Hur ytliga är ni när ni träffar nya människor?

Den där jävla AFA-gubben (som tydligen inte var AFA eller ens kommunist för den delen) kritiserade mitt ytliga tänkande och har fått mig att fundera hela kvällen.
Vi kom in på barnarbete, kläder, märkeskläder, social status, ytlighet, tomhet. Jamen ni vet, sådär man pratar med pseudoAFA-gubbar.
Iaf. Jag satt tyst en stund och öppnade sen munnen och sa, utan att tänka innan och utan att ha en editknapp efter: "Men man hinner ju inte". Vad jag menade var att man hinner ju inte lära känna alla på djupet, man hinner inte ge alla en chans (eller få en chans själv alla gånger).

Nu menar jag inte (bara) valet av en partner, utan vänner, vem man ska börja snacka med i skolan, på jobbet osv. (Nu låter jag SJUKT ytlig, det är jag nog inte.) Men hur man klär sig, för sig, åt vilket håll man väljer att kamma håret (nåja) säger ju ändå en del och hjälper oss att kategorisera, gruppera och selektera? Eller?! Är det fel på mig? Har jag ett överdrivet behov av en grupptillhörighet som bottnar i osäkerhet? Jag TROR faktiskt inte det, men självinsikt är väl inte min starka sida.

Nu skrev jag "selektera" som att utbudet vore så stort.. det är det ju inte alla gånger men även om man inte väljer mellan olika människor kan man ju ändå göra valet att gå fram och lägg in en stöt/börja socialisera eller bara låta det vara. Sen menar jag inte att jag skulle ignorera någon vars yta inte tilltalar mig, men jag tror att jag tycker att det är tryggt med en stil jag känner igen. Då kan jag använda mina fördomar och orientera mig med (det slutar ju inte alltför sällan i katastrof iof. - jag kör inte på ett vinnande koncept)

Iaf. AFA-Jesus lärde tydligen känna ALLA på djupet, han var totalt oytlig och hade tydligen tiden. Kul för honom! Trots att han var jävligt pissdryg så har han fått mig att tänka och fundera hela kvällen. Jag tror att jag ska bli djupare än en vattenpöl.. Bara det att.. jag vet redan vad som kommer sägas! Så känns det! Jag kanske måste träffa andra djupingar? Men ORKAR man ha djupa samtal med nya människor?
Nej jag kände mig rätt ansatt och kritiserada (och inte helt befogat) så det här blev nästan ett försvarstal. Men nu pratar vi om det här, tycker jag.

Hur är ni? Är ni ytliga? Är ni som fejk-filo eller AFA-Jesus när ni söker kontakt med nya människor? Var gärna ärliga.

Jag är ganska öppen när jag träffar nya människor, jag brukar inte avfärda någon innan jag pratat med den om denna inte är totalt avvikande och konstig. Jag brukar dock bestämma mig relativt snabbt för om de är en person värd att lägga ner mer tid på. Jag brukar inte missta mig eftersom jag märker rätt snabbt vilka personer jag trivs med och kan få ut nåt av att umgås med.

Samma har + att jag aldrig fejkar nat eftersom det kan sla tillbaka senare. Det har later val jattepraktigt men varfor ska man fejka?

Ja men tack för ditt svar. Verkligen. Fick ordning på mina tankar.

Jag är nog mittimellan fejk-filo och AFA-jesus, bara det att han fick mig att bli lite "överdrivet" ärlig om min ytlighet. För så jävla ytlig är jag inte

Men jag är nog som du, alltså. Eller det beror ju lite på. Om man känner "uh" för en killes utseende så lär det ju inte övergå i ett förhållande. Så bra människa är jag inte. Än.
Men jag väljer ju inte mina vänner efter klädstil direkt..

Jag är väldigt bra på att anpassa mig, jag kan ena sekunden lära känna en afa snubbe snabbt och sen gå vidare till nästa bord och bli bekant med en renodlad nazist. Jag själv pratar aldrig om mitt "riktiga" jag med okända personer. Jag är helt enkelt bra på att fejka och är nöjd med det. Så även om folk går in på djupet med mig följer jag enkelt med, men vissa personer är skickliga och ser igenom mig. De börjar då ibland ställa obekväma frågor om mitt riktiga "jag", då brukar jag backa. Om det inte är någon jag känner starkt för, eller litar 100% på, men det är få.

Är du min borttappade tvilling?
Det är som om det vore jag som har skrivit det där. Festligt värre.

Har du några lite djupare relationer?

Och är det där verkligen hållbart i längden? Det är väl det jag har börjat fundera på. För det är ju rätt bekvämt på rätt många sätt, men ändå lite.. fattigt. Om du förstår vad jag menar. Du behöver ju inte hålla med. Men vad GER det dig? Är det bara ytan? Att vara en person med många vänner och stor umgängeskrets?

Ja, väljer man sina vänner efter klädstil har man nog passerat gränsen för lite lagom ytlighet (även om jag ofta kan irritera mig på hur mina vänner klär sig). Man vill ju inte bortse helt från yta när de gäller potentiella partners eller, om man absolut inte gillar en persons utseende så ändrar man sig knappast senare, precis som du säger.

Jag det är svårt att svara på. Dessa frågor har vandrart i mitt huvud hela livet, men jag ska försöka.

Jag fejkar inte min personlighet helt och hållet. Jag gillar bara inte att gå in på djup av mina tankar med andra, det är bara obehagligt, det går bara inte.

Jag vet heller inte om jag har djupare realtioner eller inte, jag vet inte riktigt vad en djup realtion är, typ :S? Skulle du kanske kunna förklara

Jag trivs med att hålla mina innersta och även "mellersta" tankarna till mig själv, jag har inget behov av att dela. Jag tycker däremot om att lysnna på anda ibland, om de är intressant, men det är få.

De flesta ser mig som en god vän, jag är snäll en bra lysnnare (eftersom jag håller käften) och omtänksam, i alla fall vad de säger. Jag bråkar nästan aldrig med någon. Alla tycks gilla mig. Trots de lyckas jag inte, eller har svårt att skaffa nära vänner och hålla kvar dem, jag byter ganska ofta vänner. Förutom några få som delar mina intressen, som är lika mig. Men de vet inte heller om mina djupaste tankar och jag vet inte om deras.

Nu skriver jag lite mycket så du får svara först .

hehe, jag har upptäckt att det är många som är som mig, ungefär. det är ju bara det att de är så svåra att hitta, eftersom vi smälter in så bra endå eller hur man nu ska förklara det.

Wow :P trodde det bara va jag som fejkade hela tiden

Jag ogillar rent generellt människor, men dom verkar gilla mig när jag fejkar så jag fortsätter med det helt enkelt. Plus efter alla år av undanflykter från ovanligt nyfiken mamma så har jag dessutom en hel arsenal av vapen att ta till med om nån börjar krypa in för nära och försöker ta reda på vem man är som person.

Men vad är kameleontens riktiga färg? Min är grå, svart, vit och tråkig så varför nånsin ha på sig den klädseln? Speciellt i detta samhället...

ps. jag är förövrigt nästan helt o-ytlig, endast när jag är med folk som är det. Men knepet är att aldrig säga nått det inte finns en viss sanning bakom. ds

Jeppa samma här, men jag har alltid undart vad jag är "rädd" för igentligen, men ja jag finner inget svar. Så jag forsätter och försöker finna svaret med tiden. Och bara för att jag finner svaret betyder inte att jag slutar vara som jag är, jag vill bara veta.

Jag msåte bara fråga er som är likadana, nsär ni pratar med någon, vänta jag bygger upp ett scenario.

Ni sitter där i soffa och tittar på inget. Då plötsligt väcks ni av några kalsskamrater som slår sig ned brevid dig, "fan palla" tänker jag. "jaja, dags att börja fejka". Man sitter där skrattar med i skämten, observerar tittar runt, det slinker ut en liten mening inget speciellt bara för att visa att man fortfarande "lysnnar". Igentligen sittar man och tänker på om katter gillar bröd, kanske gillar dom bröd om man dommar det i fisksaft. (jag tänker mycket på katter nu vet inte varför :S)

Vad skulle du filofax säga om jag började prata om det, "katter som äter börd? "