Yom Kippur - Kärnvapen

Under Yom Kippur-kriget 1973 blev Israel hårt ansatt av araberna och under några dagar måste statens existens varit allvarligt hotad. Även om det saknas insyn i Israels kärnvapenprogram verkar en hel del bedömare påstå att det fanns åtminstone 10 atombomber samt möjlighet att leverera dem, både med bombflyg och robotsystem.

Det är intressant att fundera på hur långt det hade varit tvunget att gå innan ledningen beslutat sig för att sätta in vapnen mot Kairo och Damaskus. Hur restriktiva skulle Israel vara i sin användning av kärnvapen? Var arabländerna medvetna om kärnvapenprogrammet och skulle de ha stannat sin offensiv innan de "drev ut judarna i havet" av rädsla för vedergällning med atomvapen. Var Israels beredskap så pass god att de kunde nyttja sin kärnvapenförmåga på några dagars varsel? Hela offensiven kom trots allt som en stor överraskning.

Konsekvenserna vid ett Israeliskt användande torde ge efterverkningar i kalla krigets utveckling. Vad skulle supermakterna gjort om Syrien och Egypten samt eventuellt fler arabstater blev radioaktiva?

Visst kom angreppet som en överraskning och Israel var till en början hårt ansatt men då den arabiska offensiven hejdades efter fyra dagar och motoffensiven inleddes efter sex (om jag minns rätt) så verkar det som om det bara var en fråga om huruvida Israel kunde mobilisera snabbt nog, vilket man bevisligen kunde.

Om den israeliska ledningen däremot hade varit övertygad om att de inte skulle kunna mobilisera hade de antagligen först avfyrat ett "varningsskott" med kärnvapnen innan det blev tal om att förinta Damaskus.

Vad menar du med ett varningsskott? En mindre stad?

En mindre stad, eller en pansarbrigad på ett särskilt kritiskt frontavsnitt.

För att demonstrera sin förmåga.

Var araberna omedvetna om israels kapacitet? Om dom visste om den undrar man vad deras mål med offensiven var. Chansa att Israel inte vågar använda kärnvapen och riskera ett tredje världskrig, eller tvinga fram någon typ av villkor där ändå staten Israel fortsätter existera.

De måste ju insett att om Israel hotas av utplåning skulle deras egna länder få ta svåra konsekvenser.

Israeliske dissidentförfattaren Israel Shahak har skrivit rätt ingående
om israels kärnvapenplaner Okt 73. Det var bara Syrien som det ansågs
nödvändigt att klippa till ordentligt eftersom Egyptens anfall var mindre
farligt då hela Sinai var en buffert innan det egentliga Israel.

Hade Syrien brutit igenom israels försvar på Golanhöjderna fruktade man
att syriska tanks skulle rulla in i norra Israel. Redan på krigets första dagar
hade de kärnladdningar som fanns tillgängliga satts i beredskap på
flygbasen Tel Nof tillsammans med 8 st F-4 Phantom.
Om de israeliska motanfallen på Golanhöjderna misslyckats var planen
att trycka till Syrien så hårt att de skulle böna och be om vapenstillestånd.

De städer som nämns som mål var Damaskus, Aleppo, Homs och Latakia.
Lyckligtvis gick det inte så långt. När man gick in i kärnvapenberedskap
meddelade man samtidigt Washington för att skrämma upp amerikanerna
lite och försäkra sig om snabba leveranser av vapen och ammunition.
Det och de framgångsrika motanfallen stoppade syrierna.

Hade dom vågat smälla en i närheten av sig själva vilket det trots allt är med tanke på strålning och radioaktivt avfall. Spridning med vind och dylikt måste ju tagits in i någon form av riskkalkyl.

Bra inlägg där! Jag ska kolla upp den författaren, lät mycket intressant.

Finns det någon beskrivning av syriens och egyptens mål med offensiven?

Strålningen är inte så farlig som det ofta vill påskinas, på 70-talet bör det ha varit i det närmaste ofarligt, precis som allt annat.

Problemet för araberna var att Syrien och Egypten hade olika mål. Sadat nöjde sig med ett begränsat anfall för att ta tillbaka Suez och sen förhandla, medan Assad ville ta tillbaka hela Golanhöjderna. Egyptierna klargjorde dock inte för syrierna att deras mål var mer begränsade.

Egyptierna uppnådde sina krigsmål direkt (vilket visar att araber inte är helt värdelösa som strateger), men när syrierna sen fick problem så tvingade Sadat den egyptiska militären till ett understödjande anfall längre in i Sinai. Det misslyckades, och sen gick Israel till motoffensiv mot Suez.

Även om slutresultatet inte var en militär seger för araberna så var det i högsta grad en politisk seger, eftersom skammen från 1967 tvättades bort.

Enligt den berömde journalisten Seymour Hersh var det
panikstämning i den israeliska ledningen de första dagarna
av kriget. Moshe Dayan lär ha tappat nervkontrollen och
rekomenderade insats med kärnvapen men premiärminister
Golda Meir och andra i ledningen ansåg (korrekt) att det gick
att rädda situationen med motanfall.
Dayan som uttalat sig hånfullt om arabernas möjligheter innan
kriget blev sedan aldrig riktigt återupprättad.

När det gäller syriens krigsmål verkar det som de hade varit
mer än nöjda om de lyckats ta tillbaka Golanhöjderna som de förlorat
6 år tidigare. De hade förmodligen varit nöjda om de bara hade
kunnat hålla området en tid och tvinga Israel till förhandlingar.

Är det någon som vet vilken typ av kärnvapen Israel hade då? Fissionbomber eller fussionbomber? Hade de några taktiska och vilken styrka hade de?