Läs och begrunda!!!

Tja! Vet inte riktigt om inlägget passar in men skit samma.

Tänkte bara säga att ni som tror på satanismen är på samma nivå som alla andra människor som har någon annan sorts tro. Genom alla tider har folk försökt \"tro på det rätta\" för att kunna utvecklas till bättre individer. Hur skapas en religion? Jo, man tar ett par dygder och bildar sin religion runt dessa. Allt annat är fel. Ett exempel är egoism som ju är dålig enligt kristendomen. (De flesta av oss är tyvärr uppväxta med den uppfattningen också) Satanismen däremot säger att egoism är bra. Varför skulle den ena tron ha rätt och den andra fel? Det beror ju bl.a. på hur man definerar egoism. Kristendomen står för allt \"rätt\" och tror på den \"goda guden\" men det är ju bara enligt de kristna. Satanisterna går ju inte och tror att de gör något fel och de som kallar sig \"onda\" gör ju det enbart i trots mot kristendomen.

All religion strävar mot samma mål, att stärka individen. Det spelar ingen större roll om man gör det var för sig(satanism) eller om man utnyttjar varandra(kristendom). I båda fallen handlar det om att man tror att man gör det rätta och drar omedvetet slutsatsen att man då är en bra individ(det gäller alla religioner som jag hört talas om).

Kristendomen har inte varit blyg med att hävda sin rätt genom tiderna. Själv tycker jag att det är så jävla drygt att hela samhället idag är byggt på kristna värderingar. Satanismen har ju kommit en bättre bit på vägen genom att t.ex. inse att människan är egoistisk och se det som något bra men det är fortfarande en vanlig religion. Jag tänker inte gå in på vilken sorts satanism jag menar för det finns väl rätt många olika inriktningar, men oftast ser man den som motsatsen till kristendom eller åtminstone som svart magi.

Varför måste man ha bestämda direktiv för hur man bör leva? Själv lever jag med inställningen att det mesta jag lärt mig inte är objektiva sanningar om rätt och fel utan är endast till för att gynna min överlevnad. Till och med mitt fina resonemang får mig att tro att jag insett mer än många andra(vilket ju gör mig till en bättre individ).

Tack till alla som orkat läsa ända hit! Finns det någon annan som kanske håller med? Eller nån som tycker jag borde brännas?

"Varför måste man ha bestämda direktiv för hur man bör leva? Själv lever jag med inställningen att det mesta jag lärt mig inte är objektiva sanningar om rätt och fel utan är endast till för att gynna min överlevnad. Till och med mitt fina resonemang får mig att tro att jag insett mer än många andra(vilket ju gör mig till en bättre individ)."

Därför att människan lever i flock och kan på så sätt aldrig bli en helt självständig individ. Att påstå att du lever utan direktiv för att du inte binder dig till något speciellt är nog ett önsketänkande från din sida.

MVH

Raven

[[Ett seriöst inlägg.]]

”Tja! Vet inte riktigt om inlägget passar in men skit samma.”

[[Helt OK med mig]]

Tänkte bara säga att ni som tror på satanismen är på samma nivå som alla andra människor som har någon annan sorts tro.

[[Du har fel, Satanismen skiljer sig avsevärt från de flesta andra religioner. Satanismen försöker uppnå något naturligt i stället för något påhittat.]]

Genom alla tider har folk försökt \"tro på det rätta\" för att kunna utvecklas till bättre individer.

[[Här säger du det själv ”tro”, en Satanist tror inte, en Satanist vet. Satanismen ser på världen och naturen som den är och grundar sig på fakta, inte tro.]]

Hur skapas en religion? Jo, man tar ett par dygder och bildar sin religion runt dessa. Allt annat är fel. Ett exempel är egoism som ju är dålig enligt kristendomen. (De flesta av oss är tyvärr uppväxta med den uppfattningen också) Satanismen däremot säger att egoism är bra. Varför skulle den ena tron ha rätt och den andra fel? Det beror ju bl.a. på hur man definerar egoism. Kristendomen står för allt \"rätt\" och tror på den \"goda guden\" men det är ju bara enligt de kristna. Satanisterna går ju inte och tror att de gör något fel och de som kallar sig \"onda\" gör ju det enbart i trots mot kristendomen.

[[Satanism är inte en religion ur den egentliga bemärkelsen då ordet religion betyder ”tro på ett högre andligt väsen eller tillstånd”. Då Satanismen eftersträvar individuell frihet, att inte lyda under någon annan än sig själv, att bejaka sina drifter och instinkter, att inte hitta på falska svar på obesvarade frågor (något som många andra ”religioner” gör), att inte tro på något högre väsen då detta är absurt. Satanismen är det närmaste ett naturligt leverne du kan komma då den på intet sätt förvränger det naturliga eller hittar på onaturliga regler att efterleva.
Ondska och godhet är något som ligger i betraktarens ögon och kan inte generaliseras.
Tros religioner är ursprungligen skapade ur två saker som grund, grupptillhörighet och rädslan
För det okända. (väldigt förenklat) .]]


All religion strävar mot samma mål, att stärka individen.

[[Nej du, där har du fel. Många religioner kontrollerar individen, inte stärker.]]

Det spelar ingen större roll om man gör det var för sig(satanism) eller om man utnyttjar varandra(kristendom). I båda fallen handlar det om att man tror att man gör det rätta och drar omedvetet slutsatsen att man då är en bra individ(det gäller alla religioner som jag hört talas om).

[[Detta faller då jag inte håller med dig tidigare.]]

Kristendomen har inte varit blyg med att hävda sin rätt genom tiderna. Själv tycker jag att det är så jävla drygt att hela samhället idag är byggt på kristna värderingar. Satanismen har ju kommit en bättre bit på vägen genom att t.ex. inse att människan är egoistisk och se det som något bra men det är fortfarande en vanlig religion.

[[NEJ! Det är inte en vanlig religion! ]]

Jag tänker inte gå in på vilken sorts satanism jag menar för det finns väl rätt många olika inriktningar, men oftast ser man den som motsatsen till kristendom eller åtminstone som svart magi.

[[Detta är grundat på missuppfattningar och bristande kunskap, m.a.o Det är fel.]]

Varför måste man ha bestämda direktiv för hur man bör leva? Själv lever jag med inställningen att det mesta jag lärt mig inte är objektiva sanningar om rätt och fel utan är endast till för att gynna min överlevnad. Till och med mitt fina resonemang får mig att tro att jag insett mer än många andra(vilket ju gör mig till en bättre individ).

[[Satanismen sätter inte upp ”regler” du behöver bara lyssna på dig själv och se på din omvärld som den faktiskt är för att leva så som det rimligtvis är menat, tråkigt nog är det tydligen omöjligt för majoriteten av jordens befolkning att leva så då de uppenbarligen är för rädda för verkligheten.]]

Tack till alla som orkat läsa ända hit! Finns det någon annan som kanske håller med? Eller nån som tycker jag borde brännas?

[[Nej inte ska vi elda upp en så seriös debattör 
Msh Janne Danielsson]]

Instämmer i föregående debattörs bedömning: "AJ" har lyckats med ett tämligen seriöst och tänkvärt inlägg. Men låt oss granska det hela vidare ur "sataniskt" perspektiv.

Ett problematiskt moment som jag misstänker att du (AJ) glömt bort är hur religion ska definieras (och därmed också hur den "skapas", vilket du talade om). Som jag nämnt i ett tidigare inlägg: Den som tror sig ha en klar definition av begreppet religion har i så fall kommit längre än all världens religionsforskare. Inom religionsvetenskapen går åsikterna isär och argumenten avlöser varandra i det oändliga. Konsekvensen av detta är viktig för att förstå den implicita svårigheten i frågan om satanism. Hur ska man avgöra om t ex satanismen är en religion eller inte, om man inte ens klart kan definiera vad religion är? Med just satanismens särpräglade natur i åtanke är den om möjligt ännu mer komplicerad att placera än andra grupperingar.

Satanism är betydligt mer än enbart egoism (och individualism, existentialism, socialdarwinism etc.). Den kan inte ens sägas vara ett enhetligt fenomen (vilket inte heller t ex hinduismen eller ens kristendomen är). Om man emellertid tar den laveyanska moderna formen som exempel, så är den INTE på samma nivå som de flesta andra "religioner". Dessa inbegriper nämligen principiellt alltid någon form av underkastelse i relation till en övermänsklig makt. Här finner vi också en av de vanligaste definitionsskillnaderna mellan magi och religion. I princip all magi utgår från magikerns egen vilja. Genom magiska operationer söker han/hon manipulera tillvaron efter egna preferenser. OM några förment personliga paranormala krafter ("gudar" eller "demoner" - om man väljer traditionella beteckningar) åberopas, så söker magikern kontrollera dessa för att få dem att uppfylla hans/hennes målsättningar - inte underkasta sig eller be till dem (alltså ungefär "ske MIN vilja", istället för "ske DIN vilja", vilket ju hävdas i en gammal välkänd kristen böneslagdänga).
Men inom satanismen är det inte ens nödvändigt att erkänna existensen av "gudar" och "demoner" i traditionell bemärkelse - och så görs inte heller. Hur kan detta vara möjligt? Jo, snarare utnyttjas de som ett slags symboliska katalysatorer, genom vilka magikerns vilja koncentreras och manifesteras. Men en symbol är ju bara en symbol, kanske någon invänder. Hur kan den ha någon inherent kraft? Tänk efter. Symboler får ofta sin potential genom vad man TROR ligger bakom dem - oberoende av om de bygger på en faktisk verklighet eller ej. De formas genom tiderna och laddas med mening (de föds, blomstrar och en del av dem dör; kanske till slut alla).
Satan är ett exempel på en symbol (åtminstone inom den moderna satanismen). Men, frågar sig många, är inte Satan en symbol som står och faller med kristendomen? Svaret är nej. Den som läst mitt tidigare inlägg om Satans ursprung vet att den kristna lärans djävul sattes samman av en mängd gudomligheter som kristendomen föraktade (t ex den grekisk-romerske Pan; alla känner väl till de klassiska bockfötterna och hornen, t ex). Det som Satan representerar inom den kristna doktrinen har således delvis motsvarigheter inom traditioner som existerande LÅNGT innan kristendomens uppkomst (och i dessa representerade det inte ens alltid "ondska"!). Satan är blott ett förhållandevis nytt namn på en mycket, mycket gammal symbol - eller snarare en mängd symboler (vilka slängdes ihop till det kristna dogmats "Satan").

Att stärka individen kan vara ett PARTIELLT mål inom många religioner. Men att påstå att detta är huvudmålet i religion är en stark förenkling. Du drar i detta sammanhang en parallell mellan satanism och kristendom. Tyvärr har du glömt bort att den sistnämnda sätter allt i relation till en personlig övernaturlig makt (Gud) - DET är ändå grundstenen i den kristna läran. Därför kan dess individualism (om någon sådan alls existerar inom den i allmän bemärkelse) inte gärna jämföras satanismens

Nej, jag kan hålla med dig om att kristendomen inte har varit sparsam med att forcera sin "rätt" (eller kanske snarare fel - ursäkta ironin) genom tiderna. Sedan kan man alltid diskutera i vilken grad samhället numera verkligen bygger på kristna normer eller inte (här beror slutsatsen på vilket perspektiv som anläggs).
Men jag kan inte hålla med dig om att satanism är en "vanlig religion". Se t ex ovan om definitionsproblemen. Den innehåller komponenter som inte återfinns i någon annan religion - OCH den saknar även komponenter som ingår i andra religioner. En intressant fråga är som sagt om den alls ska betecknas som "religion" (vilket i sin tur - återigen - är beroende av hur DET definieras). Invecklat, eller hur? Verkligheten är inte lätt att fånga i teorier.

Hur menar du med att "satanismen är en motsats till kristendomen"? Om du avser att den bara är en simpel bakvändning av denna måste jag invända mot din slutsats. Då talar vi snarare om djävulsdyrkan. Men åsyftar du att den är en motsats genom att den HELT förkastar den kristna verklighetsuppfattningen och moralen - då är det åtminstone delvis korrekt. Som påpekades innan - inom satanismen är Satan en symbol (eller bättre: symbios av symboler) som funnits långt INNAN kristendomen (något som också kan bevisas vetenskapligt - se t ex professor Jeffrey Burton Russells eller Neil Forsyths böcker).

Satanismen har inga bestämda levnadsdirektiv - snarare innebär den ett specifikt PERSPEKTIV på tillvaron (vilket har redovisats mycket fragmentariskt ovan). Objektiva sanningar? Begrunda mitt tidigare resonemang om symboler så förstår du satanismens sätt att se på sådana.

Slutligen: Nej, jag tycker definitivt inte att du borde brännas. Snarare var inlägget hyfsat seriöst och intressant. Hoppas att du har fått en viss förståelse för satanismens essens genom min lilla diskussion, och återkom gärna med fler synpunkter.

MVH/Mikael Petersson

Jag tackar för alla svar och får väl börja med att besvara den första.

Raven:
Raven, om du tittar på mitt inlägg igen så ser du att jag inte hävdar att jag lever utan direktiv. Det vore just önsketänkande att tro att man gör det, det håller jag med om. Det jag ifrågasätter är de sanningar jag lärt mig och som kan verka självklara men som inte är det. T.ex. "sanningar" om gott och ont. Det är ett av skälen till att jag hittat till den här sidan, satanismen ifrågasätter den allmänna synen på om gott och ont.(allmänna=kristendom, islam mm..)


Loge Mästare/Divinatio:
Tack för ditt svar. Jag kan inte argumentera emot det du säger för du har faktiskt helt rätt. Jag tittade en hel del på bl.a. www.belial.org och fick lite klarhet. Du har rätt, satanismen är inte en vanlig religion(om det nu är en religion).

Jag kan redan nu erkänna att jag håller med om det som satanismen förkunnar. Jag kallar mig dock inte för satanist för det blir man ju inte bara över en natt, men varje resa börjar ju med ett första steg.
Det som jag inte fått klarhet i är om hur satanismen ser på människans existens. Vi finns och vi tänker, men hur kommer det sig? Olika religioner har ju sina förklaringar. New age talar om själen och nirvana(eller vad de nu vill kalla det) bla bla bla.. Kristendomen talar om att Gud skapat allt... Vad säger satanismen? Ska vi inte bry oss om att vi faktiskt tänker och inte kan motivera varför vi tänker?

Jag vet att magi är en del av satanismen. Själv har jag inte svårt att smälta påståendet om att det faktiskt finns magi då jag själv hållit på med en form av det, men vad är det inom satanismen? Vad är dess ursprung?

Mikael Peterson:
Om man ser satanismen ur en allmän synvinkel så kallas den för religion. Med allmän menar jag t.ex. religionsböcker i grundskolan.(Vilket egentligen inte betyder att det verkligen är så!) Därför får du ursäkta min användning av ordet religion om satanismen.

"Att stärka individen kan vara ett PARTIELLT mål inom många religioner. Men att påstå att detta är huvudmålet i religion är en stark förenkling. Du drar i detta sammanhang en parallell mellan satanism och kristendom. Tyvärr har du glömt bort att den sistnämnda sätter allt i relation till en personlig övernaturlig makt (Gud) - DET är ändå grundstenen i den kristna läran. Därför kan dess individualism (om någon sådan alls existerar inom den i allmän bemärkelse) inte gärna jämföras satanismens "

Religionen sammanbinder människor och ger dem gemensamma mål(t.ex. korståg, bygga massor med kyrkor). Den sätter även en standard för moral och talar om vad som är "meningen med livet"(ex. komma till himlen). Människorna stärks som grupp och därmed också som individer. De kanske inte blir självständiga men de blir var och en starkare än fienden. Moralen talar i stora drag om hur man ska leva för att uppnå målet med sin religion och därför strävar individen att upprätthålla den. Även om en religion inte bygger på individualism så kan den ändå stärka individen. Det var inte min avsikt att jämföra satanism och kristendom. Jag menar bara att människan i grunden strävar mot att bli starkare men döljer bakom religionen. Det är dock bara satanismen som erkänner sanningen istället för att hitta på nån patetisk mening med livet och det är jag glad för.

Jag vet att jag inte kommenterat allt, t.ex.
"satanismen är en motsats till kristendomen" men det här inlägget är redan för långt.(läggdags :)) Jag kan bara erkänna att du har rätt. Jag har ju använt mina definitioner lite slarvigt, bl.a. satanism/djävulsdyrkan men jag lovar att bli bättre. :)

Tack för alla svar!/AJ

AJ:
"Den sätter även en standard för moral och talar om vad som är "meningen med livet"(ex. komma till himlen)."

Detta är min definition av ordet 'religion' - en dogmatiserad lära om vad som är meningen med livet vi lever. Livets ursprung i sig självt finner jag egentligen inte relevant, då det inte per definition spelar någon roll för hur våra liv skall levas, såtillvida man inte tror att det medium som skapat livet ställer vissa krav för att man inte skall rostas i evighet (Kristendomen, någon?).

Såtillvida ser jag Satanismen som en fullfjädrad religion - dock en kontroversiell sådan som bryter mot ett inrutat (och meningslöst tråkigt) mönster.

Något tacksamt med Satanismen är ju dock att den kraftigt påpekar att man skall tänka själv, till skillnad från Islam (som ju har regler för det mesta) och Kristendomen (vilken i Katolsk tappning hetsar följare till att bekänna synder konstant - mycket bekvämt för makthavare) och de flesta andra, vilket ju gör att det för den med öppet sinne inte finns någon intolerans - ett exempel är ju Temple of Set: där är frågan om huruvida Set existerar som väsen eller endast som 'traditionell' satanisk symbol bland prästerskapet, men då det är en satanisk religion spelar det ingen roll - frågans värde är mest kuriosa för den som inte vill vara inblandad: det spelar ingen roll för lärans anvisningar om livets meningar och dygder. Sedan kan man ju ha villka åsikter man vill om ToS i övrigt, men att ToS är en satanisk organisation av hög kaliber anser jag vara klart synligt.

En annan faktor som gör stor skillnad mellan satanismen och de flesta andra religioner är att satanismen i de seriösa kretsarna är elitistisk - vem som helst är inte 'välkommen'. Det gör att det är seriösa personer som är aktiva, och de som inte kan bidra kommer inte in - till skillnad från andra religioner som vill ha massvis med folk som bara skall följa skrivna dogmer blint.

/Zabulus.nu

Hej igen, AJ:

Eftersom dina funderingar fortsätter att vara intressanta och relevanta kan det vara på sin plats med ytterligare några kommentarer och svar.

"Jag kan redan nu erkänna att jag håller med om det som satanismen förkunnar. Jag kallar mig dock inte för satanist för det blir man ju inte bara över en natt, men varje resa börjar ju med ett första steg."

En helt riktig inställning enligt min uppfattning. Acceptera inte blint vad exempelvis massmedia, kyrka och andra kritiker har att säga om den moderna satanismen - men acceptera inte heller blint vår (satanisternas) version. Gör en egen välgrundad och kritisk bedömning. Som jag brukar säga: Tänk själv - annars gör någon annan det åt dig!
Om du inte finner satanismen som helhet tillfredsställande - lämna den följaktligen därhän (den är definitivt inte till för alla). Men skulle du finna dess perspektiv och ideal attraktiva är du välkommen att vandra "mörkrets" väg med oss (paradoxalt nog skulle man också kunna kalla den "ljusets" - anledningen till det tror jag att du inser).

"Det som jag inte fått klarhet i är om hur satanismen ser på människans
existens. Vi finns och vi tänker, men hur kommer det sig? Olika religioner har ju sina förklaringar. New age talar om själen och nirvana(eller vad de nu vill kalla det) bla bla bla.. Kristendomen talar om att Gud skapat allt... Vad säger satanismen? Ska vi inte bry oss om att vi faktiskt tänker och inte kan motivera varför vi tänker?"

Satanismen är en av de få livsåskådningar/religioner som vågar erkänna att vissa frågeställningar (som den ovanstående) inte kan ges några speciellt bra svar. Självfallet kan man spekulera, men slutresultatet blir inte heller något annat än just spekulation. Visst existerar kosmogoniska diskussioner (dvs. resonemang om alltings ursprung) även inom satanismen, men ingen direkt gemensam förklaring som alla accepterar. Dessutom utvecklas satanismen ständigt. Den får inte stagnera till ett absolut dogmatiskt axiom. I takt med nya upptäckter och lösningar utvidgas hela tiden dess perspektiv (ännu en aspekt som gör den unik som "religion").
Däremot har givetvis enskilda satanistiska tänkare individuella idéer om vår existens. Ofta stämmer dessa också ganska väl överens. Personligen anser jag för det första att allt INTE måste ha en begynnelse - det är vår egen begränsade tankeverksamhet som säger detta. Jag tror att kulturer och civilisationer - kanske t o m världar och universum - fungerar som ett slags organismer. De föds, blomstrar och dör slutligen i en cyklisk process (som således alltså inte behöver ha en direkt början). Den cykliska processen innebär ju vidare att det som kommer till uttryck genom exempelvis en specifik kultur till slut också återkommer. Människan blir i denna kontext en mikroorganism i det större skeendet (åtminstone metaforiskt sett). Detta synsätt har paralleller till de historieperspektiv som framförts av t ex Oswald Spengler och Arnold Toynbee.
Det är då också möjligt att tänka sig att symboler fungerar som ett slags suborganismer, med speciella funktioner inom förslagsvis kulturer och civilisationer. Begrunda detta och relatera det till Satan som symbol så får du ett av flera tänkbara satanistiska synsätt på människans och världens existens.

"Jag vet att magi är en del av satanismen. Själv har jag inte svårt att
smälta påståendet om att det faktiskt finns magi då jag själv hållit på med en form av det, men vad är det inom satanismen? Vad är dess ursprung?"

Man kan fråga sig hur magi o. dyl. motiveras där inga reellt personliga övernaturliga principer anses existera. Moderna satanister talar ibland om Satan som ett slags opersonlig kraft som flödar genom tillvaron (vilket förstås skulle kunna definieras som "övernaturligt" i traditionell mening, men så uppfattas inte saken inom satanismen. Denna manifesteras exempelvis i organismer som människan. LaVey menade bl a att just människan själv besitter vissa paranormala (EJ detsamma som övernaturliga) förmågor. Dessa kan frigöras genom ritualer och ceremonier, varigenom hon kan manipulera sin tillvaro på magiskt vis. Därför har riterna synnerligen viktiga funktioner. Ritualer definieras av t ex La Vey som psykodramer. Genom att människan stiger in i en magisk miljö (t ex ett tempel), där hon genom ritualiserat och rent känslomässigt beteende låter sina emotioner flöda fritt, kan hennes omedvetna impulser frigöras från alla påtvingade begränsningar. På så sätt - anser satanisten - befrias vår dolda magiska potential från sitt fängelse av moral, konvention och skuldkänslor.
I denna kontext ska t ex riter som den ovan nämnda svarta mässan förstås. Den moderna satanismen tolkar djävulsmässan som ett psykodrama. I dess klassiska form anses ett av dess huvudsyften vara att befria människan från kristendomens dogma och moralsystem. Därför kvarstår rent anti-kristna segment i riten, och just p g a detta kan den felaktigt tolkas som ett utslag av regelrätt djävulsdyrkan. LaVey definierar avslöjande nog den Svarta Mässan som "det ursprungliga psykodramat".
Men svarta mässor kan förrättas inte bara för att frigöra människan från specifikt kristna dogmer, utan också andra enligt den sataniska livssynen negativa doktriner. Det kan ur satanistens perspektiv vara väl befogat, då kristendomen numera har förlorat mycket av sin dominanta ställning i vårt samhälle.
Alltså tolkar satanismen även sina riter på ett tämligen unikt sätt. Nu ska man dock dra sig till minnes att vissa ceremonier faktiskt implicerar åkallandet av speciella "andemakter". Emellertid uppfattas icke heller dessa på traditionellt sätt. De är snarare benämningar och klassificeringar av olika typer av arketyper i människans psyke eller energier som antas flöda genom tillvaron. Således kan de inte påstås vara "gudar" mer än i symbolisk mening. Deras namn, som tveklöst leder tankarna till mer eller mindre personliga guda- eller demonmakter, har som funktion att provocera magikerns mentala förmågor.
I satanismens riter spelar alltså fantasin en mycket framstående roll. Till skillnad från t ex kristna, new age-anhängare och andra enligt det sataniska perspektivet självbedragande individer, är satanisten medveten om att en väsentlig del av ritualens innehåll är just fantasi! Den bidrar till att låta magikern/magikerna frigöra sig från sina vardagliga, rationella begränsningar och släppa loss de inneboende potentialer, vilka i sin tur sätts i kontakt med diverse extra-sensoriska dimensioner, vare sig man vill tro att dessa finns latent i människans psyke eller har självständig existens.
Diffusa utsagor om "krafter" och "energier" leder självfallet tankarna till allsköns hokus pokus och bisarra antaganden. Inte sällan förekommer dylika begrepp inom t ex new age-rörelsen, men innebörden av dem är inte densamma som satanismens definitioner. En seriös satanist varken förnekar eller bejakar existensen av självständiga magiska krafter eller energier. Antagligen är han/hon den enda "religiösa" individ som är ärlig nog att svara "jag vet inte". Kanske finns sådana krafter - kanske inte. Hur kan man då alls tala om Satan som en opersonlig kraft, vilket ju gjordes ovan? Är inte detta självmotsägande? Svaret är att man använder sin fantasi för att skapa en tänkbar verklighet, där sådant är möjligt. Om denna verklighet faktiskt existerar, men är dold för de vanliga sinnena, så är just fantasin nyckeln till den. Om den inte existerar, så fungerar fantasin ändå för att frigöra psykisk potential (psykodrama). Alltså har talet om självständiga magiska krafter en viktig funktion - även om sådana saknar faktisk existens.

"Om man ser satanismen ur en allmän synvinkel så kallas den för religion. Med allmän menar jag t.ex. religionsböcker i grundskolan.(Vilket egentligen inte betyder att det verkligen är så!) Därför får du ursäkta min användning av ordet religion om satanismen."

Definitioner av begreppet religion i t ex grundskoleböcker är, som du själv säger, inte speciellt bra. Inom den akademiska religionsvetenskapen finns INGEN vedertagen definition som alla håller med om. Istället brukar man definiera den utifrån det som ska studeras i exempelvis en vetenskaplig undersökning. Därför behöver det inte heller alls vara fel att kalla satanismen för en religion - alltså inget du behöver ursäkta dig för. Man bör dock vara medveten om definitionsproblemet i stort, och gärna klargöra vad man SJÄLV avser med begreppet när det används.

" Religionen sammanbinder människor och ger dem gemensamma mål(t.ex. korståg, bygga massor med kyrkor). Den sätter även en standard för moral och talar om vad som är "meningen med livet"(ex. komma till himlen). Människorna stärks som grupp och därmed också som individer. De kanske inte blir självständiga men de blir var och en starkare än fienden. Moralen talar i stora drag om hur man ska leva för att uppnå målet med sin religion och därför strävar individen att upprätthålla den. Även om en religion inte bygger på individualism så kan den ändå stärka individen. Det var inte min avsikt att jämföra satanism och kristendom. Jag menar bara att människan i grunden
strävar mot att bli starkare men döljer bakom religionen. Det är dock bara satanismen som erkänner sanningen istället för att hitta på nån patetisk mening med livet och det är jag glad för."

Det du säger är i stort helt riktigt, men vid studiet av religion bör man ta hänsyn till hela fenomenet. De flesta religioners olika komponenter sammanhänger i en koherent struktur. Därför är individens strävan att bli "starkare" relaterad till denna struktur, och hos t ex kristendomen är dess personliga gud det centrala i strukturen. Det kan mycket väl vara som du hävdar; att människan döljer sin strävan efter "styrka" med "religion". Det är ju dock din personliga tolkning. Enligt de flesta religioner är det emellertid en högre makts målsättningar som är huvudsak (om man sedan håller med är en annan sak).

MVH / Mikael Petersson

Hej!

Än en gång har jag fått en del interessanta svar. Det du skrev om magi och symbolerna låter logiskt men om man inser symbolens "symboliska" betydelse, borde man inte kunna frigöra sig den och fokusera på psyket? Jag antar att det är lättare att frigöra fantasin genom ritualer och symboler men eftersom psyket är kapabelt att utföra samma saker med som utan symboler så borde man väl gå direkt på sak?

En annan sak som jag undrar över är den "mörka sidan" av själen. Innan jag fick nys om satanismen så försökte jag ha överseende med alla människor, även de som jag ogillade. Om jag någon gång var taskig mot dem så fick man ju skuldkänslor. Numera försöker jag "sålla" ut människor som jag trivs med och bli av med resten. Det kan känns lite underligt ibland men inte fel. Snarare känner jag mig lättad när jag säger vad jag tycker istället för att vara snäll mot alla. Det jag menar är att den här "mörka sidan" där bl.a. hat ingår inte alls är så mörk. Varför tas den fram så mycket inom satanismen? Allt som jag har gjort på senare tid som strider mot mina tidigare principer och som skulle klassas som "synd" får mig bara att må bättre. Vad/Var är den mörka sidan då?

Förresten så var jag på posten idag i slutet av dagen. Många var ju där idag så när jag tog nummerlapp så fick jag nr 666!!! Sammanträffande? Kanske. Men man kan inte låta bli att fundera...
Hursomhelst så spar jag lappen som minne. :)

/AJ

Hej återigen, AJ:

Fortsätter gärna att kommentera dina intressanta frågor - här följer några förslag till svar på dem:

"Det du skrev om magi och symbolerna låter logiskt men om man inser symbolens "symboliska" betydelse, borde man inte kunna frigöra sig den och fokusera på psyket? Jag antar att det är lättare att frigöra fantasin genom ritualer och symboler men eftersom psyket är kapabelt att utföra samma saker med som utan symboler så borde man väl gå direkt på sak?"

Det beror nog ganska mycket på hur man tolkar psyket och dess förhållande till symboler. Personligen tror jag inte att det har kapacitet att frigöra sig från just symboliska principer, eftersom sådana tycks ligga djupt nedärvda och inpräntade i det. Det här är förstås en ganska kontroversiell teori som till viss del bygger på C.G. Jungs arketyplära (och den har många en uppsjö av kritiska synpunkter på, kan jag garantera - säkert kommer några att framföras i detta debattforum p g a det som sägs här). Av tids- och utrymmesskäl går det inte att ge en uttömmande redogörelse för denna intressanta teori här, men du kan ju alltid söka vidare på egen hand. Och förresten - om nu (som du mycket riktigt skriver) ritualer och symboler frigör fantasin på ett effektivare och enklare sätt - varför då inte använda sig av dem? Jag är skeptisk till att något substitut skulle kunna ersätta dem. Dessutom handlar den sataniska magin inte bara om människans psyke, utan även om drivkrafter och principer som påverkar hela kulturer och civilisationer (enligt min uppfattning, alltså).

"En annan sak som jag undrar över är den "mörka sidan" av själen. Innan jag fick nys om satanismen så försökte jag ha överseende med alla människor, även de som jag ogillade. Om jag någon gång var taskig mot dem så fick man ju skuldkänslor. Numera försöker jag "sålla" ut människor som jag trivs med och bli av med resten. Det kan känns lite underligt ibland men inte fel. Snarare känner jag mig lättad när jag säger vad jag tycker istället för att vara snäll mot alla. Det jag menar är att den här "mörka sidan" där bl.a. hat ingår inte alls är så mörk. Varför tas den fram så mycket inom satanismen? Allt som jag har gjort på senare tid som strider mot mina tidigare principer och som skulle klassas som "synd" får mig bara att må bättre. Vad/Var är den mörka sidan då?"

Nej, den "mörka" sidan är inte så "mörk", om man med begreppet avser dess traditionella betydelse. Att den kallas just "mörk" har mycket att göra med t ex kristendomens ideal, som ju dominerat den västerländska kulturen under lång tid (lyckligtvis har detta förhållande numera försvagats väsentligt). Det som av kristendomen definieras som "ont", "mörkt", "syndigt" osv. accepteras i många fall av satanismen som naturligt. Det här är ju icke specifikt för satanismen - se bara på den nutida individualistiska, hedonistiska och ofta egoistiska moderna västerländska människan. Men långt tidigare än begrepp som t ex individualism, nyliberalism eller socialdarwinism uppkom förknippades sådana värden med Satan - det "onda" och "mörka". Därav beteckningen "den mörka sidan av själen". Och trots att den kristna normen blivit alltmer verkningslös i vårt samhälle, så representerar denna "mörka sida" fortfarande ting som många egentligen accepterar - men alltjämt inte vill erkänna. Därför anser jag att den gängse definitionen ännu kan tillämpas med viss träffsäkerhet.

Det finns dock också en annan anledning till begreppet. Föreställ dig termen "mörk" som synonym med "dold", "vag" eller "oupptäckt". Satanismen söker som tidigare nämnts frigöra människans dolda, oupptäckta potentialer - alltså "den mörka sidan av själen". Detta är ytterligare ett skäl till det aktuella uttrycket.
Sedan har vi ju även det eviga malandet om satanismens "svarta", "onda" magi och det andra massmediala hollywood-baserade tjafset. Förmodligen är det detta som folk i allmänhet avser när de kallar satanismen "mörk" (trots att de vägrar inse att det perspektivet bygger på en kristen världsbild som idag förlorat sitt grepp om de bredare befolkningslagren - ändå lever vissa delar av ett sådant tänkande kvar). Men det banala i ett dylikt synsätt tror jag att du inser utan svårighet.

"Förresten så var jag på posten idag i slutet av dagen. Många var ju där idag så när jag tog nummerlapp så fick jag nr 666!!! Sammanträffande? Kanske. Men man kan inte låta bli att fundera...
Hursomhelst så spar jag lappen som minne. :)"

Tja, vem vet? Lucifers vägar äro outgrundliga... :)

MVH / Mikael Petersson

Hej igen!

Det var en sak jag tänkte på när jag läste om individens vilja. Man menar att man kan förmå människor att göra som man vill genom ritualer som på något sätt frigör en kraft som gör att ens vilja överförs till dem.(något i den stilen)
Då måste ju många människor omedvetet påverka varandra då de verkligen vill något om de omedvetet brukar denna kraft. Är det inte möjligt att denna kraft är så stor hos någon människa(några människor) att den styr över alla andras viljor? Är vi inte då slavar under någon annans vilja? Det är väl där som ödet kommer in. Även om man gör allt man förmår för att något inte ska ske så händer det till slut ändå, är det kanske någon annans vilja som vi kallar för ödet? Hur fri är vår egen vilja egentligen om någon annans vilja är större över våra handlingar?

Rent teoretiskt så är detta möjligt utifrån det jag lärt mig om vilja och paranormala krafter. Förmodligen så har jag snurrat till det ordentligt och det vore kul om någon kunde klara upp det för mig.

/AJ