Metoder för normalitetens etablerande

kunde vara via ett riksdagsparti för frihetsmaximering som skulle gå till val enbart på frågan om individuell beslutsrätt över ens skattemedels fördelning på de av de folkvalda godkända ändamålen och över skattenivån, där tyngden av ens röst berodde på inbetalt belopp.

Ingen skulle utan att röja sitt förakt för demokratin kunna motsätta sig denna reform som väl genomförd skulle ge en stabil kursändring i liberal riktning.

Skattemedlens aktuella fördelning:

44,2 %: Pensioner, sjukpenning, barnbidrag, studiebidrag, föräldrapenning och arbetslöshetsersättningar.
14,6 %: Förskola, grundskola, gymnasium, högskola.
11,5 %: Offentlig förvaltning – som kostnader för departement, myndigheter, bistånd och räntor på statsskulden.
12,9 %: Hälso- och sjukvård, bland annat allmän sjukvård, läkemedel och tandvård.
7,6 %: Näringsliv, till kostnader exempel för vägar och järnvägsnät, samt kollektivtrafiken.
3,4 %: Försvaret, inklusive Sveriges fredsbevarande styrkor utomlands.
2,7 %: Samhällsskydd och rättsväsende, bland annat polis, räddningstjänst, domstolar och kriminalvård.
1,8 %: Kultur- och fritidsverksamhet, bland annat bibliotek, museer och idrottsanläggningar.
0,9 %: Bostäder och samhällsutveckling, bland annat planering av nya bostadsområden, vattenförsörjning och gatubelysning.
0,3 %: Miljöskydd, till exempel till sophantering, oljesanering och åtgärder för att motverka försurning i vår natur och miljö.
(Källor: Skatteverket och SCB)

för frihetsmaximering och inte om hur den färdiga ordningen skall se ut.

Närmare 45% av skatten är det som kallas arbetsgivaravgift-egenavgift och kan utan problem omvandlas till ett obligatoriskt individuellt sparande av samma belopp och med samma uttagsbegränsningar som i dag. Vinsten med den enklare kontrollen - eftersom fuskaren bara lurar sig själv - och med att man slipper förlora något på andras fusk, gör att pengarna då högst troligt räcker även till löntagarens sjukvårdskostnader vilket gör att sjukvårdsproduktionen kan släppas ut i den normala ekonomin.

De medellösas sjukvård kan ju ordnas efter samma mönster som deras försörjning med mat, kläder och boende vilket ju aldrig krävt planekonomisk livsmedels- textil- och bostads-produktion.

57% av skattemedlen är därmed tillbaka i den normala ekonomin vilket bör ge en motsvarande omfördelning av makt tillbaka till individen.

Menar du att man själv skulle få bestämma ifall man vill betala skatt? Inte mig emot.

är inget radikalt utan anpassar sig direkt till rådande opinionsläge. Jag antydde inte något om frivillig skatt.

Du var alltför hoppfull

för löntagaren kan tyckas ha en perfekt lösning i form av att man lägger undan pengar av lönen för att leva på när man är sjuk, ledig, arbetslös eller pensionerad. Tyvärr sabbades denna lösning av en utbredd ansvarslöshet och lönerna anpassades efter dem som levde för dagen utan bekymmer för sämre tider. Genom gemensam aktion från löntagarna genomdrevs därför en ordning med obligatorisk avsättning av en andel av lönen som skulle finansiera löntagarens försörjning vid arbetsfrånvaro och pension.

Jag visade nu på en politiskt genomförbar bättre ordning som återför äganderätten till dessa pengar till individen.

Och så kan vi avskaffa rösträtten för de som är under en viss inkomst, för de är ju bevisligen inte kapabla att leka med de stora pojkarna.

är att makten över pengarna skall den ha som tjänat ihop dem medan makten över lagstiftningen skulle reserveras för de klokaste. Det vore en bättre sorts demokrati om man hade rösträtt i relation till sin intelligens och sin omdömesförmåga.

Det blir kanske så en gång när intelligens och omdöme kan mätas med större precision.

Men demokrati och kapitalism är inte system för att få fram de allra bästa, utan system för minska skadeverkningarna från de allra sämsta.

Så en person som har tjänat massa pengar kan mycket väl vara en urusel ekonom och personer som presterar bra på IQ-tester (lol) kan mycket väl vara kompletta puckon när det handlar om att fatta beslut.

att den som är kompetent nog att tjäna ihop pengarna är kompetent nog att sedan bestämma över dem och att den som är såväl intelligent som omdömesgill aldrig bör benämnas pucko.

Fel! En person som driver ett företag framgångsrikt är inte automatiskt bra på samhällsekonomi. (Några av de största tullkramarna är faktiskt storföretag.) Och en person som är jättebra på IQ-tester kan mycket väl vara en komplett fåne i andra sammanhang.

Sedan så ser jag ingen poäng i att retas med folk som är dumma på riktigt. Men en person som har 193 i IQ och alltid skall tala om det för alla andra, men som bokstavligen tror att pengar är något som kommer ur bankomater bör få sina fiskar varma.