Den misogyna feminismen

(http://henriksundholm.wordpress.com/...-nyfeminismen/)

Jag har vidrört ämnet många gånger förut, men nu är det dags att ta itu med det på allvar. Vilket ämne? Feminismen av idag. Jag tillägger “av idag” därför att det knappast finns många likheter mellan Wollstonecrafts feminism och Dworkins feminism (bara för att välja ett par utstickande namn ur högen). Själva begreppet “feminism” användes först för att beskriva kvinnor som inte anpassat sitt beteende till rådande könsnormer, men det togs över av kvinnorörelsen vid den internationella kvinnokonferensen i Paris 1892. Som den första “feministen” brukar man dock räkna Mary Wollstonecraft, mor till Mary Shelley, som år 1792 lät publicera “Till försvar av kvinnans rättigheter”. Jag vill inte göra det hela till något så stelt som en historielektion; poängen är att den feministiska kvinnokampen var något helt annat då än den är nu. Feminismens rötter började gro i en tid då kvinnan inte hade rösträtt, i en tid då kvinnan vare sig hade rätt att studera eller arbeta. Hon var en prydnad i mannens värld, kan man kanske säga, och det var ju en roll som de flesta kvinnor dessutom hade lärt sig att tycka om. Allt detta förändrades omsider i och med upplysningens värderingar eller motsvarande, åtminstone successivt. Numera har kvinnan rätt att studera, arbeta och rösta. Ingen (nåja, ytterst få) förväntar sig längre att kvinnan skall ta hand om hemmet och barnen medan mannen arbetar. Och om det nu är vad man förväntar sig, vad är så fel med det? Varje par ordnar saker efter hur de själva finner bäst, och om de klassiska könsrollerna önskas är det givetvis inte fel att införliva dem. Om handsken passar - bär den. Den gamla feminismen (även om den först senare fick det namnet) gick ut på en önskan om erkännandet av kvinnans rättigheter. Man försökte inte ge kvinnan rättigheter på mannens bekostan, såsom dagens nyfeministiska strömningar tenderar att göra. Ibland tycks det mig till och med som att begreppet “feminazism” bättre beskriver vad det rör sig om.

Många feminister säger att individualismen är deras mål, dvs. ett samhälle där man inte behöver göra någon skillnad mellan män och kvinnor. Jag har undrat om de skämtar, men uppenbarligen tror de fullt seriöst på sina egna ord. Feminismen är utan tvivel en kollektivism och står därför också i direkt konflikt med den individualism som man säger sig ha som mål. Ifall man inte vill göra samhällelig skillnad på män och kvinnor, då är man ju ingalunda feminist, inte sant? Och ifall man har individualismen som rättesnöre, då hemfaller man ju inte åt kollektivism, inte sant? Det är det här jag menar när jag brukar säga att feminismens ursprungliga kamp var berättigad men samtidigt missriktad. Det är ju inte kvinnans rättigheter man borde tala om, utan om människans eller individens. Alla kollektivismers problem - inte minst feminismens - är att missta samband för orsak. Det må vara en statistisk sanning att män tjänar mer än kvinnor, vilket är ett samband, men vilken är orsaken? Idén om en manlig konspiration mot alla kvinnor bevisas knappast bara genom att man har fastställt sambandet - för att dra till med ett exempel bland otaliga andra. I verkligheten tjänar män mer därför att de tar på sig högre avlönade arbeten, och vad är det för fel med den saken? Individers personliga yrkesval är inte min eller din sak att kritisera, och det är inget fel i att välja det mindre prestigefyllda arbetet. Mindre ansvar på jobbet innebär mer tid över till annat; det hela beror ju faktiskt på hur man själv vill leva sitt liv. Det är ett felsteg att bunta ihop ett helt samhälle i kategorierna “män” och “kvinnor” för att sedan bedöma varje individ utifrån någon könslig stereotyp. I andra sammanhang tyder ett sådant beteende på fördomsfullhet till gränsen på paranoia, men man gör ett undantag för feminismen som åtnjuter en särskild “politisk korrekthet”. Den som kritiserar feminismen är trots allt alla kvinnors fiende - låter man påskina. Antingen är du feminist och med kvinnorna, eller också är du inte feminist och hatar kvinnor. Punkt. Så fungerar det dock inte i verkligheten - långt ifrån till och med - eftersom motsättningen mellan män och kvinnor är falsk. Det finns ingen konflikt mellan rationella individer. Feminister vill hetsa fram en sådan konflikt, för vara kvinna utan att vara feminist är ju som att “skita sig själv i ansiktet”. Så har någon uttryckt saken i alla fall.

Uttalanden har fällts om att “män är djur”, om att “kvinnor som ligger med män är könsförrädare”, om att “alla män är potentiella våldtäktsmän” och så vidare. Byt ut kategorin “män” mot, säg, kategorin “judar” eller “negrer” och budskapet får en förstärkt men välförtjänad beska. Alla dessa uttalanden och åsikter har lett till föreställningen om att nyfeminismen är en misandrisk idé, dvs. en manshatande. Även om jag förstår varför den föreställningen har blivit populär så förhåller det sig faktiskt helt tvärtom: feminismen av idag är en misogyn kvinnohatande strömning. Det är möjligt att nyfeminismen är misantropisk, dvs. både misandrisk och misogyn, men den är först och främst det senare. Männen råkar bara utgöra den kategori på vilken man som nyfeminist projicerar sitt självhat (och jag använder begreppet “nyfeminism” för att göra distinktion mellan Wollstonecrafts och upplysningens idéer, och de av idag). Medan man förr betonade kvinnans styrka och kapacitet betonar man idag, inom feminismen, kvinnans svaghet och uselhet. Kvinnan är svag för att mannen har gjort henne svag. Kvinnan är objektifierad för att mannen har objektifierat henne. Kvinnan är usel för att mannen inte låter henne vara något annat. Det tycks mig uppenbart att “mannen” bara är någon otydlig abstraktion som man projicerar skulden på, för det man säger, i klartext eller mellan raderna, är ju att kvinnan qua kvinna är svag och usel. Är inte det själva definitionen av misogyni? I boken “The War Against Women” skriver Marilyn French: “He can beat or kill the woman he claims to love; he can rape women, whether mate, acquaintance, or stranger; he can rape or sexually molest his daughters, nieces, stepchildren, or the children of a woman he claims to love. The vast majority of men in the world do one or more of the above”. Bortse gärna ifrån de spetsiga anklagelserna, och reflektera över vad French faktiskt säger med det här. Hon säger att kvinnan inte vare sig kan, vill eller kommer att hindra mannen ifrån att begår dessa dåd (som “mannen” för övrigt generellt sett inte har förtjänat att anklagas för). Valerie Solanas skriver i det beryktade “SCUM-manifestet”: “Retaining the male has not even the dubious purpose of reproduction. The male is a biological accident: the y(male) gene is an incomplete x(female) gene, that is, has an incomplete set of chromosomes. In other words, the male is an incomplete female, a walking abortion, aborted at the gene stage. To be male is to be deficient, emotionally limited; maleness is a deficiency disease and males are emotional cripples”. Om mannen är så ond och värdelös därför att han är en “ofärdig” kvinna, då blir han givetvis mer ond och mer värdelös som färdig kvinna. Men dessa påståenden är naturligtvis grundlösa på gränsen till det religiösa.

“Att kalla en man ett djur är att smickra honom. Han är en maskin, en vandrande dildo, en emotionell parasit” är [COLOR=#810081]ett annat klassiskt citat[/COLOR]. Mannen är förstås ett djur i rent biologisk betydelse, precis som kvinnan, men det är ju inte vad Ireen von Wachenfeldt avsåg när hon sade detta. Mannen qua man är ingalunda en maskin, en vandrande dildo eller en emotionell parasit. Sådana påståenden säger mer om henne själv än det gör om män, för hur illa måste hon inte ha behandlat de män hon mött, för att få den här bilden av dem? Identifieringen av nyfeminismen som misogyn snarare än misandrisk har jag åstadkommit själv, och nu skall jag framföra en annan idé som också är min egen (även om jag kanske inte må vara först eller ensam om den). Det är förmodligen ytterst kontroversiellt att säga detta, men [COLOR=#810081]Ireen von Wachenfeldt[/COLOR] och [COLOR=#810081]Andrea Dworkin[/COLOR] är, exempelvis, inga skönheter. De saknar allt vad sex-appeal heter. Jag är inte ute efter att kritisera dem för deras utseende, det är inte vad saken handlar om. När jag för inte så länge sedan tog upp min tankegång [COLOR=#810081]i en debatt[/COLOR] blev jag starkt kritiserad, men jag tror ändå att det kan ligga en smula sanning i vad jag har att säga. Är det inte så att en mindre attraktiv människa har lätt att känna avund inför de som är mer attraktiva? Är det inte så, att somliga till och med utvecklar ett hat inför människor som utan problem kan vinna lustfyllda blickar, eller självhat därför att man inte själv lyckas i det spelet? Jag tror att det är en rimlig psykologisk hypotes, även om jag inte säger att det nödvändigtvis måste vara fallet angående Wachenfeldt eller Dworkin. Jag ser ett möjligt samband, men jag ser ingen självklar orsak. Det här är alltså helt och hållet en hypotes som jag själv hyser en viss tro till. Vi kan nog alla känna igen oss i avundsjukan inför människor som är eller anses vara snyggare än oss själva. Om man tillhör den grupp som aldrig har blivit flörtad med, som ingen har bjudit på en drink och som aldrig har haft ett värde att nämna på “köttmarknaden”, då lurar säkerligen både avundsjukan och hatet i dörrspringan. Vissa öppnar dörren och låter den komma in, medan andra inte gör det. Ifall nämnda feminister har gjort detta, eller om de alls har tillhört den här kategorin, det vet jag inte. Det är och förblir min hypotes som ehuru inte är bevisad fortfarande vilar på sakliga sammanhang. Jag försöker, återigen, inte kritisera feminismen för hur somliga av dess förespråkare ser ut. Det vore en halmgubbe av enorma mått.
Feministiska genusperspektiv är inskränkta och i slutändan ogiltiga. När man letar efter vissa statistiska samband, då kommer man kanske också att finna dem. Man utgår ifrån en stereotyp bild av “mannen” och “kvinnan” i “samhället”, och bortser frankt ifrån andra vitala egenskaper och detaljer. Studier har visat att människor med krulligt hår uppfattas som mindre seriösa, men jag ser inga korståg till förmån för de krullhårigas rättigheter? På intet sätt vore “krullismen” mer löjeväckande eller ointressant än feminismen. På intet sätt vore den heller mindre verklighetsförankrad. Om sextiotalister tjänar mer pengar än åttiotalister, betyder det att de förra förtrycker och konspirerar mot de senare (till vilka jag själv tillhör)? Eller betyder det kanske helt enkelt att de har varit i arbetslivet längre och klättrat på karriärstegen? Återigen detta med samband och orsak, med “correlation” och “causation”. Vi finner att kostymerade män tjänar mer pengar än män som är nakna - är det kanske ett förtryckande av nakenheten? Å andra sidan är det fullt möjligt att nakna kvinnor tjänar mer än kostymerade män, men när kvinnan dominerar sexualitetens marknad, då är det inte längre något bra. Att kvinnor tjänar mycket pengar på, säg, pornografi och prostitution, det är bara ett resultat av mannens förtryck och objektifiering av henne. Här finner jag skäl att återvända till min hypotes om avundet och den sexuella frustrationen, för nog är ett sådant påstående grundligt sexnegativt? Feminister har i regel stora problem med sexualitetens ämne och talar gärna om regleringar och totalförbud hit och dit, rörande det mesta. Det kan för all del ses som ytterligare ett samband i min egna hypotes, men fortfarande bevisar naturligtvis inte samband någon orsak. Om sexualitetens bransch är det område där kvinnan dominerar, och där kvinnan dyrkas och beundras av mannen - då är det banne mig också det området som en verklig “kvinnosakskvinna” bör glorifiera. Istället sker tvärtom, för nyfeministen är som sagt inte misandrisk utan misogyn. Nyfeministen ser kvinnan som likvärdig en kackerlacka, och vad har väl en självutnämnd kackerlacka att klaga över mäns trampande fötter? Hon vinner ingen sympati hos mig. Om hon väljer att se sig själv som en kackerlacka - då kan hon knappast klaga på att även andra gör det.

Feminismen är en defekt ideologi, den delar in män och kvinnor i kollektiv som för en kamp mot varandra. En kamp som liknar den kamp socialisterna föreställer sig mellan klasser. Feministerna föreställer sig att de förtrycks av sociala konstruktioner skapade av männen för att kontrollera och förslava kvinnorna. Därför bekämpar de traditionella könsroller och ansvarsuppdelning. De förkastar och nedvärderar kvinnor som vill vara hemmafruar, ta hand om barnen eller ägna sig åt traditionella kvinnosysslor. De ställer upp den manliga normen som gällande för alla och begränsar därigenom kvinnans möjlighet att välja i lika hög grad som de traditionella könsrollerna. Skillnaden är dock att de traditionella könsrollerna bygger på organisk tradition medan de nya normerna bygger på socialkonstruktivistisk experimentvilja. Kvinnorna tvingas in i ett mönster som många mår dåligt av och detta får negativa konsekvenser för hela samhället. Sjukskrivningar, låga födelsestal och en abnorm karriär hets.

det är sent så jag hinner bara med några kommentarer innan det är sängdags

På det stora hela en rätt insiktsfull analys och en del tänkvärda argument.

Apropå din hypotes om avundsjukan har Skeggs (tror jag det var) redan diskuterat varför olika kvinnor tilltalas mer eller mindre av feministiska ideologin.
Den tes hon lägger fram är att kvinnor som investerat mycket i en "kvinnlig" livsstil och identitet - som bland annat ger kvinnor en mängd fördelar (blir bjuden på drinkar, män öppnar dörren, gångbar i sociala sammanhang) är mest kritiska till feminismen, medan kvinnor i utkanten av kvinnligheten (de som inte bär smink, de som tar plats osv, här kan ni säkert fylla på själva) har mest att tjäna på feministiska ideer.

Detta är dock inget specifikt för feminismen, utan kan hänföras till kommunism och liberalism osv. där outbildade bidragssnyltare oftare är vänster än höger.
Det handlar helt enkelt om att man väljer livsåskådning utifrån egoistiska skäl.

Kan konstatera att samma sak gäller mansforskningen där bögar och andra män i manlighetens periferi (de som valdes sist i skolgympan, de som aldrig fick knulla i tonåren osv.) dominerar mansforskningsfältet.


Apropå kvinnan som självföraktande, kan jag bara instämma en stor blind fläck i praktiskt taget ALL genusteori, nämligen att kvinnors underordning och livsvillkor alltid ses som strukturell, medan mäns eventuella problem (högre kriminalitet, högre andel självmord, mäns ensamhet och emotionella problem) alltid ses som personlig.

Genusordningen/könsstrukturen/genussystemet eller vad man nu vill kalla det, innebär att maskuliniteten pekas ut som den normbärande parten, den som alltid besitter den kollektiva makten att definiera kvinnan som den "andra".
Kvinnor anses inte besitta någon kollektiv makt och förmåga att ställa upp kriterier för hur manligheten konstrueras.

Därtill granskas sällan kvinnors inbördes relationer, som är en förbisedd del i varför ex. lönediskriminering och andra mönster består. Kort och gott bör kvinnors inbördes relation och vilka normer och gränser för sätten att vara kvinna de själva reproducerar. Exempelvis är det ju allmänt känt att kvinnor trycker ner varandra och premierar kollektivitet, medan män dunkar varandra i ryggen när någon annan man blir befordrad och strävar efter att sticka ut.

Mansforskningen går som helhet ut på att granska mäns inbördes relationer (antar att du stött på Connells begrepp "hegemonisk maskulinitet" där samma skeva syn på förhållandet mellan genusordning och manlighet upprepas. dvs. att det är manligheten som är den normbärande, kapabel att ställa upp ramarna för kvinnors handlingsutrymmen och livsvillkor.

Jag invänder dock mot din liberala ståndpunkt att feminismen har en kollektivistisk syn, men trots det säger sig vurma för individualismen.
Feministisk teori/litteratur har gång på gång diskuterat "feminismens dilemma" där de å ena sidan kritiserar att män och kvinnors skilda villkor vilket endast kan göras genom att ställa könen mot varandra. Feminismen uppmärksammar därmed könets betydelse som ett motargument mot den liberala synen att könet inte har någon betydelse, och det är endast på grund av att kvinnor gör en rad dåliga val som en förklaring till exempelvis deras lägre löner.
Feminismen eftersträvar ett samhälle med mindre tydliga normer för manlighet/kvinnlighet, i syfte att öka valfriheten för män OCH kvinnor.



För att komma till någon slutkläm i mitt gormande; feminismen som den ser ut idag är en vänsterrörelse. Vänstern har i princip kidnappat feminismen där liberala feminister marginaliseras. Här har de kollektiva lösningarna fått företräde framför individualiteten. Feminismen ingår numer i den heliga trilogin feminist/snällvänster/multikulturalist. På samma sätt misshandlas feminismen genom en forskningpraxis utifrån en snällistagenda där vissa "obekväma" forskningsområden undviks. Och eftersom det bara är snällvänster feminister som bedriver forskning så blir forskningresultaten därefter.

En kritik av feminismen menar jag, bör även uppmärksamma de positiva saker den fört med sig. Feminismen största förtjänst i mitt tycke är feminism som vetenskapskritik.Feminismen har alltsedan 1960 talet visat på hur en rad vetenskapliga discipliner (psykologi, medicin, sociologi, kulturvetenskap, litteratur, idehistoria osv.) inte alls varit "objektiva" som de hävdat, utan snarare att de outtalat byggt på manliga perspektiv och utgått från mannen - vare sig det rört sig om medicinsk forskning (hjärtmediciner och liknande har prövats ut med män som försökspersoner där effekten på kvinnor varit oklar) eller exempelvis sociologins alla teorier om relationen samhälle/individ som implicit förutsätter män.