The Ten Commandments (1956)
Prinsen Moses lär sig av hans riktiga arv att han är hebreisk, därefter får han ett kall och skall leda sitt folk till frihet.
Överlag en ganska fjantig, moralisk och biblisk berättelse. Men det är snyggt som fan, förutom effekterna möjligtvis. Annars är färgerna riktigt fina. Den har en oerhört episk känsla i alla fall, men i sin genre tycker jag exempelvis att Ben-Hur är lite schysstare som film. Om vi tänker bort just bibliska filmatiseringar, så finns det förvisso bättre mastodontfilmer också. Tråkigt att man dramatiserar ungefär allt i själva handlingen och replikerna, speciellt med tanke på att filmen nästan är fyra timmar lång. Stråkarna är ju inte heller speciellt tilltalande.
2/5
Viaggio in Italia (1954)
Catherine och Alexander åker till Neapel för att sälja ett hus de ärvt. Under resan glider de allt längre ifrån varandra.
Bitvis riktigt bra. Det är inte direkt en dålig psykologisk studie i relationsproblematik, fast inte heller den bästa. Rossellini använder krig, känslokyla, döden och annat i filmen som kontraster till själva förhållandet och karaktärernas problem. Catherine vill gå på museum, men Alexander träffar gärna andra människor. Jag tycker dock att slutet var lite av en besvikelse, det känns som att Rossellini valde en lätt väg ut, något som sänker själva filmen. Ett bra val var att låta allting utspela sig i just Nepal, just för att omgivningarna, miljöerna och människorna flikas in i huvudhistorien ganska bra och nyansrikt.
3/5
Withnail & I (1987)
Två arbetslösa skådespelare i London 1969 tröttnar på huvudstaden och bestämmer sig för att ta en semester i en släktings sommarstuga. De upptäcker dock snart att de knappast är lämpade för ett liv på landet, det innebär även en hel del problem.
En liten överraskning. Det är skitigt, smutsigt, grått, brittiskt och knasigt. Humorn är rätt svart och cynisk, den får mig att tänka mycket på Mike Leighs filmer. Speciellt Richard E. Grant har en schysst komisk timing, lite som David Thewlis i Naked (på tal om Mike Leigh). Många absurda idéer och knasiga situationer med alkohol och droger involverat. Richard Griffiths som den dekadenta farbrorn är ju guld. Att starta filmen med den jazziga dängan "A Whiter Shade of Pale" av King Curtis i den trasiga lägenheten gjorde så att jag föll för tonen direkt. Jimi Hendrix i soundtracket var inte fel heller.
4/5