Ayn Rand och hennes författarskap

Vilket som du påpekar inte är en kritik mot filosofin. Och jag känner inte "objektivisterna", så jag kan inte riktigt fälla något omdöme här.


Man kan inte vara säker på allt. Vissa saker vet man inte. Vissa andra har man ett hum om, men då finns ju tvekan. Ett par få saker är man bergsäker på. Finns gott om folk som är dogmatiska, men sådana personer är ju heller inte objektivister, ärligen. Gällande citatet av Rand kan jag dock bara instämma.


Bra att du själv förstår vad det rör sig om i alla fall.


Vet ingen objektivist på det här forumet som beter sig särskilt grinigt. Dock är det ju knäppt att be oss eller dem, att inte vara så "avfärdande och bombsäkra". Varför inte avfärda komplett nonsens? Varför inte våga fälla moraliska omdömen? Och varför inte vara bombsäker på saker man faktiskt kan vara bombsäker på? Man får minsann använda sitt omdöme och förnuft, så gott man kan. Om du säger att vi, eller de, inte skall vara avfärdande och bombsäkra, ens när vi (eller de) anser det vara rätt - då är det ju bara ett krig mot omdömesförmågan och kognitionen. Att ifrågasätta sina åsikter konstant är verkligen inte rationellt, må Popper säga vad han vill. Jag ifrågasätter inte konstant min övertygelse om huruvida jag existerar eller ej, eller om huruvida 2+2=4. Börjar man ifrågasätta grundläggande veto, bara för frågesättandets skull - då är man irrationell och gör sin filosofi en otjänst.

Nej, på det här forumet är det väl bara du, sp3tt och Möbelklister som är objektivister eller nästanobjektivister och ingen av er är speciellt grinig. Jag talade inte specifikt om det här forumet eller om specifika objektivister. Jag gjorde en generalisering.

Jag säger inte att man inte får fälla moraliska omdömen utan att det finns jävligt snåriga områden och att saker och ting inte alltid är solklara. Jag tycker absolut att man skall kunna avfärda nonsens problemet med objektivister och i viss mån liberaler är att det vi betraktar som nonsens inte låter som nonsens för tredje part. Därför krävs mer än ett avfärdande om man vill övertyga någon annan än kören. Därmed inte sagt att man skall skriva spaltmeter till någon 14-årig vpk:are som inte ens kan läsa vad man skriver.

Att ifrågasätta grundvalarna som ens filosofi vilar på hela tiden ger inte mycket rum för fördjupning men om man aldrig ens tar en ny titt då och då blir det mycket svårt att veta att man inte rationaliserar sina åsikter på samma sätt som någon livslång marxist. Att inte ifrågasätta sina åsikter är att anta att man är ofelbar. Att ifrågasätta sina åsikter konstant är att anta att man oftast har fel. Mellanvägen är rätt väg att gå.

Du måste ha träffat väldigt många objektivister. Jag har, vad jag vet, inte träffat någon i verkliga livet.


Jag tror att det är så här: Om man är övertygad om en filosofi (ganska få är det) eller en ideologi (åtminstone sådana som kan ge svar på frågor om hur saker bör vara) så blir vissa frågor lättare att besvara medan andra blir svårare. Även för en objektivist finns det ju frågor som är mycket svåra att besvara, men som andra kan besvara utan att tveka.

Frågor om USA:s förehavanden ute i världen kan vara svårt för objektivister att svara på och analysera korrekt (enligt sin filosofi), men för en anarkokapitalist eller en pacifist är svaret kanske solklart (medan du aldrig någonsin får något vettigt svar av en utilitarist). Då är det helt plötsligt lite omvända roller. Jag har svårt att se hur "säkerheten" vid ett svar skall kunna avgöra om något är rätt eller ej. Den som har ett enkelt svar kan ju ha både rätt och fel.


Så hur skall man agera om man är säker på att objektivismen är fel och inte vill läsa om filosofin för att objektivister är griniga? Skall man ge idéerna en chans? Läs! Det är spännande!

Så gjorde jag i alla fall. Jag trodde att jag hade rätt innan, men jag läste på lite och upptäckte att jag hade tänkt fel på några ställen.

PS. Enligt objektvismen är människan inte ofelbar.

Skall bara inflika lite kort att sp3tt inte är objektivist, eller såvitt jag vet ens "nästanobjektivist" (vad det nu kan tänkas vara). Ett flertal gemensamma nämnare finns dock. Men nåja, vi skall inte diskutera andra människor.

Jag har gett mig i kast med Och världen skälvde. Första 200-300 sidorna var jag mycket imponerad av boken och kunde inte slita mig från det. Ett mästerverk, tänkte jag. Sedan fortsatte den... med samma stil, märkliga dialoger och allmänt tjat flera hundra sidor. 600 sidor in eller så konstaterade jag att boken var en god idé men kunde förkortats sådär 800 sidor för att vara intressant.

De första 100 sidorna var fantastiska, bland det bästa jag läst. Sedan dalade den och blev tjatig.

Det var inte min mening att ge sken av att jag träffat ett stort antal objektivister. Jag generaliserar utifrån de jag kommit i kontakt med.

Du svarade i alla fall inte att jag självuteslöt mig själv genom att vara säker på att på att det inte är bra att vara säker på något.

Jag har inte sagt att säkerhet i sig är ett tecken på felaktighet.
Notera att jag inte talat om objektivismen utan om objektivisterna. Jag har inga större invändningar mot objektivismen utifrån det jag läst vilket inte är särskilt mycket. Problemet är att jag inte känner någon lust att plöja OPAR inte minst tack vare de objektivister jag stött på.

Nu har jag varken gett en bra definition på nästanobjektivist eller ens har en bra definition själv så det är inte ens lönt diskutera. Låt mig dock säga att sp3tt är objektivist på alla områden där han instämmer i objektivismen

Du har förmodligen rätt.

Du skrev att om man inte uppskattar objektivismen så uppskattar man heller inte boken.

Visst, jag köper inte allt av objektivismen. Rands syn på estetik och sexualitet är i bästa fall en obeskrivlig blandning av småborgerlighet och salongssexradikalism.

Ett generellt uttalande, för visst finns det folk med oerhörd ambivalens också. Men det tenderar ju att vara så, att om man inte gillar en idé så gillar man inte heller resultatet av idéns manifestation.

Hehe. De första 200-300 sidorna var mästerliga, men resten var dåligt för att det fortsatte i samma stil? Jag håller med delvis. Jag anser bara att det är mästerligt, att fortsättningen sker i samma stil (Men som sagt, det är väl inte så särskilt fruktsamt att diskutera smak.)

Jag har varit på väg igenom boken ifråga ett tag nu, det går lite trögt för mig. Precis som någon tidigare i tråden gillar jag The Fountainhead bättre.

I viss mån har boken varit tankeväckande, men den har inte gett mig någon aha-upplevelse. Paradoxalt nog får jag inte alls den klara entydliga bild man kunde förvänta sig av en filosofi med ett såpass no-nonsense namn som 'objektivism'.

Jag uppfattar boken som att den ber om eftertanke, men att den inte riktigt klarar av att besvara de följdfrågor som min eftertanke resulterar i.

Men med det sagt är jag ännu bara halvvägs, och jag har inte läst någon av essäerna om objektivism.

Vill man förstå objektivismen bör man förstås läsa facklitteraturen snarare än romanerna