Personligt ansvar är en god känsla.

Tjo.

Ursäkta för den flummiga rubriken men jag kan inte riktigt komma på något annat som passar. :P

Undrar bara om någon annan har haft samma erfarenheter som mig på den här fronten. Då det kan ligga mycket om korrekt etik och livsglädje bakom denna erfarenhet är det väldigt intressant för mig.

Jag jobbade för ett par år sedan på Scania, jag hade då inte upptäckt under som Rothbard och Molyneux etc. Jag hyste agg för kapitalism och i synnerhet storföretag osv. You get the point.

Under den här tiden fanns det inget värre än att gå till jobbet, jag var alltid trött, tjurig och lat som fan. Jag var sjukskriven minst 3 gånger i månaden och när jag väl jobbade kunde jag inte bry mig mindre.

För ett år sedan blev jag som av ett mirakel anställd av Scania igen. Den här gången har jag omfamnat Anarko-kapitalismen till fullo och jag svär på att det är detta som förändrade mig.
Nu ser jag faktiskt fram emot att jobba, jag strävar efter att inte vara sjukskriven och jag jobbar hårt och väl när jag är där.

Jag tror personligen att detta har med insikten om att jag är den som tar hand om mig och ingen annan ska behöva göra det. Förrut fanns det en stark känsla av "berättigande" i allmänhet. Samhället var skyldig mig något, jag var dock inte säker på vad.

Jag tror att det var dessa korrupta ideologiska tankar som drog ner mig rent psykiskt och fysiskt vilket skapade denna lathet och ovilja att försörja mig själv.

Jag undrar om någon annan har haft denna erfarenhet när det gäller resan igenom politiska och etiska ideer och deras effekt på ens arbetsvilja och person som helhet?

Tack på förhand.

// cocaineduck

Naturligtvis. Minns vad Molyneux har sagt om att han är glad och lycklig därför att han har en frihetlig inställning till livet

Jag har upplevt nästan samma sak.
När man flyttade hemifrån hade man lärt sig att man skulle arbeta men att arbete är något dåligt som alltid är tråkigt och att din arbetsgivare alltid är en hemsk kapitalistisk utsugare som bara vill dig illa.
Allt eftersom jag har blivit mer liberal så har också synsättet på arbete förändrats. Dock är jag fortfarande väldigt ensam med det synsättet i Sundsvall.

Och förmodligen resten av Sverige. Det är liksom inte "meningen" att man skall tycka om sitt arbete, eller fästa stolthet vid det. Det är ett nödvändigt ont. Jag förstår att det måste vara svårt att arbeta med den inställningen.

Självklart är arbete ett nödvändigt ont men det skadar inte att tycka om sitt arbete eller känna en viss arbetsstolthet.

Ånej. Arbete är ett nödvändigt gott

hmm Har du bestämt dig en?

Jag var minsann ironisk om det inte framgick