Hur få närhet utan relation?

Hej!

Sitter här och undrar en sak.

Ni som är singlar och har varit det ett tag nu, hur stort behov känner ni av närhet/kärlek till vardags och har ni kommit på nåt sätt att åtgärda det behovet?

Jag är 30+ och har inte haft ett långt (tja, långt för mig är ett år) förhållande sen 2003, bara ett antal korta fadäsliknande historier. En kompis kallar mig puckomagnet, jag tycks helt enkelt inte få till en långvarig, stabil relation.

Jag har varit singel sen november 2006 (efter ett tremånaders skumt förhållande där jag ändå för det mesta kände mig ensam). Jag har under sommaren gått med i ett slags "umgängesorganisation" (för att knyta vänskapskontakter, inte romantiska/sexuella kontakter) där jag lär känna massor med nya människor varje vecka och har fått många nya vänner. Det händer nåt nästan varje dag och jag har blivit ännu mer social än jag redan var innan.

Vanligtvis har jag så fullt upp med detta oerhört trevliga och stimulerande umgänge att jag inte hinner känna av hur singelskapet känns, men idag hann jag det en stund. Och idag kändes det inte bra. Jag hade nästan kunnat döda för att få äkta närhet för en stund, inte bara en massa visserligen hjärtliga men ändock hastiga hej/hejdå-kramar (som jag i och för sig inte borde klaga på i min situation).

Att fixa ett ligg känns inte relevant (som det fortfarande gjorde för ett par år sen), för tomheten efteråt gör det bara värre. Samtidigt känns det ibland som att man blir galen av att inte få den där fysiska (och mentala) närheten. Vad göra? Alltså, jag inser ju att det knappast finns nåt mellanting, antingen fixar man ett ligg eller så lyckas man ha en relation. Eller så är man utan den biten. Men hur tänker ni andra singlar?

Usch, jag känner att det blev ett svajigt inlägg. Men nån lär väl känna igen sig i beskrivningen.

PS. Att höra killar säga "tjejer kan få vem de vill" känns alltid så puckat. För ett ligg stämmer det eventuellt, men långt ifrån alltid. När det gäller kärlek gäller dock samma odds för män och kvinnor - det är jag övertygad om.

det är nog väldigt individuellt. Alla har vi våra distraktioner som gör att vi itne känner efter så mycket. i mitt fall träning, internetpoker, umgås med vänner, precis som du.

men visst, ibland blir man lite nere när man tänker att många andra tycks lyckas så bra med att få och ge närhet medan en själv enbart har en relativt gosig katt och en öppen kakelugn.


..yay. nu sänkte du mig med. tackar.

Känns som om hobbies är det bästa substitutet. Jag anser att känna närhet och att sakna närhet är två saker som båda kräver energi. Och som jag ser det så handlar det om att fördela om den energin till något annat. Problemet som uppstår för många i implementeringen i den åtgärden är att deras hobbies inte är tillräckligt lätttillgängliga, dom kan inte nås när dom som mest behövs. Men jag har lyckats, vill jag anse iaf.
Mitt personliga recept är en hel del telefontid med vänner.
Sen så är mina hobbies: Musik (lätttillgänglig hobbie, bara att sätta i en skiva eller plugga lite om bandet ifråga och lära sig mer om vad dom vill säga med sin musik.) Spelar även i två band på helgerna.
Sen har jag ju datorn. Är barnsligt förtjust i tvspel så det blir många timmar framför både Playstationet och datorn. Och det är en mycket lätttillgänglig hobbie.
Sen finns det ju alltid böcker och tv, film.

Det funkar bra för mig iaf.

Jo som sagt, det gäller att ha något att pyssla med, hobby av något slag.
Annars blir jag iaf rätt nedstämd om jag inte har något att lägga vantarna på så att säga.

Om man är djurintresserad tycker jag det kan vara ganska trevligt att ha ett djur att krama på ibland. En katt som möter en i dörren när man kommer hem, och spinner och vill mysa. Men jag tycker så klart man ska tänka igenom vilket djur man isf kan passa bäst med, beroende på hur man bor, hur mycket man är hemma, vilka kunskaper man har, vilken tid man vill lägga ner osv.

Och inte är det samma sak som att kela med en kille så klart
Särskilt inte om man är allergisk och måste välja akvariefiskar

har aldrig känt nått, förutom till mina polare & familj.

bor som sagt på landet, så katt funkar jävligt bra. en stor fet, elak jävel som bara accepterar mat den får av mig...

Jag börjar bli jävligt sällskapssjuk. Var i och för sig inte mer än 4 månader sen ett förhållande på 6 månader tog slut, men jag saknar allt det härliga som man får i ett förhållande.

Ibland känns det som om att man skulle göra vad som helst för en kram!

Håller helt och hållet med. Jag brukar bestämt säga till kompisar att nu är det dags för en riktig kram, vilket hjälper ganska bra.

*suck* har varit singel sen i april, men hade distansförhållande innan sen januari.
Jag saknar allt det mysiga, äta frukost ihop, att ha någon som kommer å kramar om en när man stor och diskar ( varför är det alltid jag som diskar?! )... fan, jag behöver flickvän pronto!

kramar ja.. när jag får lite alkohol i mig så börjar jag krama varenda människa jag hittar. Om jag inte fått närhet på ett tag iaf.

mm.. kompiskram hjälper ju

Aaw... visst är det helt jävla perfekt när man vaknar av en puss.. och ser hennes härliga ansikte det första man ser.. eller när man får en kram eller puss helt från ingenstans...

Om jag börjar tänka på att jag behöver närhet så gör det ont.
Mitt ömhetsbehov förtränger jag att jag behöver.
Har varit singel i 3 år och jag är 35+ så det är inte det lättaste att träffa någon. Gå på krogen är inte aktuellt, är inte intresserad av att bara sexa.

Men tack för påminnelsen.
Nu ska jag gå och kramas lite med katten.