Aho 23 år, polishatare

Hovsjöbon om sitt polishat
UTMANINGEN 23-årige Aho är uppvuxen och bosatt i Hovsjö. Han medger att ungdomar i området har respekt för honom, men vill inte kalla sig ledare.
Här får Aho berätta, rätt eller fel, om sin avsky för polisen och hur han tror att Hovsjö kan bli ett lugnt område igen.
– Hovsjö är inte som när jag var ung, alltså när jag var 14–15 år, berättar Aho i lugn samtalston när vi träffas en höstkväll i utkanten av hans bostadsområde.

Den stora skillnaden, som han upplever det, är att det i dag inte finns något att göra för ungdomarna på kvällar och helger.

– Vi hade mer att göra. På fredagarna var det alltid disco och alla åkte runt mellan olika fritidsgårdar. Folk, alltså ungdomarna, har tröttnat och jag förstår dem. Man satsar bara på de äldre, säger han. Som exempel nämner han gympahallen. Han, och många med honom, har bett om att få tillgång till hallen under helgkvällar. Men det finns inte några vuxna som tror att de klarar av ansvaret. Däremot har äldre assyrier/syrianer fått en lokal där de kan umgås och spela kort.

Att det är rastlöshet och brist på sysselsättning som fått Hovsjö att bli ett problemområde är han över tygad om.
– Om kommunen är smart så värvar man arbetslösa ungdomar till att nattvandra för en liten peng, säger han.

Att polisens närvaro förstärkts i området ser han bara som en ren provokation.
– Polisen förstorar upp allting. De avvisar folk och kör ut människor från området och släpper av dem i skogen i typ Tveta, säger Aho och hans tidigare så lugna tonfall har i en handvändning blivit hård.

Han har själv varit på kant med rättvisan flera gånger och är dömd för flera olika brott, men aldrig så grova att följden blivit fängelse.
– Jag gillade att bråka, jag är inte guds bästa barn, medger han.

Bland ungdomarna i Hovsjö anses han vara mycket respekterad, men han vill inte kalla sig för gängledare. Ändå kan han utan tvekan påverka det som händer.

– När vi sa att de skulle sluta upp och kasta sten på bussarna så slutade det. Eller hur? Det har inte varit någonting sådant nu. Vi vet precis vem som gör vad, men polisen vet ingenting. Alla ungdomar i Hovsjö backar upp varandra, säger han och rätar
på ryggen.

Med bitter röst tillägger han att han avskyr polisen och det gäller alla poliser.
– De ljuger fast de borde vara ärliga. Först kommer de och är trevliga och snackar, men så fort backup kommer så blir de tuffa och pekar ut en som bråkstake så att de tuffa poliserna från Stockholm brottar ner en. De säger att de bryr sig om Hovsjö,
men så fort de åker härifrån så snackar de skit om oss, säger Aho med hetsig röst.

Han känner sig illa behandlad, stämplad som kriminell och han upplever sig ständigt förföljd och terroriserad av polisen. När poliser hälsar på honom på stan ser han det som en ren provokation.

– Jag kan inte göra någonting utan att bli stoppad av polisen som frågar vad jag gör. Det är pinsamt. Jag skäms. Tänk själv när man bara går på stan och alltid blir stoppad och så fort något har hänt så tror dom att det är jag. Ibland känns det som att det är lika bra man blir kriminell på riktigt när man ändå är stämplad, säger Aho
bittert.

Han har ett jobb, men menar att han inte kan få vilket arbete som helst.
– Jag kan bara få invandrarjobb. En gång sökte jag till Scania men när jag skulle på läkarundersökningen så var det samtidigt som jag
skulle på rättegång. När jag ringde och sa det så var jag inte välkommen längre. Nu lever jag mitt liv och jag vill bara att polisen lämnar mig ifred, säger han med hetta i rösten.

Med ett mer dämpat tonfall berättar han om tankarna på att bilda familj och efter ett tag smyger sig också drömmarna fram. Drömmen om vad han egentligen vill jobba med.

– Barn. Jag skulle vilja jobba med barn, säger han och tittar stint ut i mörkret. Inte så små som på dagis, kanske mer i fritids åldern.
– Då skulle jag lära dem att skolan är bra och att man kommer långt med utbildning. Jag skulle lära dem att inte göra om mina
misstag, säger han innan vårt samtal är slut och han en kort stund senare försvinner i riktning mot Hovsjö centrum.
Reporter: Epost:
Lillan Hedlund lillan.hedlund@lt.se

Hovsjöbon om sitt polishat
UTMANINGEN 23-årige Aho är uppvuxen och bosatt i Hovsjö. Han medger att ungdomar i området har respekt för honom, men vill inte kalla sig ledare.
Här får Aho berätta, rätt eller fel, om sin avsky för polisen och hur han tror att Hovsjö kan bli ett lugnt område igen.
– Hovsjö är inte som när jag var ung, alltså när jag var 14–15 år, berättar Aho i lugn samtalston när vi träffas en höstkväll i utkanten av hans bostadsområde.

Den stora skillnaden, som han upplever det, är att det i dag inte finns något att göra för ungdomarna på kvällar och helger.

– Vi hade mer att göra. På fredagarna var det alltid disco och alla åkte runt mellan olika fritidsgårdar. Folk, alltså ungdomarna, har tröttnat och jag förstår dem. Man satsar bara på de äldre, säger han. Som exempel nämner han gympahallen. Han, och många med honom, har bett om att få tillgång till hallen under helgkvällar. Men det finns inte några vuxna som tror att de klarar av ansvaret. Däremot har äldre assyrier/syrianer fått en lokal där de kan umgås och spela kort.

Att det är rastlöshet och brist på sysselsättning som fått Hovsjö att bli ett problemområde är han över tygad om.
– Om kommunen är smart så värvar man arbetslösa ungdomar till att nattvandra för en liten peng, säger han.

Att polisens närvaro förstärkts i området ser han bara som en ren provokation.
– Polisen förstorar upp allting. De avvisar folk och kör ut människor från området och släpper av dem i skogen i typ Tveta, säger Aho och hans tidigare så lugna tonfall har i en handvändning blivit hård.

Han har själv varit på kant med rättvisan flera gånger och är dömd för flera olika brott, men aldrig så grova att följden blivit fängelse.
– Jag gillade att bråka, jag är inte guds bästa barn, medger han.

Bland ungdomarna i Hovsjö anses han vara mycket respekterad, men han vill inte kalla sig för gängledare. Ändå kan han utan tvekan påverka det som händer.

– När vi sa att de skulle sluta upp och kasta sten på bussarna så slutade det. Eller hur? Det har inte varit någonting sådant nu. Vi vet precis vem som gör vad, men polisen vet ingenting. Alla ungdomar i Hovsjö backar upp varandra, säger han och rätar
på ryggen.

Med bitter röst tillägger han att han avskyr polisen och det gäller alla poliser.
– De ljuger fast de borde vara ärliga. Först kommer de och är trevliga och snackar, men så fort backup kommer så blir de tuffa och pekar ut en som bråkstake så att de tuffa poliserna från Stockholm brottar ner en. De säger att de bryr sig om Hovsjö,
men så fort de åker härifrån så snackar de skit om oss, säger Aho med hetsig röst.

Han känner sig illa behandlad, stämplad som kriminell och han upplever sig ständigt förföljd och terroriserad av polisen. När poliser hälsar på honom på stan ser han det som en ren provokation.

– Jag kan inte göra någonting utan att bli stoppad av polisen som frågar vad jag gör. Det är pinsamt. Jag skäms. Tänk själv när man bara går på stan och alltid blir stoppad och så fort något har hänt så tror dom att det är jag. Ibland känns det som att det är lika bra man blir kriminell på riktigt när man ändå är stämplad, säger Aho
bittert.

Han har ett jobb, men menar att han inte kan få vilket arbete som helst.
– Jag kan bara få invandrarjobb. En gång sökte jag till Scania men när jag skulle på läkarundersökningen så var det samtidigt som jag
skulle på rättegång. När jag ringde och sa det så var jag inte välkommen längre. Nu lever jag mitt liv och jag vill bara att polisen lämnar mig ifred, säger han med hetta i rösten.

Med ett mer dämpat tonfall berättar han om tankarna på att bilda familj och efter ett tag smyger sig också drömmarna fram. Drömmen om vad han egentligen vill jobba med.

– Barn. Jag skulle vilja jobba med barn, säger han och tittar stint ut i mörkret. Inte så små som på dagis, kanske mer i fritids åldern.
– Då skulle jag lära dem att skolan är bra och att man kommer långt med utbildning. Jag skulle lära dem att inte göra om mina
misstag, säger han innan vårt samtal är slut och han en kort stund senare försvinner i riktning mot Hovsjö centrum.
Reporter: Epost:
Lillan Hedlund lillan.hedlund@lt.se