Är det förnuftigt vara Buddhist utan att tro på återfödelse?

Om man tolkar nirvana på det sättet så blir det mera begripligt. Till och med förnuftigt. När man slutar hålla fast vid det som hela tiden förändras drabbas man inte av lidandet det innebär att det man vill ha kvar försvinner.

Att uppnå nirvana innebär då inte egentligen att man upphör existera, mera att man existerar på ett annat sätt. Man berörs inte längre av förändringarna, att saker och ting och människor försvinner.

Att förstå universums spelregler, att inse att allt är i ständig omvandling och att allt kramaktigt fasthållande vid det som förändras leder till lidande, det låter som en eftersträvansvärd insikt. Att verkligen förstå detta alltså, inte bara med intellektet utan även med hjärtat.

Men att en sådan insikt skulle leda till att man slutar återfödas är en annan sak. Det kan ju vara så att man inte återföds utan bara försvinner när man dör, oavsett vilka insikter man nått i livet.

Jag tror nog på det sätt du skriver ovan oavsett om du är upplyst eller ej. Visserligen är jag inte buddhist så för min del finns det inga problem att förklara läran om återfödelse (ja inte för mig själv personligen iaf). Alls trävan jag har handlar om det här livet eftersom jag antar att det är det enda jag kommer at leva (jag har inga som helst bevis för att det skulle vara på något annat sätt). Att ens handlingar och ens energi förs vidare när man dör är självklart men inte alls på något mystiskt spirituellt sätt utan på ett mycket naturligt och jordnära sätt. Vår kropp förmultnar och blir till föda för diverse djur och växter tar näring och växer osv. Alltså ett helt vanligt kretslopp.