The Stone Roses

De har en ny låt ute - "All for one":
https://www.youtube.com/watch?v=R0XZ9qjMil8

Var lyrisk i samband med släppet, tror att jag så gärna ville gilla den fullt ut. Inte lyssnat nu på ett tag, men måstr nog ändå erkänna att jag tycker att den är okej i bästa fall. Bra sound, men lite torftig refräng. Kanske inte motsvarande förväntningarna sett till den tid som gått. Å andra sidan var det väl omöjligt redan på förhand.

Kul i alla fall att de är tillbaka.

Ny singel släppt för dryga timmen sen. "Beautiful thing" lite mer "groovy" än "All for one"

https://open.spotify.com/track/464XjjRcO8no1YY9amYKbv

Helt okej!

Underbar låt, blir alltid så glad när band fortsätter på sitt egna spår. Diggar Madchester groovet.

Bäst 2016 hittills.

Mycket bättre än "All For One".

Bättre än "All for one", ja, men vem behöver sådan här musik i dag? Låter så 1995!
Å andra sidan var musiken då bättre än det mesta i dag. Jag tycker att musikens utveckling på något sätt dog när vi gick in i 2000-talet...

Du svarade på din fråga själv.

Jag lyssnar alldeles förlite på Stone Roses. Jag vet hur jävla bra bandet är och håller ibland världsklass. Waterfall är min favoritlåt.

Jag köpte The Very Best of på vinyl när jag var på Gekås förra veckan. Dubbel-LP med trevligt innehåll i form av bilder och texter. 199 kr.

The Stone Roses – This Is The One
https://www.youtube.com/watch?v=YXfnZ7HYD_k
Deras förstlingsskiva innehåller bara guldkorn. Denna är ett av dom klarast lysande. Introt med gitarrspelet, riktigt finlir, som sedan bygger upp till redigt ös. Ännu en av dom bästa popskivorna som gjorts. "I'd like to leave the country, for a month of Sundays". John Squire, hands down, bästa popgitarristen tillsammans med Johnny Marr. Synd att det bara blev en riktigt bra skiva och ett antal fina singlar/b-sidor. Men det räcker egentligen. Jag var helt manisk över Stone Roses när jag var ca 17-18 bast. Skolkade från skolan för att kunna sitta hemma å lyssna på dom. Tycker personligen debuten håller bättre än till exempel Definitely Maybe (Oasis). Den har en mer dynamisk och luftigare ljudbild (vilket jag gillar). De där distade gitarrerna på DM tröttnar jag enklare på i längden. Lite tårta på tårta mest hela tiden. Men låtskrivandet är lika högt på båda skivorna. Liam är en bättre och egensinnigare sångare också. John Squire tycker jag bättre om än Noel som gitarrist, även om de är rätt olika varandra givetvis. (Squire kör ju mer elegant finlir och Noel gillar på DM att låta, och låta högt. Noel har finliret i sig också, se dom första tonerna på Slide Away till exempel. Föreställ dig dem med utan allt bröt!) Grejen med Squire är att han är mycket mer nedtonad och anonym i sitt spel, gömmer sig helst lite i bakgrunden, tar gärna inte för mycket plats, så en ouppmärksam lyssnare märker inte alltid hur väl han lirar. Se Bye Bye Bad Man 3:25 exempelvis.* Höj ljudet på den där förstärkaren, please! Fast det är lite charmen med honom också, det här subtila finliret.

*https://www.youtube.com/watch?v=UVwLhV1oY1c

Spot on!

Håller verkligen med om allt. Squires ödmjukhet framträder i de subtila delarna av ljudbilden och i förhållande till andra britpopband tycker jag att Stone Roses är mer nyanserade trots sina simpla förutsättningar.

Shoot you down är en av mina favoritlåtar.

Best band ever!