Stridsvagnstyper

Rheinmetall jobbade på en slätborrad 140mm kanon för att ersätta den nuvarande 120mm. Detta som en pågående del i kalla kriget, där man hela tiden utvecklade ny utrustning för att vara på samma nivå allra minst och helst teknologiskt överlägsen östblocket. I och med Sovjets fall i början på 90-talet så lades en mängd projekt på hyllorna. Däribland Rheinmetalls 140mm kanon.
Kolla på wikipedia på många vapen, och se hur de flesta är utvecklade antingen innan 90-talet och ett fåtal under tidigt 90-tal, därefter så är det ett stort glapp och nya vapen börjar dyka upp först 2010-tal, när man insåg att det faktiskt fortfarande existerade ett hot som man var tvungen att försvara sig mot.

Det kommer nog, åtminstone 130 mm, men det är en stor sak att byta kaliber oavsett vapentyp.

Kalibrarna hänger kvar eftersom man skulle få ett kompatibilitetsproblem annars.

En 130 mm veier 3,5 tonn, mens en 120 mm veier 3 tonn. Og hvert skudd veier 9 kg(30kg)mer.
Dette betyr økt vekt, og allerede i dag er vekt et problem med M1A2 SEP V2 Abrams på 69 tonn.
Så noe 140 mm tror jeg neppe er aktuelt. Selv 130 mm gir 50% høyere kinetisk energi.

Samt icke att förringas att 13cm-ammunitionen är mycket längre, vilket vid ombyggnation från existerande vagnar, kommer att kräva ett längre torn och automatladdare.

Vad gäller pjäser, så har jag för mig att USA har kollat på kolfiberförstärkt eldrör till 12cm L/44, vilket ur minnet skulle spara nästan ett ton vikt.

Om man har 140 mm så kanske man kan komplettera med insatspipa till 120 mm?

Og hvorfor i alle dager skulle man gjøre det? Grunnen til at man ser på større kaliber er jo fordi dagens 120 mm er for dårlig mot moderne stridsvogner.

Det får mig att tänka på Gustav II Adolfs läderkanoner. Mycket lättrörliga men med överhettningsproblem.

Vad jag inte förstått är varför man inte gör lite som på Chieftain och helt enkelt delar projektil och drivladdning till två separata paket för kinetisk ammunition. Sedan använder man en kombination av manuell laddare och automatladdare.
Kort sagt, laddaren har inert kinetiska projektiler stuvade i sin närhet, som inte behöver något skydd eller förvaring då de inte har någon sprängladdning. Alltså kartescher och pil. För att ladda endera så tar laddaren projektilen och trycker in i kanonen samtidigt som automatladdaren förbereder en drivladdning och trycker in den i kanonen bakom projektilen när laddaren trycker på en knapp efter att denne fått händerna ur vägen. Det gör att drivladdningen som hanteras av automatladdaren kan bli väldigt kort särskilt för pilammunition då själva projektilen laddas separat av laddaren. Drivladdningarna i automatladdaren kan också relativt enkelt förvaras separat och skyddat från stridsrummet.
För kemisk ammunition (spräng o dyl) så hanteras dessa på samma sätt som i dag, laddaren plockar dem från skyddad förvaring i tornets bakre del i en enhetsammunition. Då problemet med att ladda större stridsvagnskanoner inte handlar om längd och vikt för spränggranater....

Resultatet borde bli en högre flexibilitet då laddaren kan "lap-load" (knäladda?) och stå redo med pilprojektil i händerna för att snabbt ladda om efter första skottet, med automatladdaren med drivladdningen också "redo" samtidigt som själva drivladdningen fortfarande inte är i stridsrummet och riskerar en intern ammunitionsbrand.
Eldhastigheten borde också vara hög rent generellt, då automatladdaren snabbare och enklare kan hantera en kort drivladdning (naturligtvis med bakre hylsa för att täta istället för drivladdning i påse som på chieftain) medans laddaren kan hantera långa pilprojektiler enkelt då dessa må vara långa men är lättare och framförallt enkelt lagrade precis bredvid kanonen för enkel åtkomst då de som sagt är inerta och inte utgör någon större fara för besättningen vid en penetrerande träff i tornet.

Det skapar också en hög flexibilitet rent generellt, där laddaren kan avhjälpa problem med kanonen, ladda om KSP etc. Samtidigt som dennes utrymme till viss del kompenseras av att automatladdaren kan göras mindre och enklare när den bara behöver hantera korta drivladdningar (och endast för kinetisk ammunition, så det totala lagringsbehovet av drivladdning och projektil inte tar upp för stor plats, medans spränggranater lagras separat och hanteras manuellt).

Jag misstänker att skälet därtill skulle kunna vara att skjuta slut på billig ammunition alternativt i avvaktan på tillräcklig mängd 140 mm alternativt för att kunna använda ammunition från allierade. Om amerikanerna inte har 140 mm kan det vara rätt smutt att ha en 120 mm instickspipa för det fall ryssen kommer för att kunna använda Uncle Sams ammunition. Om instickspipa är realistiskt och fungerar i övrigt har jag ingen aning om.

Det var just det, kompatibiliteten. Betänk att t ex vår ksp58 under lång tid hade pipor för både 6.5 × 55 och 7.62 × 51.

I hela västvärlden finns enorma lager av 120 mm stridsvagnsammunition.

Edit: Bakåtkompabiliteten är ju ett av de stora problemen när man ska byta kaliber. Kan man enkelt modda 120 mm till att passa 140 mm pjäs då? Någon som vet? Större drivspegel på "skotten" och någon insats i kanonens kammare?

Det snabba svaret är att pilprojektilen är nästan lika lång som hela patronen (de senaste västpilarna är bara c.a. 30mm kortare än komplett patron) och för att öka pansargenomslaget så vill man göra pilarna ännu längre i framtiden. Just den delade ammunitionen är en stor del av förklaringen till varför rysk pilproj till T-64/72/80/90 även idag, efter att de har kopierat västmakternas konstruktionsprinciper, inte kan matcha pansargenomslaget på Rheinmetalls 12cm L/55.

https://external-preview.redd.it/lV6...=webp&59469e45

Så med delad ammunition, så skulle man antingen tappa i pansargenomslag, eller få totalt sett mycket mera volymiös ammunition. Och med 13cm kaliber, så skulle man ändå få problem med att ladda för hand, p.g.a. projektilvikten.

Länk icke funkis