SSF:
Baby Driver (2017) | 🌑🌑🌕🌕🌕 |
Baby är en av de bästa flyktbilsförarna som finns att tillgå och är högst åtråvärd av bankrånare som är i behov av en snabb och säker (nåja) flykt. Baby vill dock inte leva ett kriminellt liv och ser sin chans att komma ur det när han träffar Debora. Men det ska visa sig att gangstervärlden inte släpper en av sina talanger så lättvindigt.
Jag får dåliga vibbar i inledningen när Baby dansar fram på gatan i ett riktigt risigt musikalnummer. Suck.. ska det bli en sån här film, tänker jag. Förhoppningen var en hårdkokt gangsterrulle med realistisk känsla - inte La La Land i gangstervärlden. Det är visserligen en ogenomtänkt förhoppning med tanke på att Edgar Wright ligger bakom och hans filmstil är ju allt annat än realistiskt - men en musikal har han väl ändå inte gjort? Nej, så illa är det inte. Idén är att musiken ska ackompanjera scenen på ett subtilt sätt och det fungerar bättre framöver.
Jag blir aldrig förförd dock. Skott som avfyras i takt med musiken och allt sånt är visserligen lekfullt men det gör mig bara mer distanserad från filmen. Jag är med i början när Babys historia avslöjas och hans relation till gangsterbossen Doc - det tycker jag är intressant, jag är nyfiken på hur det ska utvecklas. Men manuset går i dvala under andra halvan och utmynnar aldrig i något av värde. Speciellt slutet är en axelryckning.
Ansel Elgort i huvudrollen känns krystad, Jon Hamm är hur cool som helst, Jamie Foxx irriterande och Kevin Spacey bra. Det är en underhållande film, men bara till en gräns. Spänningen uteblir snabbt när berättelsen blir rörig, karaktärerna förblir ytliga och allt känns bara tomt till slut.
Biljakter har aldrig exalterat mig, kanske det som är problemet? Det är ingen film jag tycker illa om på något sätt, den är småcharmig, men den tråkade också ut mig snabbt. Höjdpunkten är tveklöst rånet där The Damned - Neat Neat Neat spelas, låten jag tog och gjorde namnet Neatless av. Alltid något.