Vilken film såg du senast?

Meet me there (2014)

En ung kvinna har problem med sitt sexliv och hon och hennes pojkvän åker till den lilla håla där hon växte upp för att väcka hennes barndomsminnen till liv eftersom hon inte minns något från sin barndom, och deras terapeut tror att svaret står att finna där.

Lex Lybrand är en helt ny bekantskap för mig och han är ganska ny i branschen också. I denna lågbudgetrulle har han själv gjort det mesta, regi mm. Han har tidigare gjort Summer League som jag inte har sett.

Det märks väldigt väl på fotot och ljudet att detta är en lågbudgetare. Det är en närmast dokumentär stil i filmandet, och ljudet är nog i princip oredigerat, vilket märks på att det blir väldigt olika ljud beroende på vilken miljö skådespelarna befinner sig i. Skådespeleriet är bitvis bra, men faller ofta över till att bli dåligt, balansgången mellan dokumentär och fiktion blir att skådisarna tycks hamna någonstans mittemellan och spelar ibland bra, ibland dåligt. Det verkar som att skådisarna har svårt att veta om de ska köra all in på den dokumentära stilen eller inte, vilket verkar göra dem osäkra, och det slår igenom väldigt tydligt bitvis. Dålig regi troligtvis mer än dåliga skådisar.

Storyn är i sig intressant och Lybrand bygger upp känslan bra tycker jag. Jag vill veta vad som kommer att hända.

Jag måste dela upp betyget för denna film eftersom den är så ojämn. Så det får bli 7/10 för den härliga amatörmässiga känslan och viljan att göra bra skräck. Dessvärre är det bitvis så pass dåligt i de aspekter jag har beskrivit ovan att filmupplevelsen dras ned rejält, och landar på 4/10. Men jag hoppas att jag får se mer av Lybrand's experimenterande. Med bättre budget och ett bättre "crew" tror jag att han kan bli ett namn för framtiden, men han behöver nog mogna lite själv också.

Sabotage (1936)

En tidig Hitchcock om en man som är terrorist/"sabotör" i London under mellankrigstiden. Sabotören är en ovillig sådan, som gör det enbart för pengarna, eftersom hans biograf inte går runt ekonomiskt. Redan från början i filmen är Scotland Yard honom på spåren (av oklar anledning) och en av deras agenter går undercover som fruktförsäljare i ett gatustånd precis vid biografen.

Det är en väldigt rak och enkel story i gammal god stil. Det är inga James Bond-tricks här inte, utan spaningen sker väldigt oblygt genom att stalka och stirra och nästla sig in i sabotörens familj.

Det är en tillbakablick i ett nästan naivt, övertydligt filmskapande, innan tiden då allt skulle bli föremål för tolkning och metaforer och lösa trådar blev allmängods. M a o får man ta det för vad det är.

Spännande, ganska bra tempo filmen igenom (den är bara dryga timmen lång), bra skådisar och ganska tragisk historia.

6/10

The Escort (2015)

En journalist på fallrepet får en chans till ett nytt jobb under förutsättning att han kan leverera en bra story. Av en tillfällighet stöter han i ihop med en prostituerad som enligt egen uppgift har en examen från Stanford. Hans uppslag till storyn är klart.

Det här ska väl vara en komedi tror jag, men jag skrattar inte. Det är Pretty Woman 2.0 med en lite annan twist (han som blir kär i horan är inte framgångsrik). Det funkar som feelgood romantik i samma stil som Pretty Woman.


5/10

Absolut, t ex om man älskar hip-hop musik kanske man tycker att 8 mile är mycket bättre än vad genomsnittet tycker. Vad jag syftade på var mer om man valde att se en random rulle som man inte har något större intresse.

Exempelvis denna (http://www.imdb.com/title/tt2171867/?ref_=tt_rec_tt) tog bara en random på IMDB. Den skulle jag aldrig få för mig att se, även om jag är sugen på action finns det så enormt mycket fler filmer med högre betyg jag hade valt att se på innan jag såg denna. Har man däremot någon förkärlek till exempelvis wrestling förstår jag att man väljer den (då det är en gammal wrestlingstjärna i huvudrollen)

Såg äntligen Electric Boogaloo: The Wild, Untold Story of Cannon Films igår. Fantastiskt rolig och intressant dokumentär om den knäppaste filmstudion genom tiderna. Vore underbart om någon gjorde en liknande dokumentär om Troma!

Soldier Blue

Ett helt kavalleri dödas av indianer, utom soldaten Honus (Peter Strauss) som lyckas ta sig från platsen oskadd. Han träffar Cresta (Candice Bergen) som hjälper honom och tillsammans påbörjar de en lång vandring och upplever diverse äventyr som leder fram till en blodig massaker.

Filmen är spännande, välgjord och välspelad och massakern mot slutet är realistisk. Filmen är dessutom baserad på verkliga händelser.

Betyget blir en 8:a på skalan 0-10.

The Lodger

Ellen (Hope Davis) och hennes man (Donal Logue) har trasslig ekonomi och är i behov av lite extrapengar, så de bestämmer sig för att hyra ut en gäststuga till en mystisk ung man vid namn Malcolm (Simon Baker). Samtidigt härjar en seriemördare i staden och polisen Chandler (Alfred Molina) verkar ha fått en oskyldig man dömd för mord som denne mördare gjort sig skyldig till flera år tidigare. Men nu börjar jakten på den verklige mördaren och Chandler måste stoppa honom innan han mördar igen.

Filmen är en remake av en gammal Hitchcock-film. Originalet har jag inte sett men den här versionen gillar jag i alla fall. Man undrar hela tiden vem mördaren är och misstankarna flyger åt alla håll.

Betyget blir en stark 6:a på skalan 0-10.

Edward Scissorhands

I ett gammalt hus bor en uppfinnare (Vincent Price) som bestämmer sig för att uppfinna en man, Edward (Johnny Depp). Han ger Edward allt en människa ska ha - organ, armar, ben och så vidare. Men istället för händer ger han honom saxar och uppfinnaren dör innan han hinner ge Edward riktiga händer. Edward får sen bo ensam i huset tills försäljaren Peg (Dianne Wiest) knackar på dörren. Hon tycker synd om Edward och tar hem honom så att han kan bo hos henne och hennes familj. Edward har dock spenderat hela sitt liv i huset tillsammans med uppfinnaren och vet ingenting om världen utanför och det orsakar problem.

Det här är en av Tim Burtons bästa filmer och Johnny Depp briljerar som vanligt. Det finns ett par småhål i handlingen (man får ingen förklaring till hur Ed gör när han går muggen) men det har jag överseende med. Väldigt bra film.

Jag ger den 9/10 i betyg.

The Day The Earth Stood Still

Klaatu (Michael Rennie) kommer från en annan planet och landar på Jorden. Han ser ut som en vanlig jordmänniska och flyttar in hos en familj, men han har ett viktigt budskap att förmedla till människorna innan det är för sent och han måste anstränga sig för att bli hörd.

Filmen är långt före sin tid. Specialeffekterna är väldigt snygga även med dagens mått och filmen är väldigt spännande och välgjord. Ångrar inte att jag såg den.

Betyget blir 8/10.

Intouchables (2011)

Driss är en ung, småkriminell svart man från förorten i Paris. Oväntat nog får han jobb som skötare åt Philippe, en rik men förlamad äldre kulturgubbe. Två helt olika världar som möts.

Riktigt fin film med bra skådespelarinsatser. Personkemin mellan Driss och Philippe är helt magisk. Skulle vilja kalla den för en feel-good-film då Driss hela tiden fick mig att skratta men samtidigt ligger det något tungt och mörkt i tonen.

5/5

"The Turn of the Screw" från 2009. Henry James' klassiska spökhistoria som filmats många gånger. Denna version är inte den bästa, men inte den sämsta heller. Jag gillar inte att de har lagt dit saker som inte stod i boken, som t.ex. besattheten (bokstavligt talat, att barnet talade med spökets röst), eller att guvernanten kom på mentalsjukhus och slutligen:


Stämningen, både det vackra och ärevördiga på det gamla herresätet och i naturen runt omkring, och allt det osunda mellan spöken och människor, och mellan människor, har de dock fångat väldigt bra i den här versionen. Barnen spelar otroligt bra; nästan oroande skulle jag säga. För särskilt pojken måste göra så fräcka miner, insinuera insikter om det sexuella, som ett barn i den åldern inte borde känna till. Man undrar lite hur de fått barnskådespelaren att göra det, utan att korrumpera honom lika mycket som Quint korrumperar Miles i berättelsen..?

Supersnygge Mark Umbers är också helt perfekt som "The Master". Arbetsgivaren som guvernanten, enligt boken, bara träffade en gång - men sedan älskade och drömde om i hela sitt liv... Umbers fick verkligen fram detta, hur arbetsgivaren är väl medveten om hur snygg han är, och vilken effekt han har på kvinnor, och hur han kan använda den effekten för att få kvinnor att arbeta hårt för att han ska bli nöjd... naturligtvis utan att de någonsin får något för det. Jag har sett ledare av olika slag göra exakt så i verkligheten!

Ger den 7/10, men jag misstänker att någon som gillar spökhusfilmer, men som inte är bekant med den här berättelsen sedan tidigare, skulle kunna tycka att den är ännu bättre - en 9:a kanske.

Skulle inte ge den en tia, men en bra film som är oförtjänt dissad. Carrey mest allvarliga roll? Han gör det iaf riktigt bra.

Senaste jag såg var Romper Stomper (1992). Tung rulle med en ung Russel Crowe som ledare för ett gäng nazister I Melbourne som har som vardag att festa och misshandla vietmaneser.
Efter ett tag så kommer dock saker ur kontroll.

Jag gillade filmen skarpt. Den var intensiv och oerhört tight. Skådespelarna göra alla bra ifrån sig, speciellt Crowe som lyckas med att fullkomligt stråla ut galenskap. Dialogen är också välskriven och realistisk.
7.5/10

SSF: Patton (1970.) Pansargeneralen George S. Patton var under andra världskriget fruktad av tyskarna för sin aggressiva och kompromisslösa framfart och avskydd av sina överordnade för tendensen att ignorera direkta ordrar. Han ville vara först, oavsett om det innebar att köra sina män till total utmattning eller spela rävspel med andra befäl. Krigets största ego.

En sån färgstark karaktär kräver en skådespelare med stor pondus och George C. Scott leverar det och mer därtill. Han briljerar på alla fronter, från det ikoniska inledande talet framför en gigantisk amerikansk flagga, till örfilande av soldater han anser vara ynkryggar, till skjutande av hästar som blockerar vägen för hans kära stridsvagn och till försöken att snuva ryssen på den ultimata trofen - Berlin, äger han filmen. Det är en sån porträttering där man slutar se skådisen agera och istället ser den verkliga karaktären komma till liv. Så Scott är bra, och han har ett fint samspel med Karl Malden som spelar en annan legendarisk general - Omar Bradley. En sansad och nedtonad taktiker som väl är den enda Patton verkligen respekterade och inte skrek saliv i ansiktet på.

Men filmen står på ganska skakiga ben utöver dom två. Den har allt för en pampig krigsfilm - ett dånande soundtrack till stora välgjorda pansarslag, härliga miljövariationer från öken i Nordafrika till ett snöigt helvete i Bastogne och patriotism som osar Hollywood. Men den är för lång och utdragen, tappar ofta momentum och känns seg. Patton är trots suveränt spelad för endimensionell och jag skulle vilja ha sett mer humana sidor av honom, komma in bakom fasaden av den gapande generalen. Det blir aldrig någon spänning eller bit i krigsscenerna och utöver Patton & Bradley saknas det färgstarka karaktärer. Till slut njuter man bara av enmansshowen som Scott bjuder på istället för att bry sig om filmens utveckling.

Otroligt fint foto, en oförglömlig inledning och en rolltolkning utan dess like är vad jag tar med mig i slutändan. Resten har jag glömt bort när jag vaknar imorgon. 3/5

tack för tipset!

Jävlar vilken pärla filmen var! Var helt uppslukad som du sa!

4/5