Fick avliva min älskade katt idag.

Kom hem och så låg han under täcket och vägrade komma ut. Jag la mig bredvid och försökte locka fram honom. Då upptäckte jag att han kissat i sängen. Jag fick bokstavligt talat dra honom ur sängen. Då går han iväg en stund. Sedan står han i handfatet och jamar olyckligt. Jag ringer veterinären och de säger att jag borde åka dit. De tar massa blodprover och när resultaten kommer så får jag veta att hans njurar pajat ihop. Normalvärdet (vad det nu heter) ligger mellan 71-212. Han hade 790!!!! Fick veta att det är kroniskt och de hade som förslag att han skulle få dropp m.m fast det skulle ju inte vara ngn garanti för att han skulle bli bra. Då tog jag beslutet att han skulle få dö. Veterinären tog en spruta och han satt i min famn i ca 1 min. Sedan sjönk han ihop. Jag la honom på en filt och vi satt och tittade på varandra till jag såg att han slutat andas. Allt var över på ca 3 min.
Det var nog den goaste katten jag någonsin mött. Han fullständigt dyrkade mig och låg alltid bredvid mig hela nätterna och skulle alltid vara i närheten. Han hade också en kattkompis och de kom otroligt bra överens. Nu går han omkring i lägenheten och letar efter sin kompis och jamar lite tyst. Det är förkrossande att se och jag saknar honom så oerhört redan. Han har varit död i tre timmar nu.

Herman blev 9 år.

R.I.P Herman.

Vet inte om det hjälper dig mycket nu, men du gjorde vad du kunde för din vän.
Synd bara att dom inte kan få göra samma med oss när det är dags för oss tvåbentingar att vandra vidare.
Tror inte att du behöver råd med hur du ska trösta din andre vän, du vet nog att det bästa är att skaffa en ny kompis till honom/henne.


Tröstkram iaf.

Om det nu är en tröst så tycker jag att du gjorde rätt. Du satta kattens välbefinnande över dina eget behov.

Det är alltid svårt att ta ett sådant beslut men du gav katten ett så värdigt slut du bara kunde.

Du gjorde det enda rätta.


R.I.P Herman

Tack så mycket för stödet. Jag är så jävla ledsen att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Jag vet inte heller om jag ska skaffa någon ny kompis åt Rolle som han heter. Min tjej är allergisk så det är väl uteslutet. Samtidigt vill jag inte att han ska ha tråkigt på dagarna när jag jobbar och för att spä på det ytterligare vill jag inte lämna bort honom till någon okänd. Han är lite reserverad mot människor han inte mött tidigare och det tar lång tid att förtjäna hans förtroende. Herman var precis tvärtemot, han älskade alla människor hängivet, men han visade tydligt vem han tyckte mest om.
Jag har ett ordentligt moment 22 att ta ställning till inom den närmaste framtiden.
Usch, jag önskade att det här aldrig skulle inträffa. Jag har gråtit som ett litet barn ikväll.

Beklagar verkligen.

Folk som inte har husdjur kan inte förstå hur fäst man kan bli vid dem. du gjorde det enda rätta. det mest humana helt klart...

som sagt...beklagar...

Mycket tråkigt att höra, beklagar. Men du får försöka tänka att det var det enda rätta tyvärr.

Om ni nu trots allt bestämmer er för en katt till, så finns det ju faktiskt allergikatter. Alltså sånna som även allergiker kan ha.
Vet inte vart eller till vilket pris dock.

Bara ett tips i all välmening.

Usch, din stackare! Och stackars kissen! Lider med dig och vet vad du går igenom. Jag har aldrig gråtit så mycket som när en av mina kissar blev en kattängel (hon var också svårt sjuk). Folk som inte själva haft ett älskat djur fattar inte att det är som att förlora en familjemedlem...

Känner för dig.
Vet exakt vad du går igenom.
Jag tog min älskade hund i somras pga magcancer.
Min finaste vän som alltid var där. Som aldrig svek.
Sedan den dagen är allt svart......

/VV

Fy fan vad trist.
Att bli av med ett husdjur är som att bli av med en livskamrat på nåt sätt. Man ses ju dag ut och dag in och lever tillsammans. Det kvittar vilken typ av djur det är, man blir helt förstörd när det rycks ifrån en.
Jag hade en kanin när jag var yngre, jag blev förkrossad när den dog. Jag har en kanin nu också (min mamma har jättesvårt att förstå att en vuxen människa äger en kanin ) och jag tror jag kommer bli precis lika ledsen när han dör som jag blev när de första två dog.

Jag beklagar verkligen din katt, vi är många som sörjer förlorade vänner.

Stackare...

Vet hur det känns. Hade själv en riktig mjuk och pumsig tjockis till kisse, som var tillgivenheten personifierad. Sov alltid hos mig, även om den lille busen gärna gick och tog matpauser i sovandet mellan 04.00 - 06.00. Han var dessutom en riktig lurifax, som snabbt lärde sig hur han skulle trumma på dörrarna för att få dem att öppnas (av mig - Kattens tålamod var enormt). Varje gång jag satt vid datorn satt katten bredvid mig på armstödet, och när jag tittade på honom så glodde han tillbaks med sina pliriga, lyckliga små ögon. Dessutom hade han den trevliga egenheten att han älskade att boffas, vilket innebar att han stångade till en med huvudet. En sorts dansk-skalle. Alltid en grymt mysig upplevelse att få ett mjukt, pumsigt katthuvud som gnider sig mot kinden.

När jag ryckte in i lumpen var katten tvungen att flytta hemifrån. Minns när jag var hemma efter två veckor, och satt i min lägenhet med balkongdörren öppen. Plötsligt hör jag det bekanta jamandet av min gamle, tjocke buse till kisse. Han hade helt sonika promenerat tillbaka hem till mig och satt på min balkong.

Veckan därefter gick han till skogs och jag såg honom aldrig mer....