Lila Aum. En fyrkant i en värld av cirklar. (DOI)

Techne, 18 år, 56 kilo, kvinna, dos: 1/3 lapp
Pelle, 23 år, 1/3 lapp
Oskar, 18 år, 1/3 lapp

Det var lördag och jag och mina vänner hade planerat att dra till ett skogsrave. Det hade varit tal om att fixa både E och röka till denna kväll, men av någon anleding hade det skitit sig med båda substanserna och vi satt och krökade rejält istället.
Fyra av oss har delat på en liter vodka när vi äntligen, efter att ha tappat bort oss i skogen, hittar till festen. Full och besviken över att inte ha något med mig, inte ens nån alkohol, börjar jag fråga runt om någon har en knatch jag kan få köpa.
Bör tilläggas att jag innan detta aldrig hade testat syra, bara svamp, E och kola. Har alltid varit lite rädd för syra eftersom jag hade en dålig tripp när jag svampade, och syratrippen hade jag hört skulle vara både längre och lättare att snea på.

Blir erbjuden både tjack och annat skit som jag tackar nej till, och fortsätter mitt letande. Min kompis, vi kallar honom Pelle, hittar mig och säger att om någon erbjuder mig syra ska jag köpa åt honom, han betalar
Letar bara 5 minuter till innan en snubbe sätter sig bredvid mig och viskar ”Jag har GRYMMA trippar om du vill köpa! Lila Aum, bra grejer...”
Helt opåläst med allt vad det gäller syra köper jag 6 trippar för 500 spänn. Jag pratar med killen och säger att jag är extremt känslig för alla droger och normalt behöver hälften av vad andra behöver för att trippa lika hårt. Jag säger också att jag aldrig testat syra förut och han ger mig lite bra råd över hur jag ska göra om jag snear. Först tycker han att jag ska ta en halv lapp, men ändrar sig och håller med mig om att det kanske räcker med en tredjedels. Pelle tar också en tredjedel och den sista tredjedelen sparar vi, för att ta senare om vi tycker vi känner för lite.
Klockan är nu 03:00

Resten av natten flyter på lätt. En timme går och jag känner inte mer än att världen är lite konstig. Tror att det vi fått bara var skit och ger den sista tredjedelen till en tredje kompis, Oskar. Två timmar går och fortfarande händer inget. Vi dansar, chillar, tittar på folk och myser i morgonsolen.
När tre timmar gått börjar jag känna att något är på gång i kroppen. Jag tror att det här är allt jag kommer att känna, eftersom att jag tog en sån liten dos och jag var övertygad om att killen sålt oss skräp då vi inte känt nått på så lång tid. Jag känner mig kreativ och flytande, det känns som att musiken styr min kropp. Orden rasar ur munnen när jag försöker förklara världen. Oskar och Pelle känner inget än, bara att färgerna tycks vara starkare och självlysande.

På en skogsstig hittar jag ett par söndertrampade fyrkantiga glasögon utan glas. Jag blir överlycklig och sätter på mig dom eftersom att jag tycker att dom beskriver så bra hur jag mår. ”Jag känner mig som en fyrkant i en värld av cirklar!” utbrister jag och ställer mig på dansgolvet. Jag dansar inte, musiken rör mina händer i vågor och jag känner mig viktlös. Dansar i två timmar och effekterna blir starkare.
Klockan åtta bestämmer vi oss för att röra oss hemmåt. Tror fortfarande att vi tagit så lite att trippen ska vara över tills vi kommer hem, att vi inte kommer känna oss mer än konstiga (med tanke på att det gått 5 timmar sedan vi tog det).

På väg genom skogen inser jag att jag just nu befinner mig mitt i den vackraste morgonen världen någonsin skådat. Solen skiner varmt och gult och klappar mig på armarna. Jag känner hur den säger ”Godmorgon!”, kramar mig och smakar bulldeg och nybakat bröd. Jag börjar känna mig bubblig och skrattig. Förklarar att ”Jag känner mig som en liten busig svamp!” och att ”Jag känner mig som ett monster som krupit ut ur en grotta och sett solen för första gången, eller som en puppa som just kläckts till en fjäril.”Oskar bara garvar åt allt det jag säger. Pelle går ett 20tal meter bakom oss på skogsvägen och plockar blommor, eftersom de är så vackra.

Vi kommer fram till busshållplatsen och slänger oss i gräset. Ängen omkring mig är den vackraste ängen i världen, gräset är mjukt och detaljerat till atomer. Jag får örnblick och kan se vartenda löv på alla träden i hela skogen. Pelle, Oskar och jag ligger och garvar hysteriskt i gräset i en halvtimme och förundras över världens skönhet. Garvar oss igenom hela bussresan till centralen.
När garvet tagit slut börjar vi slås av hur konstig världen är igen. Den är inte längre bara vacker utan också främmande och farlig. Fast besluten om att jag ska åka hem och sova delar vi på oss, Pelle åker hem till sig och Oskar och jag går till samma tåg. När vi väntar på tåget inser jag att jg trippar hårdare än vad jag tror. Asfalten börjar tranformeras till spiralmönster och blommor. Jag börjar känna mig flytande. Världen känns klibbig och slimegrön. När jag sitter på tåget inser jag att jag inte kan komma hem så här, mina föräldrar är hemma och förmodligen vakna (klockan är 9 på morgonen)
Oskar vill hämta sin bil och köra hem men jag förbjuder honom. Det slutar med att vi åker buss hem till honom istället, eftersom hans föräldrar är bortresta.

Väl hemma hos honom får vi i oss lite vatten och hallonkräm, sätter på en Pink Floydskiva och bestämmer oss för att flyta med trippen. Efter en halvtimme börjar Oskar må dåligt och går och lägger sig och sover. Jag försöker men det är omöjligt. Färgerna blir bara starkare och starkare och det är lika ljust när jag blundar som när jag har ögonen öppna. Sitter och garvar för mig själv och vandrar runt planlöst i Oskars hus. Äter lite kräm och kollar på hur tapeterna smälter ihop och snurrar runt.

Klockan 11:00 vaknar Oskar och han känner sig normal igen, förutom att han har drabbats av en extrem ångest och vill ringa sina föräldrar och erkänna allt. Jag försöker spela så normal som möjligt och vill inte erkänna att jag trippar hårdare än jag gjort under hela natten. Bestämmer mig för att åka hem till Pelle som är ensam i sin lägenhet och se hur det är med honom. Under tiden jag trippat hemma hos Oskar har jag fört en lång sms-konveration med honom och han verkar vara lika utflippad som mig.

Smsen:
Jag: Känner du samma som jag?
Pelle: Helt jävla sjukt
Pelle: Så sjukt jävla häftigt
Pelle: jag vill göra det tillsammans
Pelle: Färgerna sliter in
Pelle: Jag skickar en nurrande spiral till dig. Syns den?
Jag: Haha ja den kommer ut ur skärmen
Pelle: Allting dansar inuti. Jag är inuti dig dansar.
Jag: Känner mig lite ead i kroppen. Ryser. Känner du?
Pelle: Nej. Detta är en helt ny dimension
Pelle: Allting jag vill ska hända, det händer inuti min kropp hela tiden
Jag. Det känns som att min hjärna halkar på regnbågslime ner i en hundmatsskål
Pelle: Som att försöka hålla i sig i färglatt slime
Jag: Känner mig som slemmig graffiti uppspydd på en vägg
Pelle: Graffiti är det. Kletigt på väggarna i en brunn på väg ner till alla mönster och former och färger som finns
Jag: Jag vill inte trippa själv
Pelle: det är värdelöst att vara själv. Det här blir bara sjukare för varje sekund haha sinnes
Pelle: jag undrar om det är jag som målar kletet eller kletet som målar mig?
Jag: Det känns som aliensnor eller rymdklet tar över allt
Pelle: Haha bara för det börjar det poppa upp skämtaliens överallt haha.
Pelle: blunda andas och ta och känn på din kropp
Pelle: allt som behövs finns här
Pelle: fågelungar pickar på mig haha det kittlas
Pelle: Jag undrar hur det skulle känna att göra något viktigt just nu
Pelle: gå in på msn och betrakta dina vännr. Se hur små dom är.
Jag: Vad ska man äta för att få det att sluta?
Pelle: vet inte har försökt men bara spyr upp allt

Lyckas ta mig till bussen. Nu väntar en timmes lång resa innan jag är framme vid Pelles lägenhet. Klockan är tolv på söndagsmorgonen, mina pupiller är stora som tefat och jag är fortfarande insmetad i UV-färg från ravet samma natt. Tänker att ”klarar jag bussresan klarar jag tågresan.. och klarar jag tågresan klarar jag tunnelbaneresan.. och klarar jag den är jag i säkerhet.”

Jag vet inte riktigt vad det är jag försöker hålla tillbaka. Det känns som att jag försöker hålla ihop hjärnan från att splittras, hålla ihop kroppen från att slitas i atomer. Försöker krampaktigt hålla mig kvar i verkigheten. Känner mig inte längre som en människa, känner mig som en bokstav eller ett matematiskt tal eller ett pussel. Så fort jag sitter still sjunker jag in i mina tankar. Det känns som att regnbågsfärgat rymdklet håller på att ta över min kropp. Som sagt känner jag mig som allt utom en människa, känner mig mer lik ett par glasögon eller en bil än mig själv.
Sitter och skakar och svettas hela resan. Folk kollar på mig och jag förstår att de ser att jag är påverkad. Tror att jag håller på att bli galen av att försöka hålla mig fast vid verkligheten, känner mig som att å fort jag mister koncentrationen kommer verkligheten splittras i miljoner pusselbitar som aldrig kommer gå att sätta ihop igen. Känns som att jag sitter och håller in en kosmisk rymdspya som när som helst kommer komma ut ur min hjärna. På något sätt lyckas jag i alla fall ta mig till lägenheten, kastar mig på Pelles säng och släpper ut allt.

När jag ligger där känner jag mig giftig, som en radioaktiv explosion eller en kemisk förening. Allt är färger, magenta blått och gult, och allt lyser. Jag blir äcklad av färgerna som inte försvinner varesig jag blundar eller tittar. Tycker det droppar ”rymdslem” överallt och mår fortfarande som ett pussel. Tittar mig själv i spegeln och tycker till och med att jag ser ut som ett matematiskt tal, inte en människa. Huden är extremt komplex och detaljerad, ögonen är som djupa tomma brunnar av kaos. Mina rosa mjukisar lyser lika stark som solen och jag säger till Pelle ”När byxorna slutar lysa kan jag gå hem, okej?”

Klockan blir tre och vi förstår inte varför vi fortfarande trippar. Börjar misstänka att vi fått i oss något annat än syra och blir nojjiga. Ringer vänner som är på väg hem från landet och ber dem komam förbi och lugna oss, telefonsamtalen tar ner oss lite och vi inser att det bara är drogen i oss som gör allt.

Jag börjar få kramp i häderna och tårna. Försöker äta något men har glömt bort hur man sväljer. Klockan fem kommer äntligen vår räddare Emma förbi, lungar oss och ger oss mat. Vi dricker sockervatten och min kramper försvinner lite. Det är fortfarande helt omöjligt att sova. Emma hjälper oss att söka upp ”syran” på internet och vi inser att det inte är LSD vi tagit, utan DOI.

Detta gör oss både lugna och rädda. Finns inte mycket info om DOI, vi har ingen aning om hur länge trippen kan vara och vad för bieffekter den har. Känner mig i alla fall lättad eftersom jag nu förstår sömnlösheten och nojjorna, eftersom DOI tydligen är en psykedelisk form av amfetamin (?)

Ligger kvar i lägenheten till tio på natten. Är fortfarande konstig men inte längre nojjig, känner mig som att jag rökt extremt mycket hallucinogent gräs under eftervågorna av ett E-rus ungefär. Ringer en kompis som just slutat jobbet och åker hem med henne. Världen är fortfarande syrad, ljusen starka och suddiga, ljuden både långt borta och nära. Allt ekar i huvudet som känns tomt och ihoprört. Känner mig trots allt mer och mer normal. Nu har jag trippat i 23 timmar.

Vi röker en fet och går och lägger oss. Jag är rädd för att gräset ska locka tillbaks rymdslemmet med jag blir lugnare och kramperna slutar. Jag somnar och sover lätt i 8 timmar. Dagen efter har jag extremt ont i kroppen, ser fortfarande väldigt detaljerat och konstigt, men är hyfsat normal. Tar ledigt från jobbet och däckar på en strand hela dagen. Att bada i vattnet känns som att återigen bada i rymdklet, jag är aldeles för svag för att simma långa sträckor men i allmänhet mår jag bra! Tacksam över att vara tillbaka, ihoppusslad igen.. trots att resan många gånger var underbar var den aldeles för lång och jag kommer nog aldrig ta DOI igen. Är dock nyfiken på syra nu...

Hoppas ni orkade läsa! Tack för mig!

DOI låter lite mysigt ändå!

Väl skrivet, 4/5

ps mer info om du vill veta mer om:

http://en.wikipedia.org/wiki/2%2C5-D...odoamphetamine

Hehe tack.. hittade den där länken lite för sent :P Har i alla fall lärt mig att man inte ska stoppa i sig grejer man får av konstiga killar man träffar i skogen mitt i natten...

mkt välskrivet! Skum drog... aldrig hört talas om den förrens jag läste denna tripprapport. Vilken skog var ni i?
5/5

Rörande historia, coola effekter, väldigt värt att dokumentera! Bra skrivet! 5/5

Inte jag heller :P Tydligen väldigt ny och inte ens narkotikaklassad än? Tung var den i alla fall...
Flatensbadet var vi i.

Tack! Min första tripprapport

Hehe. Min första reaktion när jag läste rapporten var "det låter som att han var på samma ställe och träffade samma snubbe som mig".

Kan förstås inte vara säker på att det var samma person som jag stötte på, kan ju ha funnits flera. Sa till denne skummis "Dom har jag hört talas om,visst är det dom det är DOI i?" men han verkade antingen inte veta detta, eller så förnekade han kännedom. Ajabaja, man skola icke sälja icke-syra som syra, tänkte jag men sa det inte högt.

DOI har för övrigt blivit narkotikaklassat nyligen, i maj om jag minns rätt.

Haha måhända var vi det Har hört ryktas nu i efterhand att det är en hel del DOI som cirkulerar där ute... Lite illa av snubben att sälja det till mig efter att jag berättat att jag aldrig tagit syra förut. Fy fy. Hoppas för hans egen skull att han inte visste vad det var han sålde...

hehe nice skrivet! har oxå käkat dom lapparna ! käkade en halv och var fan trippad i över 12 timmar

Visste du vad du väntade när du käkade dem? Hur tyckte du ruset var, ganska slajmigt va?