Vad är ingenting?

Jag blir sjuk när jag tänker i dylika banor. "Tänk om ingenting fanns". Först tänker jag på rymden, sen kommer jag på att den inte finns då heller. Så ser jag allting som bara svart och sedan kommer jag på att det heller inte finns.. Skumt. Filosofi tär på hjärnan.

Intet är inte.

Frågan är således felaktig, när vi frågar vad är? ställer vi frågan riktat mot varandet. Intet är ickevarandet och kan inte behandlas av vetenskap, det handlar om metafysik och tyråden bör därför ligga i filosofidelen.

Äsch.. Universum har alltid funnits.

Förresten så läste ja nåt om att de finns ett teleskop (vet inte om det är Hubble) som ser bortåt "kanten"/början av Universum. Men att teleskopet inte når ända fram. Universum är 15 miljarder ljusår stort men teleskopet räcker bara 13 miljarder ljusår.

Finns det inget monster-teleskop på gång som kan se allra längst bort?

För övrigt hörde jag nånting för några veckor sen om att det finns ett tomrum nånstans därute. Det ska tydligen ta en miljard år att åka från ena sidan till den andra i det här hålet. Det lät ganska otäckt.

Expanderar i vad?

Universum expanderar inte i NÅGOT, det är själva universum som expanderar.
Man kan inte säga "utanför" universum, då man i vetenskaplig mening utrycker det som att universum redan är ALLT! Därför om man säger att universum expanderar så menar man att det är själva universum som expanderar, då universum inte finns i något.
Svårt att förklara kortfattat dock och man är ju inte helt säker på hur det ligger till med universums storlek och hur snabbt den expanderar. Man vet faktiskt väldigt lite om universum..

Men om universum har en obegränsad storlek (oändlighet) så är det ju logiskt omöjligt att det expanderar. Och storlek är väl bara en egenskap hos materia, inte hos "behållaren" av materia. Eller är det bara fråga om att avstånden i universum ökar så att det "sträcks ut"?

Ingenting är ingenting. Om ingenting vore något, så skulle det vara något, alltså skulle det inte vara ingenting, alltså måste ingenting vara ingenting.

EDIT: grammatik

Ja, det är EXAKT detta som är svårt att förstå och det som tråden handlar om. Du får helt enkelt acceptera att universum är oändligt men expanderar och att det bokstavligt talat inte finns någonting "utanför" universum - inte ens tid.

Och även när universum var litet (direkt efter big bang) så var det oängligt och "allt".

Beror på definitionen av oändlighet, jag antar att vi utgår från obegränsad volym.
Det är svårt att förstå att något som är oändligt (i teorin) stort även kan expandera. Det är som I+(n^2), där I är oändligt. Fortfarande blir oändligt större. Naturligtvis kan man inte pröva detta i praktiken, utan vi får hålla oss till den teoretiska delen, där vi tror på det mest logiska och vad de nuvarande och nyaste bevisen pekar på. Även att universum är oändligt gammalt finns teorier om, men ändå så kan man ju säga att universum "åldras". Och när vi går in på att universum skulle vara oändligt i dimensionen TID också blir det genast svårare... Det är väldigt komplext och jag tror inte att någon riktigt förstår helt och hållet.

Ett "ingenting" kan inte existera så länge någonting existerar. Någonting existerar nu, det betyder att ett "ingenting" aldrig har existerat. Det är en självklarhet, för "någonting" kan inte uppstå ur "ingenting".

Sen tror jag att universums existens är beroende av att det finns observatörer, som oss människor, med ett medvetande som kan uppleva. Utan observatör kan inte tiden existera, för då skulle den gå "oändligt" snabbt och universum skulle upphöra att existera i exakt samma ögonblick som det uppkom. Alltså inte existera alls.

Det betyder att det enda (någonting) som existerar är medvetandet och det har "alltid" existerat.

Prove me wrong.

Ingenting är väl snarare allt som inte existerar.

Några exempel?