2007-08-20, 20:13
#1
Copelandia Cyanescens
Dos: 0.6g+0.2g Copelandia Cyanescens
Ålder: 18
Vikt: 83kg
Denna trip utspelar sig för en dryg månad sedan och är min första resa på svamp, men, vad det senare kommer att bli, inte min sista.
Efter att ha beställt fem packet av den mytomspunna svampen och år av längtan anländer jag hem från jobbet 1640 en måndag och upptäcker till min förvånad ett litet vitt packet i brevlådan. Exalterad som jag blev springer jag snabbt in och styckar upp kartongen och tar fram de mindre packeten innuti. Efter lite jobb i köket drar jag upp och sätter mig framför datorn med ett gram Copelandia Cyanescens i ett pringleslock. Jag kör på ögonmåttsmetoden och delar in den stora högen i två, varav den ena lite större än den andra (som jag självklart tar). Jag säger åt mina två trippkamrater att komma över samtidigt som jag tuggar på svampen. Jag har läst om hur illa dom ska smaka, men tycker själv inte att det smakade så förjävligt som väntat. Fem minuter går medans jag sitter och knaprar...
"Orvar" anländer och joinar mig uppe vid datorn, där han upplever den värsta smaken som han någonsin smakat. "Smakar inte så illa, vah? Vaahh?! Och den här skiten ska ja ha i munnen i tio minuter?" utbrister han och jag skrattar. Samtidigt som vi väntar på att trippen ska börja sitter vi och lyssnar på musik och snackar om det som komma skall. Efter en dryg halvtimme börjar jag känna mig lite annorlunda, magen känns upprörd, hörseln har börjat distorteras och färger har blivit mer intensiva. Vi går ner till vardagsrummet där jag nyfiket sätter mig ner och tittar på det vackra trägolvet. Istället för det vanligtvis tråkiga mönstret har ett helt nytt mönster framträtt. Det snurrar och rinner, vilket upplevs som extremt coolt. Jag får känslan att jag skulle kunna sitta och titta på golvet i timtals utan att tröttna, men då kommer jag på att man faktiskt får CEVs och stänger genast ögonen. Färgintensiva fraktaler och mönster exploderar fram under ögonlocken och jag tror genast att jag är kär. Så vackert, men ack så olagligt. Förstår helt enkelt inte hur en lag utvecklats för att förbjuda detta, det är bortom mitt förstånd.
Jag sneglar bort mot ytterdörren och ser i det soljus som rinner genom fönstret ett vitt moln som börjar dansa och tar formen av en figur liknande en indisk gud. En riktig hallucination, dock ej så intressant så jag sätter mig ner i soffan för att titta på TVn med Orvar. 3an sänder Jims World och jag kan ärligt säga att det var den mest komiska upplevelsen jag någonsin haft i hela mitt liv. Det går inte att beskriva hur brutalt roligt och hur mycket vi garvade, allting verkade så absurt och det hände saker hela tiden. Varje ord Jim sade var fyllt av ironi, och varje gång han sade nått hörde man garvet från publiken, vilket fick en att garva ännu högre.
När jag ligger där i soffan med armen över huvudet känner jag hur mitt perspektiv ändras, det känns så annorlunda och är svårt att förklara, ungefär som att ens 3d uppfattning försämrats avsevärt, samtidigt som tapeternas mönster flöt omkring. Då anländer den andra polaren, "Anton", och Orvar går iväg för att möta han och ge honom en proper dos. Jag sitter kvar i soffan med händerna framför ögonen och beundrar de vackra CEVs jag får. Anton kommer sedan in i vardagsrummet med en min som påminner om ett monsters. Han frågar hur jag upplever det och samtidigt som jag utvecklar perfekta svar i huvudet kommer de ut helt fel när jag försöker tala dom. "Vill du veta vad jag ser när jag stänger ögonen?" säger jag febrilt samtidigt som jag ännu en gång stänger ögonen och lägger för händerna. Jag ser denna gång fraktaler liknande vid pyramider, och indiska gudar visar sig i en röd nyans. "Det går helt enkelt inte att förklara, det skulle vara i princip omöjligt" säger jag och ler av förundran mot vad jag upplever. De hade tydligen öppnat upp en annan påse vars innehåll låg på ett fat. Det var nu dags för utgång upp till det lokala berget, och jag smyger ner en handfull svampar i munnen samtidigt som jag letar efter mina nycklar. Jag glömmer bort vad jag letar efter och går ut, stänger dörren och går till grinden. Juste, låsa måste man annars får man inbrott! In rusar jag och letar upp nycklarna som låg på bordet och sen låser jag dörren.
Väl ute börjar vi gå backvägen längs bilvägen och vi pratar om diverse saker medans vi går. "Spott!" hör jag bakom mig och ser att Anton spottat ut de svamprester han haft i munnen. Han har då knappt smaskat på dom i fem minuter. Jag och Orvar ler och skrattar åt honom. "Han lär inte känna någonting" säger jag mellan skratten. Vägen till berget känns oändligt lång, efter knappa minuters gång känns det som om vi gått i timmar. "Ska vi springa?" - "Är du dum eller?" säger Anton, "Vet du hur dumt det skulle se ut?". Tagen av det han sa tänker jag efter hur komiskt det skulle se ut när tre svampade pojkar sprang för glatta livet över vägarna. Kanske inte den bästa idéen ändå.
Efter en fortsatt promenad på uppskattningsvis fem minuter är vi framme vid skogskanten där vi bestämmer oss för att klättra upp för berget. Det känns som ett "epic adventure" när jag klättrar upp efter de andra. Det känns så stabilt, även fast det inte var det, men eftersom att jag klättrar upp för den väggen ett stort antal gånger känns det som om jag kunde göra det med förbundna ögon. Väl uppe på toppen känner jag hur det verkligen slår på, och jag peakar ordentligt. Vi sätter oss vid en eldplats på ett par stockar och jag försöker ta in så mycket som möjligt av miljön. Färgerna är så intensiva att jag inte känner igen mig (vi har spenderat x antal timmar på det stället höga och nyktra innan). Mönster som upprepas dyker upp överallt och jag försvinner mer och mer ifrån "verkligheten" och blir mindre kontaktbar då jag tänker på livet.
Jag har upplevt en "tripp" på grönt då jag tappade verklighetsförankringen totalt, men det som jag upplevde nu var någonting helt annat. Visuellt sett var jag som i en annan värld, och då mina föräldrar var utomlands försökte jag föreställa mig hur det var för dom. Jag kände mig så fri från alla problem som jag någonsin upplevt, och jag förstod ingenting alls. Jag började befrias från "jaget" och varje fysiskt utomstående kraft kändes avlägsen. Jag mummlar då till mina polare att det ska se till att jag inte dör eller skadar mig själv, efter att ha tänkt på alla insekter och getingar som skulle kunna skada mig. Jag brydde mig inte så mycket om det vid tillfället, men det ytterst lilla av mig som hade någon form av verklighetsförankring sade till mig att det var viktigt att jag överlevde. Jag upplevde total harmoni med naturen och beundrade dess skönhet...
När jag började återuppleva "verkligheten" hade vi spenderat en timme inom en diameter på några meter kring eldplatsen. Då spydde Anton, medans jag och Orvar börjar skratta för oss själva och honler lite åt honom. Då går vi ut mot bergskanten och beundrar utsikten ner över världen, som det känns. This is the real thing, you know...
Då hör vi något ljud från skogen och ser att det kommer en medelålders kvinna springande mot oss. Först tror vi att det är en polis, men upptäcker senare att det är en vanlig joggare som springer mot där vi sitter, så vi börjar genast röra oss bort från platsen. Tyvärr så var den enda vägen därifrån den vägen hon kom ifrån, så vi nickade till och mummlade "Tjena" samtidigt som vi försökte hålla oss för skratt. På väg hem ifrån berget undrar jag hur världen nånsin kan bli densamma efter detta. Hur kunde det vara möjligt? Hur är den normala världen? Det visste jag inte, men på nått sätt visste jag att den skulle bli densamma om några timmar. Väl hemma (runt klockan 9) känner jag mig inte trippig längre, men jag upplever ändå en brutal ändring i perspektivet. Jag får nästan paniktankar angående hur "stökigt" det är i huset och börjar städa omgående efter att ha skickat hem polarna. Tillslut lyckas jag lägga mig ner för att sova, och vaknar upp dagen efter helt återställd men med en extra upplevelse i bagaget...
Dos: 0.6g+0.2g Copelandia Cyanescens
Ålder: 18
Vikt: 83kg
Denna trip utspelar sig för en dryg månad sedan och är min första resa på svamp, men, vad det senare kommer att bli, inte min sista.
Efter att ha beställt fem packet av den mytomspunna svampen och år av längtan anländer jag hem från jobbet 1640 en måndag och upptäcker till min förvånad ett litet vitt packet i brevlådan. Exalterad som jag blev springer jag snabbt in och styckar upp kartongen och tar fram de mindre packeten innuti. Efter lite jobb i köket drar jag upp och sätter mig framför datorn med ett gram Copelandia Cyanescens i ett pringleslock. Jag kör på ögonmåttsmetoden och delar in den stora högen i två, varav den ena lite större än den andra (som jag självklart tar). Jag säger åt mina två trippkamrater att komma över samtidigt som jag tuggar på svampen. Jag har läst om hur illa dom ska smaka, men tycker själv inte att det smakade så förjävligt som väntat. Fem minuter går medans jag sitter och knaprar...
"Orvar" anländer och joinar mig uppe vid datorn, där han upplever den värsta smaken som han någonsin smakat. "Smakar inte så illa, vah? Vaahh?! Och den här skiten ska ja ha i munnen i tio minuter?" utbrister han och jag skrattar. Samtidigt som vi väntar på att trippen ska börja sitter vi och lyssnar på musik och snackar om det som komma skall. Efter en dryg halvtimme börjar jag känna mig lite annorlunda, magen känns upprörd, hörseln har börjat distorteras och färger har blivit mer intensiva. Vi går ner till vardagsrummet där jag nyfiket sätter mig ner och tittar på det vackra trägolvet. Istället för det vanligtvis tråkiga mönstret har ett helt nytt mönster framträtt. Det snurrar och rinner, vilket upplevs som extremt coolt. Jag får känslan att jag skulle kunna sitta och titta på golvet i timtals utan att tröttna, men då kommer jag på att man faktiskt får CEVs och stänger genast ögonen. Färgintensiva fraktaler och mönster exploderar fram under ögonlocken och jag tror genast att jag är kär. Så vackert, men ack så olagligt. Förstår helt enkelt inte hur en lag utvecklats för att förbjuda detta, det är bortom mitt förstånd.
Jag sneglar bort mot ytterdörren och ser i det soljus som rinner genom fönstret ett vitt moln som börjar dansa och tar formen av en figur liknande en indisk gud. En riktig hallucination, dock ej så intressant så jag sätter mig ner i soffan för att titta på TVn med Orvar. 3an sänder Jims World och jag kan ärligt säga att det var den mest komiska upplevelsen jag någonsin haft i hela mitt liv. Det går inte att beskriva hur brutalt roligt och hur mycket vi garvade, allting verkade så absurt och det hände saker hela tiden. Varje ord Jim sade var fyllt av ironi, och varje gång han sade nått hörde man garvet från publiken, vilket fick en att garva ännu högre.
När jag ligger där i soffan med armen över huvudet känner jag hur mitt perspektiv ändras, det känns så annorlunda och är svårt att förklara, ungefär som att ens 3d uppfattning försämrats avsevärt, samtidigt som tapeternas mönster flöt omkring. Då anländer den andra polaren, "Anton", och Orvar går iväg för att möta han och ge honom en proper dos. Jag sitter kvar i soffan med händerna framför ögonen och beundrar de vackra CEVs jag får. Anton kommer sedan in i vardagsrummet med en min som påminner om ett monsters. Han frågar hur jag upplever det och samtidigt som jag utvecklar perfekta svar i huvudet kommer de ut helt fel när jag försöker tala dom. "Vill du veta vad jag ser när jag stänger ögonen?" säger jag febrilt samtidigt som jag ännu en gång stänger ögonen och lägger för händerna. Jag ser denna gång fraktaler liknande vid pyramider, och indiska gudar visar sig i en röd nyans. "Det går helt enkelt inte att förklara, det skulle vara i princip omöjligt" säger jag och ler av förundran mot vad jag upplever. De hade tydligen öppnat upp en annan påse vars innehåll låg på ett fat. Det var nu dags för utgång upp till det lokala berget, och jag smyger ner en handfull svampar i munnen samtidigt som jag letar efter mina nycklar. Jag glömmer bort vad jag letar efter och går ut, stänger dörren och går till grinden. Juste, låsa måste man annars får man inbrott! In rusar jag och letar upp nycklarna som låg på bordet och sen låser jag dörren.
Väl ute börjar vi gå backvägen längs bilvägen och vi pratar om diverse saker medans vi går. "Spott!" hör jag bakom mig och ser att Anton spottat ut de svamprester han haft i munnen. Han har då knappt smaskat på dom i fem minuter. Jag och Orvar ler och skrattar åt honom. "Han lär inte känna någonting" säger jag mellan skratten. Vägen till berget känns oändligt lång, efter knappa minuters gång känns det som om vi gått i timmar. "Ska vi springa?" - "Är du dum eller?" säger Anton, "Vet du hur dumt det skulle se ut?". Tagen av det han sa tänker jag efter hur komiskt det skulle se ut när tre svampade pojkar sprang för glatta livet över vägarna. Kanske inte den bästa idéen ändå.
Efter en fortsatt promenad på uppskattningsvis fem minuter är vi framme vid skogskanten där vi bestämmer oss för att klättra upp för berget. Det känns som ett "epic adventure" när jag klättrar upp efter de andra. Det känns så stabilt, även fast det inte var det, men eftersom att jag klättrar upp för den väggen ett stort antal gånger känns det som om jag kunde göra det med förbundna ögon. Väl uppe på toppen känner jag hur det verkligen slår på, och jag peakar ordentligt. Vi sätter oss vid en eldplats på ett par stockar och jag försöker ta in så mycket som möjligt av miljön. Färgerna är så intensiva att jag inte känner igen mig (vi har spenderat x antal timmar på det stället höga och nyktra innan). Mönster som upprepas dyker upp överallt och jag försvinner mer och mer ifrån "verkligheten" och blir mindre kontaktbar då jag tänker på livet.
Jag har upplevt en "tripp" på grönt då jag tappade verklighetsförankringen totalt, men det som jag upplevde nu var någonting helt annat. Visuellt sett var jag som i en annan värld, och då mina föräldrar var utomlands försökte jag föreställa mig hur det var för dom. Jag kände mig så fri från alla problem som jag någonsin upplevt, och jag förstod ingenting alls. Jag började befrias från "jaget" och varje fysiskt utomstående kraft kändes avlägsen. Jag mummlar då till mina polare att det ska se till att jag inte dör eller skadar mig själv, efter att ha tänkt på alla insekter och getingar som skulle kunna skada mig. Jag brydde mig inte så mycket om det vid tillfället, men det ytterst lilla av mig som hade någon form av verklighetsförankring sade till mig att det var viktigt att jag överlevde. Jag upplevde total harmoni med naturen och beundrade dess skönhet...
När jag började återuppleva "verkligheten" hade vi spenderat en timme inom en diameter på några meter kring eldplatsen. Då spydde Anton, medans jag och Orvar börjar skratta för oss själva och honler lite åt honom. Då går vi ut mot bergskanten och beundrar utsikten ner över världen, som det känns. This is the real thing, you know...
Då hör vi något ljud från skogen och ser att det kommer en medelålders kvinna springande mot oss. Först tror vi att det är en polis, men upptäcker senare att det är en vanlig joggare som springer mot där vi sitter, så vi börjar genast röra oss bort från platsen. Tyvärr så var den enda vägen därifrån den vägen hon kom ifrån, så vi nickade till och mummlade "Tjena" samtidigt som vi försökte hålla oss för skratt. På väg hem ifrån berget undrar jag hur världen nånsin kan bli densamma efter detta. Hur kunde det vara möjligt? Hur är den normala världen? Det visste jag inte, men på nått sätt visste jag att den skulle bli densamma om några timmar. Väl hemma (runt klockan 9) känner jag mig inte trippig längre, men jag upplever ändå en brutal ändring i perspektivet. Jag får nästan paniktankar angående hur "stökigt" det är i huset och börjar städa omgående efter att ha skickat hem polarna. Tillslut lyckas jag lägga mig ner för att sova, och vaknar upp dagen efter helt återställd men med en extra upplevelse i bagaget...
