprepa hela proceduren gång på gång. Rädslan över hela situationen blir dubbelt så påtaglig varje gång jag lutar mig ner för att be dem sänka.

Till slut blir jag i ärlighetens namn väldigt arg, men framför allt besviken över deras sätt att behandla mig. Jag lutar mig ner och säger till på skarpen att de ska sänka den jävla musiken innan jag blir förbannad. Nu reagerar dem och alla tre stirrar väldigt underligt på mig. Jag måste ha skrämt livet ur dem. Jag blir rädd för mig själv i och med deras blickar, och lägger mig tillrätta igen.

Jag får i detta skede upp min resedagbok och börjar skriva som om jag vore besatt.

”20.20 Uppe eller nere i värsta ruset. Konstigt och obehagligt. Musiken bara går. Varför lyssnar inte Staffan och Tryggve. Bett dem sänka musiken som fan dock har de inte gjort det. Staffan njuter.
Sitter
Riktig jävla mindfuck. Imorgon kommer det bara kännas som en dröm. Sweet/skönt. Kan inte riktigt vara i samma tempo som svampen. Musiken är ett helvete och Staffans säng ett fängelse helvete. Jag måste smida ihop en smart plan för att få dem att byta.”

Jag ligger kvar i sängen en stund och stirrar upp mot taklampan, samma lampa som Staffan sa sig se en bebis i. Jag urskiljer ingen bebis, men skuggan som uppstår runt lampan börjar sakta men säkert växa sig stor. Den blir större och större vilket i mina ögon är ganska facinerande, men samtidigt läskigt. Av någon anledning var det en mörk fläck mitt i lampan. Denna började långsamt att gunga fram och tillbaka, för att sedan öka hastigheten och röra sig väldigt snabbt. Det såg ut som en varelse låg därinne och ville ta sig ut. Jag försökte ignorera detta och fäste istället blicken på träpanelen som satt på väggen. De mörka märkena som vittnar om var det en gång i tiden satt grenar blir plötsligt till djurögon som stirrar på mig. Hela väggen var täckt med sådana här mörka märken så det är en fruktansvärt stor mängd ögon fästa på mig vid detta tillfälle. Jag ligger ett bra tag och bara stirrar in i väggen och börjar långsamt urskilja en ren (ja, djuret). Denna ren är svinstor och väldigt mäktig. Den bara står stilla och sittrar på mig med sina mäktiga horn. Blicken den ger mig tränger rakt igenom mig och det känns väldigt kusligt. Renar brukar ju vara skygga djur, men denna står bara lungt och stilla och stirrar på mig. Varken dömande eller förkastande, bara en fast blick.

Allteftersom börjar jag se allt fler renar, tills det står en hel jord och stirrar på mig. Dock är den första renen jag såg den allra mäktigaste och kraftfullaste av alla. De andra är mest ett bihang. Jag känner mig inte fullt så rädd längre, så jag hoppar ner till mina vänner. Staffan och Tryggve ligger fortfarande och krälar i Staffans säng. Dave har rest sig upp och satt sig i sin egen, så jag tar tillfället i akt för att konversera med min vän, samtidigt som jag skriver i mitt block. Det känns bra när jag skriver, men så fort jag slutar kommer obehagskänslorna över mig igen.

”Däruppe var det lite läskigt. Lite bättre här nere. Skulle vara softare om alla chillade. Dock skönt att ha Dave att prata med. Han verkar förnuftig. Tryggve är avsky. Staffan är rädsla. Den kvarstående frågan är om Staffan fuckar ur!!!

Svaret har fått en fråga! Det är en sån människa gör om dagaran är det som självaste Staffan Stolt gör om dagarna. Onanerar och käkar ostbågar.

Kom ihåg: skicka in till NE och få det publicerat!!”

Vi hade några dagar innan diskuterat över vad en knarkare egentligen gör om dagarna när han inte sitter på en coffeeshop eller äter svamp. Tanken som slog mig var att Staffan bara var en vanlig jävla knarkare, och det en vanlig knarkare gör om dagarna måste givetvis vara samma sak som Staffan gör om dagarna. Jag kände mig som en nobelpristagare.

Staffan gör mig i detta skede fruktansvärt stressad eftersom han beter sig väldigt ostrukturerat och konstigt. Jag blir lite rädd när jag kommer underfunn med att vi faktiskt spelar våra psyken ett spratt och börjar tänka att man inte ska experimentera med sitt medvetande, det kan få stora skador. Jag känner mig smått galen eftersom jag nu har varit under konstant stress och rädsla i ett par timmar. Jag blir lite rädd att jag aldrig ska komma ur detta tillstånd, och önskar att jag nu var tillbaka vid mina sinnens fulla bruk.

Tankebanorna jag nu rör mig i är ganska monotoma. De liksom följer ett mönster runt deras val av musik och deras dåvarande tillstånd. Nog för att jag var jävligt rädd och orolig, men jag var inte fullkomligt bortom mitt medvetande. Staffan och Tryggve (Dave hade nu börjat lugna ner sig en smula) krälade fortfarande runt och stönade. Jag drog hastigt slutsatsen att deras musikval var destruktivt.

”Deras jävla musik påverkar psyket. Har vetat hela tiden att skiten är skadlig för varje människa... Vem fan skrattar sist när foolsen är intagna på ett psykhem och jag är skönast.”

Jag sitter ett bra tag och talar med Dave Haze om både det ena och det andra. Efter en stund börjar trion komma ur den mest intenstiva delen av ruset, och Dave vittnar om att han faktiskt känner sig helt återställd. Det är slut på krälandet och det lättar mig väldigt mycket.

”Fan vad skönt att de börjar landa. Känns som att deras rus har påverkat min jävligt mycket. De har tvingat in mig i en jävla tub som jag nu har sprängt med min massiva erektion. Deras landning var bra för mig. Sängen var en bra landningsbana.”

När trion nu slutat med krälandet, övergår deras eufori till lite noja och rädsla istället. Alla är smått oroliga för att gå på toaletten (man var tvungen att gå ur ur rummet och genom en korridor för att komma dit). Dock är Tryggve den första som övervinner rädslan och går ut för att göra sina behov. För att komma till toaletten måste man passera en spegel. Till min förskräckelse blir Tryggve kvar där och stirrar på sig själv, ler och vinkar till sin egen spegelbild och är allmänt putsväck. Jag är vid denna tidpunkt väldigt pinknödig, men jag vill inte passera spegeln. Jag överväger att urinera i handfatet som finns på vårt rum, eller hasa fram dicken och tömma blåsan i en flaska. Nöden har ju som bekant ingen lag.

”Det är skönt att skriva. Det lugnar mina nerver. Ska fan undvika speglar för där kan man fastna. Får pissa i en flaska. Hoppas ingen bara tror det är pommac och dricker upp det. Då kommer jag få faaaaaaan för det.”

Jag övervinner dock rädslan och går med hastiga steg mot toaletten med blicken fäst på väggen på motsatt sida om spegeln. Vattnet i toaletten är nästan helt klarblått. När jag kommer tillbaka till rummet är situationen ganska lugn. Alla ligger mest stilla och pratar. Mitt i konversationen sprider sig en bajslukt i hela rummet, och Tryggve undrar om han har gjort ner sig. Alla börjar skratta, inklusive jag. Det var mitt första skratt för kvällen, vilket var fruktansvärt skönt. Jag vrider mig i skrattnojor över att se Tryggves förskräckta min. Han tror alltså, på fullaste allvar, att han har bajsat på sig. Han känner efter om det stämmer genom att trevande föra ena handen över rumpan utanför byxorna. Han kan efter en ganska lång stund fortfarande inte avgöra om han har gjort det eller inte.

”Tryggve har bajsat på sig! Han kan inte kontrollera sina öppningar”

Samtigt som han känner efter med handen utskanderar han ”Ta det lungt, jag försöker känna efter om det är skit nånstans”. Detta blir startskottet för ytterligare en skrattnoja, och hela situationen är så barnsligt komisk att jag, Staffan och Dave inte förmår oss att göra annat än att bara vrida oss i skratt.

Efter detta förändras Tryggve väldigt mycket. Från att ha varit väldigt lycklig, blir han plötsligt slagen av allt han har upplevt under kvällen. Jag tror nästan han blev chockad över att hallisarna han hade faktiskt inte var riktiga, utan bara ett renodlat spratt ala Hjärnan. Han ber mig om att få boken för att skriva av sig lite.

Jag ger honom den, smått ovilligt eftersom jag hela kvällen blivit rädd över att inte ha kontroll över den.

Nedan följer några av Tryggves kladdiga anteckningar.

”Jag håller på att tappa verklighetsuppfatningen (som om han hade haft någon under hela kvällen)

Jag smälter
Jag är utomhus
Allting flyter.....
Jag är rädd!
Vad händer.
Det är massa snö på golvet.

Jag är rädd
Jag är rädd
Jag är rädd
Jag är rädd
Jag är rädd
Jag är rädd

Han blir självisk. Vad händer.”

Synen att se Tryggve fylla en hel sida med ”Jag är rädd” förskräcker mig ganska ordentligt. Vad är det som har gått fel? Är det bara jag som har fuckat hela kvällen? Bortsett från denna orosfaktor, bidrar tanken på att jag inte har kontroll över min egen resedagbok till att jag mår ganska pissigt. Jag ligger vid detta tillfälle i den övre delen av våningssängen. Plöstligt håller Tryggve upp en sida i boken. Det står, med stora bokstäver ”JA” följt av ”Jag är stum”. Han tar ner boken igen och en stund senare håller han upp den på samma sätt. Denna gång står det ”Det är galet”.

Jag finner detta ganska lusigt, eftersom han uppenbarligen spelade mig ett litet spratt. Jag känner mig aningen bättre till mods, men jag är av någon konstig anledning fortfarande rädd och orolig.

Mina vänner skrämmer mig lite, så jag erbjuder mig att göra pannband åt dem för att lätta upp stämningen. Det slutar med att alla ligger och flinar som ett par riktiga psykfall, med en halvmeter dasspapper lindade runt huvudet med respektive namn skrivna i mitten av det.

Dave och Staffan börjar efter ett tag landa ganska ordentligt. De börjar bli rastlösa och hungriga och pratar om att gå till McDonald’s för att handla lite förnödenheter. Personligen vill jag bara ha läsk.

Under hela kvällen har Dave tjatat om att han är röksugen, men inte hittat sin tändare. Dock visade det sig vid denna tidpunkt att han hade haft tändaren i bakfickan. Han röker en cigg i fönstret, och strax efter gör jag samma sak. Plötsligt hör vi hur det rasslar med en nyckel i dörren, och alla viskar till mig att släcka ciggen då det råder rökförbud på rummet och om man blir ertappad är det bara att punga upp 200 euro (cirka 1800 svenska). Jag släcker ciggen och vänder mig om. I dörröppningen står det en hotellanställd och frågar om vi har extramadrassen. Vi säger hastigt nej varpå han nickar. Han ska precis gå därifrån, när han riktar blicken mot mig och frågar ”Have you been smoking in your room?”. Jag sätter hjärtat i halsgropen, men förmår mig ändå att klämma fram ett stadigt ”No.”. Han säger okey och går ut ur rummet. Min puls är efter denna händelse uppe på en fruktansvärd höjd och jag är vettskrämd.
Händelsen med skummisen och ciggen gör mig livrädd. Jag har bara känt denna rädsla ett par gånger under min tid här på jorden, men jag fruktade i princip för mitt liv. Jag började tänka i banorna att han bara sa okej för att sedan gå ner till receptionen, hämta förstärkning, storma rummet och spöa ner oss.

Dave och Staffan konstaterar att de är tillräckligt nyktra för att vara kapabla att gå till McDonald’s. I rummet lämnar de två nersvampade 19-åringar i deras ensamhet. Under tiden Staffan och Dave är borta tycker jag mig höra madrasskillens röst.

Jag och Tryggve talar en lång stund, men det känns nästan som att prata med en vägg. Han är inte bortom allt medvetande, bara medvetande om att han har varit det. Och att döma av hans ansiktsuttryck och samtalsämnen är han både rädd och facinerad över vad han just gått igenom. Han var helt enkelt inte kapabel till att föra ett normalt samtal. Det går en stund och återigen rasslar det till i låset. Till min enorma lättnad är det dock Dave och Staffan som är tillbaka från hamburgerkedjan. Dock var de ganska upprörda av någon anledning. Uppenbarligen hade de inte riktigt landat ännu.

”Det visade sig att grabbarna fortfarande var höga och handlade på donken.”

De hade köpt läsk till mig, som jag ivrigt häller i mig. Vi sitter och samtalar en stund, och alla känner sig ganska nyktra. Jag kommer inte ihåg varför, men av någon anledning går vi till McDonald’s igen. Dock alla fyra. På vägen dit känner mig jag bra till mods. Jag är inte rädd längre, men samtidigt undviker jag att möta andra människors blickar. Väl tillbaka till hotellet sätter vi oss i kafedelen och jag äter mikropastan jag köpt samma dag. Den smakar skit och obehagskänslorna kommer återigen krypande.
Det känns som alla stirrar på oss och undrar vad vi är för ena skumma filurer. När jag slänger min pasta frågar receptionisten på knagiga engelska om jag tyckte den var äcklig. Det faktum att han står en halvmeter framför mig och talar med mig gör mig väldigt rädd. Det kändes som om han testade mitt psyke, som om han försökte reda ut om jag var hög eller inte. Jag gör mitt bästa för att svara så normalt på frågorna som möjligt, och gör inga inviter till att göra samtalet långvarit. Vi samtalar en liten stund.

Vi alla är överrens om att det var en dålig ide att sätta oss på en offentlig plats, så vi går tillbaka till rummet för att få lite sömn. Staffan är i detta skede väldigt nedstämd, vilket kan bekräftas med en väldigt kort, men sammanfattande mening ur boken.

”Kl 01.00, sista kvällen...
Allt suger kuk”.

Vi är alla mer eller mindre helt utanför svampens effekter, bortsett från eftereffekterna, och bestämmer oss för att sova. Vi samtalar en längre stund och alla klagar på att de inte finner någon ro. Samtliga känner sig ganska underliga och konstiga. Vi drar slutsatsen att våra psyken är utmattade efter all påfrestning den uthärdat under dessa timmar.

Hursomhelst somnar alla som stockar ganska snabbt. Förutom jag som bara ligger och stirrar och funderar. Kan helt enkelt inte somna. Det kanske var all läsk jag drack.

Utanför vårt fönster fanns en brandtrappa som hade en tendens att knarra och göra ljud ifrån sig om nätterna. Vi sov med fönstret öppet, och ljuden blev allt mer påtagliga och jag blev rädd över att någon inbrottstjuv skulle ta sig in i rummet. Jag försöker ignorera dessa tankar, men en stund senare bestämmer jag mig för att stänga fönsteret, vilket leder till att jag känner mig bättre till mods.

Hur som helst, några timmar senare är vi alla vakna igen. Medtagna och dåliga till mods.

Personligen var jag deprimerad ett par dagar efteråt, och även fast jag inte hade något med mig nojade jag något fruktansvärt över tullens knarkhundar när vi kom till Arlanda.


Utvärdering:

Detta var långt ifrån en gemytlig upplevelse. Det var riktigt hemskt faktistk. Dock hade mina vänner det ju bra, så det vittnar ju helt enkelt om att jag inte var i psykiskt skick för att ta en sådan här tillsynes kraftfull drog. Jag rekommenderar alla som funderar på att göra detta att verkligen tänka igenom det noga. Jag har rätt så bra självförtroende i övrigt, men uppenbarligen räckte det inte till för att ge mig en behaglig resa. En stor faktor som bidrog till att det gick snett, är nog det faktum att jag hatar tanken på att inte kunna försvara mig. Svampen försatte mig i ett försvarslöst och dåligt skick, vilket med största sannolikhet var det som framkallade rädslan.
För den delen får vi heller inte glömma att set och setting inte var de bästa. Ett trångt hotellrum, med obehaglig musik är ju inte de bästa förutsättningarna för en lyckad tripp.

Jag hade fruktansvärt destruktiva tankar om mig själv och mitt leverne. Dock valde jag att inte ta upp detta i rapporten, då det skulle gå allt för långt in på mitt privatliv. Men om jag formulerar mig såhär, jag förstår nu ungdomar som tar livet av sig under ruset av en drog. Det kändes som att vara i helvetet.

Orkade du läsa såhär långt – Tack för mig.

Peace

Bra rapport, hade gärna sett lite mer beskrivningar av effekter/hallisar, inte bara känslor.
Men det är en petitess.


Första gången jag käkade svamp sneade jag som faaaaaaaaan, så jag vet, tyvärr, hur det känns.


4/5
peace out!

Jag tror minsann att vi varit på samma hostel!

Vänta en sekund nu.. Säger iskall dig något?

Hehe bra rapport! Fast jag tror personligen att sittandes på ett HOTEL inte kan va nån höjdare på svamp..
Fast vad vet jag hur det ser ut i Amsterdam, kanske skitmycket folk överallt.. Fast endå, jag vet inte jag...
Det var kul med blandningen med rapport och resedagboken, och allt var väl beskrivet..
Även fast det inte verkade va allt för trevlig tripp.
Håller med att psytrance suger riktigt bra jag skulle nästan hällre ha tyst, då jag tycker det är för degigt typ. Men det finns nog svinbra exempel oxå..
Jag undrar, hur tror du. du skulle uppleva trippen om du var helt ensam?
Sämre eller bättre?
Betyg 4/5

Vilken inlevelse, kändes nästan som att vara där. Dock kan det bero på att jag sitter och såsar för mig själv medan jag läser tripprapporter. Snedtrippar behöver också beskrivas på ett sakligt sätt. 4/5

Det beror lite på. Som bekant var jag rädd för att bli lämnad ensam, samtidigt som jag inte direkt trivdes i mitt sällskap. Dock tror jag att eftersom det var första gången på svamp, att jag skulle gå alldeles för långt in i mina destruktiva tankar. Nu blev jag ju avbruten i tänkandet titt som tätt.

Så, nej, jag tror nog att trippen skulle blivit sämre.

skön tripprapport, man blir alltid skitsugen själv just när man läser om svampaland.

Tycker dock också att det är för få beskrivningar av hallisar, men good work! ser fram emot den dagen då du skriver om LSD eller syra

Vad är skillnaden på LSD och syra ?

Olika namn, precis lika roligt

Mycket bra skrivet!
Läsningen triggade fram obehagliga minnen/känslor från egna jobbiga psykedeliska upplevelser.