Nån som växt upp med nån svårt kriminell?

Varför mördade han din bror?

Det slog runt i huvet på han efter en hjärnblödning, han fick för sig att min bror var skyldig till hans hjärnblödning och eftersom hans familj ivrigt hejade på honom så blev det väl till slut någon verklighet av det hela och därför ansåg han att min bror skulle "sota" för det.

Usch, vidrigt. Jag beklagar sorgen

I övrigt har jag inget att tillägga.

Har man en antisocial personlighetsstörning så är man psykiskt sjuk enligt min uppfattning. Visst, man kanske inte är schizofren eller har en bipolär sjukdom, men när det inte står rätt till i skallen så anser jag att ordet psyksjuk fungerar alldeles utmärkt som en term för att beskriva hans tillstånd.

Jag har haft en hel del vänner som gått den kriminella banan och setat både korta som långa fängelsestraff, för småsaker som grova grejer och jag har lagt märke till en sak; Hur underligt det en må låta så är det oftast de "grövre" snubbarna som är intelligenta. De som får långa straff är ofta riktigt riktigt jävla tokintelligenta och klipska. Sitter man och samtalar med dom så slås man av hur bizzart det verkligen är att de sitter där de gör och att de kommer att göra det för mycket lång tid framöver. Jag stör mig fruktansvärt mycket över att alla dessa bra killar medvetet förstört sina liv genom den skit de gjort. De har valt bort en trygg, fin framtid för en massa bus (som jag ser det) som i många fall förstör den.

Oftast är det de killarna som begått rån som (i alla fall i min umgängeskrets) är de som är mycket smarta killar. Grottmänniskorna hittar vi bland pundare/tjuvar och slagskämpar. Skillnaden mellan de båda lägrens klientel är enorm. Många jag känner har också setat för rån och de är faktiskt alla riktigt bra killar. Problemet är bara att många av dem har gjort rån på nytt när de kommit ut i friheten igen och jag kan bara inte förstå det. Inte alla har gjort det men det finns en hel del och jag stör mig så jävligt på det. Vilka bra liv de väljer bort, för de är kapabla att skapa sig riktigt bra och trygga familjeliv då de har hjärna för att plugga och arbeta sig till det istället för att leka bort den viktigaste tiden av sina liv på det sätt de gör för tillfället. När de en dag lägger ner allt för att bli "normala" så är det försent och ett helt liv är bortkastat. Det kanske inte låter så smart men det är det som är det sjuka, att vara så smart och ändå välja att låta sig framstå som en fullkomlig idiot.

Jag växte upp med en kille som kom hit som kvotflykting från Afrika, han var en ren psykopat, kände han sen femman och han hade varit med om jäkligt mycket. Ingen visste vad, men kan säga att hans mamma hade ingen högerfot eller högerhand.

Han hade inga riktiga kompisar men endå nått gäng araber som hängde med honom (han var blåneger). Under 5:an och 6:an kom det en ny kille till klassen som sa åt negern att va tyst en gång i klassen, han blev misshandlad varje dag typ, tills han slutade skolan (han själv hoppade av högstadiet sen), och det var inga pojkbråk som man själv var med om utan ren fysisk empatilös misshandel.

En annan gång i sjuan sa negern till sin vita hang around lite snabbt typ "ahh din mamma är en hora" när den vita killen vann över honom i biljard. Den vita killen svarade då lite skämtsamt typ "heh då jobbar våra morsor tillsammans då". Den vita kilen misshandlade helt öppet i ca 5-10 min rakt i biljard rummet så svårt att killen fick åka till sjukhus, han fick b la brutna ben, revben, käke och blev nästan blind på båda ögonen. efter nian hamnade vi i olika gymnasium, och allt jag vet sen dess är att han våldtog en tjej när han var 21.

Av något själ var han aldrig taskig mot mig och han sa till och med hej etc inför klasser, antagligen för att jag verkligen försökte att inte vara i närheten av honom så han inte hade nått själ att störa sig på mig.

Hursomhelst, jo jag fattade direkt till och med så ung att killen inte skulle ha nån framtid, tror han satt på ungdomsanstalt ett tag, och senare fotbojja.

Lite synd att vi inte har kvar giljotinen i sverige

Vidrig historia. Han måste väl ha blivit dömd för de brotten. Sånt här mänskligt avfall som den här svarta killen borde avlivas snarast. Tror dock att till slut kommer han att gå på "fel" person och få plikta med sitt liv.
Min empati tar slut när jag läser sådant här.

Har en nära släkting som precis har satt sig i den rätta banan igen efter sammanlagt 23 år i fängelse allt som allt. Vem eller hur vi är släkt tänker jag inte gå in på, och vilka brott vill jag inte avslöja då det finns alltför mycket skumt folk här.

Sen har jag en kompis som precis har sluppit undan ett 1årigt fängelsestraff för rån, han är tidigare dömd för diverse våldsbrott mot personer och våldsammt motstånd mot tjänsteman, narkotikabrott, hälerier med mera. Men han var en kille man inte alls kunde tänka sig att det skulle gå så åt helvete för, han var den stora, men jävligt snälle personen i gänget. Han lärde mig bland annat att spela guitar, saknar den tiden något oerhört.

Nu händer det att jag ser han då och då, morsar lite.

De flesta pyromaner är oftast va man kan säga "normala".
Att de sköter ig, har familj osv, men sen så kan man ändå vara störd åt andra hållet utan at någon vet det.


För att svara på topic.

Lite kriminelluppväxt har jag haft, men inget allvarligt.

Ibland tror man inte att det är san, men en del människor som är tystlåtna kan vara psykopater utan att man anar det!


Edit: Beklagar sorgen!

Intressant tråd, ska bli roligt att följa fler historier.
Själv har jag inte mycket att komma med, mer än polare som gått under pga droger och allmän våldsbenägenhet.

Sedan liten har jag alltid varit i sicilien på sommrarna och träffat släktingar och vänner, hade en barndomskompis som var inte som alla andra, som 10 åring sköt han mot poliserna med luft pistol och 1 gång besvarade dom med eld för dom trodde de va en riktig, men han klarade sig utan nån skada. Jag gillade inte att umgås med han för varje gång man va med han så hände det något som sedan mina kusiner fick veta och då fick man väll lite smisk.

Vi var rätt tighta kompisar och han hade försvunnit när jag kom ner en sommar och ingen visste vart han hade tagit vägen. Det gick ett par år och en dag var jag ute på stan sen ser jag en kille som står och kollar på mig, när jag kollar närmare så ser jag att de är han och vi pratade ett tag och bestämde att vi skulle ut och käka, efter mycket prat så hade han tydligen bott hos sin bror i napoli där han blivit riktigt psykopat, man kände direkt att något var fel.

Han skulle tebax till napoli några dagar senare, vi prata aldrig mera med varandra av någon konstig anledning men fick höra nyligen att han blev dömd för mord och grovt narkbrott och att han sedan blev ihjäl huggen på kåken....

Ganska hemskt eftersom killen var min barndsomkompisen fast jag föstod att det skulle gå illa....