2007-11-15, 19:27
#1
Det här är min första tripprapport så lite kritik skadar inte.
Substans: Toppslätsskivling och cannabis
Dos: 25 torkade svampar och okänd mängd brunt.
Kön: Kille
Vikt: runt 65 pannor
Tidigare erfarenheter: Rökt brunt ett tiotal gånger.
Beskrivning: En lugn jungfrutripp med två tramade polare
Jag hade fått 25st toppisar av en polare, vid det tillfället var jag inte säker på om jag var mogen för det eller inte så jag sparade dem för senare bruk istället.
De låg i garderoben och när jag var ensam hemma en lördag plockade jag fram dem, bjöd in två kompisar som kunde sitta vakt och gjorde mig redo.
14.00.
Kompisen som gett mig svamparna, vi kan kalla honom för Pelle, kom förbi och hämtade pengar som vi skulle köpa tramadol för.
”Käka svamparna nu du så kommer jag snart tillbaka, då kanske du har börjat känna något”.
Jag satte mig framför datorn och började tugga på svamparna.
För att komma i rätt stämning tänkte jag läsa några tripprapporter på flashback, men med min sedvanliga tur var det serverunderhåll precis då.
14.20.
Svamparna var färdigätna, de nybrända cd-skivorna med trippmusiken låg varma på skrivbordet och jag hade fått lyckönskningar på Msn. Dags att stänga av datorn och bege sig till sovrummet.
14.40.
Pelle kom tillbaka med ett par gram tram och berättade glatt att han minsann hade bombat lite precis innan. Jag tänkte inte så mycket på det utan lade mer märke till hur kroppen började kännas skum.
- Börjar du känna något?
- Nja alltså, kroppen känns som gelé och så, men jag känner inte av något i huvet.
15.30.
Trots att det var ett tag sedan jag knaprade i mig svamparna kände jag inte av så mycket.
Pelle och den andra kompisen, Klas kallar vi honom, började båda känna av tramadolet och blev sugna på att röka lite gräs. För att boosta min tripp lite rökte även jag en hel del.
15.xx
När gräset kickade in hände det grejer! Musiken blev djupare och jag kunde urskilja mönster på väggarna.
När jag reste mig för att ta mig en liten rundtur märkte jag att om jag fokuserade på en röd stol jag har i mitt sovrum så såg allt ut som i en målning. Helt förbluffad av det lyfte jag upp stolen och började vandra omkring i huset.
Vid närmare betraktelse såg jag hur det knottriga tyget på stolen började bubbla, och att det lyste rött inifrån ryggstödet.
Det var stolens liv jag såg, och för att stolen inte skulle dö var jag tvungen att ge den kärlek.
När jag satt på golvet mitt uppe i kramkalaset med stolen byttes musiken till en ”läskigare” låt och jag tappade koncentrationen.
Ljuset från stolen började slockna och jag kämpade för att hålla den vid liv.
När den slutligen dog blev rummet kallt och grått. Pelle såg på mig att något var fel och frågade vad som hade hänt.
”Den doooog” jämrade jag med alldeles tom blick.
Musiken skiftade på nytt och jag blev gladare, på något vis återupplivades stolen och krävde inte längre min närhet för att överleva.
Det var det sista minnet från den ”riktiga” världen, efter det slutade jag prata och var helt inne i mina egna tankar i flera timmar.
Jag uppfattade inte vad jag såg genom mina ögon, även fast jag tittade. Det var som att hjärnan kopplade bort synen och bara susade fram bland tankarna i ljusets hastighet.
Efter ett tag peakade trippen. Vid det laget hade min kropp lösts upp och blivit till någon form av gas. Samtidigt som jag inte fanns alls, fanns jag på något sätt överallt. Det var en mycket märklig känsla som jag nu i efterhand inte kan beskriva, det måste upplevas.
När jag satt i en fåtölj med en filt som ett växthus över mig svävade min kropp fritt omkring i gasform under filten. Att stoppa in handen och på så vis känna ”inuti” kroppen kittlade och var vääääldigt annorlunda.
Scenariot med stolen var nog den enda gången jag upplevde rädsla.
När jag var i ”den andra världen” satt jag bara ner helt utan känslor. Jag var varken glad eller ledsen, svarade inte på tilltal och kunde inte skilja verkligheten från vad min hjärna lurade i mig.
Det var hursomhelst otroligt mäktigt att få chansen att följa med på en gudomlig resa genom universum och se hur ALLT hänger ihop. Varje tanke utvecklades i ett rasande tempo till en annan och efter ett tag var man tillbaka på ruta ett, helt förbluffad över hur finurligt allt är.
I det närmast döda tillståndet kändes det som att jag inte kunde bli rädd, mänskliga känslor var helt enkelt en alldeles för liten del av universum för att jag skulle bry mig om det.
Att jag innan trippen hade hört att musiken når helt nya dimensioner var en GROV underdrift.
Musiken var inte längre musik, utan det var mer kärlek eller livet, man hörde det inte genom öronen. Den skapades i min kropp precis så som jag ville ha den.
Efter ett par timmar av konstant pumpande av information in i min hjärna började det avta. Märkligt nog var det inte en jämn nedtrappning, utan vid just ett läge föll jag plötsligt tillbaka till jordelivet.
Om jag inte stannade upp med vad jag gjorde kunde jag uppföra mig normalt utan varken OEVs eller CEVs.
Om jag däremot råkade drömma mig bort var jag tillbaka i det transliknande tillståndet tills någon drog ut mig därifrån.
Att jag inte kunde koncentrera mig på ett föremål utan att försvinna var en ständigt återkommande tanke under trippen, tyvärr minns jag inte ordagrant hur jag formulerade fenomenet just då, men ungefär: ”ju mer uppmärksamhet och kärlek man ger ett föremål, ju starkare band uppstår mellan oss och man kopplas samman”. Det var en ovanligt fin tanke för att vara mig.
Om någon hade frågat mig innan trippen hur jag trodde det skulle vara hade jag svarat: ”Antagligen som ett cannabisrus fast med lite hallisar och djupare tankar”.
Om någon frågar mig nu efter trippen kan jag inte heller svara, mer än att jag hade helt fel på mitt förra påstående.
Känslan av att verkligen TRO att man fått en direktlänk med någon gud och att kroppen är av gas går inte att beskriva.
Kl nio på kvällen var jag helt tillbaka efter mitt livs hittills största upplevelse. Hjärnan var helt slutkörd så jag förstod inte ett jota av vad filmen jag kollade på för att lugna mig handlade om.
Substans: Toppslätsskivling och cannabis
Dos: 25 torkade svampar och okänd mängd brunt.
Kön: Kille
Vikt: runt 65 pannor
Tidigare erfarenheter: Rökt brunt ett tiotal gånger.
Beskrivning: En lugn jungfrutripp med två tramade polare
Jag hade fått 25st toppisar av en polare, vid det tillfället var jag inte säker på om jag var mogen för det eller inte så jag sparade dem för senare bruk istället.
De låg i garderoben och när jag var ensam hemma en lördag plockade jag fram dem, bjöd in två kompisar som kunde sitta vakt och gjorde mig redo.
14.00.
Kompisen som gett mig svamparna, vi kan kalla honom för Pelle, kom förbi och hämtade pengar som vi skulle köpa tramadol för.
”Käka svamparna nu du så kommer jag snart tillbaka, då kanske du har börjat känna något”.
Jag satte mig framför datorn och började tugga på svamparna.
För att komma i rätt stämning tänkte jag läsa några tripprapporter på flashback, men med min sedvanliga tur var det serverunderhåll precis då.
14.20.
Svamparna var färdigätna, de nybrända cd-skivorna med trippmusiken låg varma på skrivbordet och jag hade fått lyckönskningar på Msn. Dags att stänga av datorn och bege sig till sovrummet.
14.40.
Pelle kom tillbaka med ett par gram tram och berättade glatt att han minsann hade bombat lite precis innan. Jag tänkte inte så mycket på det utan lade mer märke till hur kroppen började kännas skum.
- Börjar du känna något?
- Nja alltså, kroppen känns som gelé och så, men jag känner inte av något i huvet.
15.30.
Trots att det var ett tag sedan jag knaprade i mig svamparna kände jag inte av så mycket.
Pelle och den andra kompisen, Klas kallar vi honom, började båda känna av tramadolet och blev sugna på att röka lite gräs. För att boosta min tripp lite rökte även jag en hel del.
15.xx
När gräset kickade in hände det grejer! Musiken blev djupare och jag kunde urskilja mönster på väggarna.
När jag reste mig för att ta mig en liten rundtur märkte jag att om jag fokuserade på en röd stol jag har i mitt sovrum så såg allt ut som i en målning. Helt förbluffad av det lyfte jag upp stolen och började vandra omkring i huset.
Vid närmare betraktelse såg jag hur det knottriga tyget på stolen började bubbla, och att det lyste rött inifrån ryggstödet.
Det var stolens liv jag såg, och för att stolen inte skulle dö var jag tvungen att ge den kärlek.
När jag satt på golvet mitt uppe i kramkalaset med stolen byttes musiken till en ”läskigare” låt och jag tappade koncentrationen.
Ljuset från stolen började slockna och jag kämpade för att hålla den vid liv.
När den slutligen dog blev rummet kallt och grått. Pelle såg på mig att något var fel och frågade vad som hade hänt.
”Den doooog” jämrade jag med alldeles tom blick.
Musiken skiftade på nytt och jag blev gladare, på något vis återupplivades stolen och krävde inte längre min närhet för att överleva.
Det var det sista minnet från den ”riktiga” världen, efter det slutade jag prata och var helt inne i mina egna tankar i flera timmar.
Jag uppfattade inte vad jag såg genom mina ögon, även fast jag tittade. Det var som att hjärnan kopplade bort synen och bara susade fram bland tankarna i ljusets hastighet.
Efter ett tag peakade trippen. Vid det laget hade min kropp lösts upp och blivit till någon form av gas. Samtidigt som jag inte fanns alls, fanns jag på något sätt överallt. Det var en mycket märklig känsla som jag nu i efterhand inte kan beskriva, det måste upplevas.
När jag satt i en fåtölj med en filt som ett växthus över mig svävade min kropp fritt omkring i gasform under filten. Att stoppa in handen och på så vis känna ”inuti” kroppen kittlade och var vääääldigt annorlunda.
Scenariot med stolen var nog den enda gången jag upplevde rädsla.
När jag var i ”den andra världen” satt jag bara ner helt utan känslor. Jag var varken glad eller ledsen, svarade inte på tilltal och kunde inte skilja verkligheten från vad min hjärna lurade i mig.
Det var hursomhelst otroligt mäktigt att få chansen att följa med på en gudomlig resa genom universum och se hur ALLT hänger ihop. Varje tanke utvecklades i ett rasande tempo till en annan och efter ett tag var man tillbaka på ruta ett, helt förbluffad över hur finurligt allt är.
I det närmast döda tillståndet kändes det som att jag inte kunde bli rädd, mänskliga känslor var helt enkelt en alldeles för liten del av universum för att jag skulle bry mig om det.
Att jag innan trippen hade hört att musiken når helt nya dimensioner var en GROV underdrift.
Musiken var inte längre musik, utan det var mer kärlek eller livet, man hörde det inte genom öronen. Den skapades i min kropp precis så som jag ville ha den.
Efter ett par timmar av konstant pumpande av information in i min hjärna började det avta. Märkligt nog var det inte en jämn nedtrappning, utan vid just ett läge föll jag plötsligt tillbaka till jordelivet.
Om jag inte stannade upp med vad jag gjorde kunde jag uppföra mig normalt utan varken OEVs eller CEVs.
Om jag däremot råkade drömma mig bort var jag tillbaka i det transliknande tillståndet tills någon drog ut mig därifrån.
Att jag inte kunde koncentrera mig på ett föremål utan att försvinna var en ständigt återkommande tanke under trippen, tyvärr minns jag inte ordagrant hur jag formulerade fenomenet just då, men ungefär: ”ju mer uppmärksamhet och kärlek man ger ett föremål, ju starkare band uppstår mellan oss och man kopplas samman”. Det var en ovanligt fin tanke för att vara mig.
Om någon hade frågat mig innan trippen hur jag trodde det skulle vara hade jag svarat: ”Antagligen som ett cannabisrus fast med lite hallisar och djupare tankar”.
Om någon frågar mig nu efter trippen kan jag inte heller svara, mer än att jag hade helt fel på mitt förra påstående.
Känslan av att verkligen TRO att man fått en direktlänk med någon gud och att kroppen är av gas går inte att beskriva.
Kl nio på kvällen var jag helt tillbaka efter mitt livs hittills största upplevelse. Hjärnan var helt slutkörd så jag förstod inte ett jota av vad filmen jag kollade på för att lugna mig handlade om.
vart dock lite rädd att du skulle snea då du sa att stolen dog, du såg helt förtvivlad ut 
