Tråden för alternativa teorier om Hitler

Den gängse, vedertagna bilden av Hitler är den helt demoniserade, värd endast hat och förakt. Hitler beskrivs som:
- diktator och tyrann
- krigshetsande galning
- maktfullkomlig, ville erövra världen
- omänsklig, förmodligen vansinnig
- fanatiker, besatt av sjuka idéer
- paranoiker, såg fienders onda anslag överallt
- obildad, eller i varje fall halvbildad
- upphetsad och tarvlig demagog



Om denna karaktäristik av Hitler vore den sanna, ter sig det obegripligt att han och hans nationalsocialister kunde komma till makten i demokratiska val som Tysklands ojämförligt största parti (där befolkningen hade den största allmänbildningen i dåtidens europa) och sedan kunde vinna med bred majoritet i en rad folkomröstningar och, faktiskt utan yttre våld, neutralisera och uppsluka alla de tidigare "demokratiska" partierna, från kommunisterna till vänster till den katolska högern. Och hur kom det sig att den tyska motståndsrörelsen inte kunde störta Hitler och hans regim ens under motgångarna i slutet av kriget, om det hade funnits ett mer utbrett folkligt missnöje? Man kan t ex jämföra med hur shaens regim i fredstid, uppbackad ekonomiskt och politiskt av USA och övriga västvärlden, störtade som ett korthus genom tal ayatholla Khomeiny i landsflykt i Paris! Det synes uppenbart att den vedertagna demonbilden av Hitler är i grunden falsk. Så länge han levde och innehade (den absoluta) makten hyllades - och även älskades - han av flertalet tyskar som:
- en stor folkledare
- en fredsvän, inte en krigshestande galning
- en stark ledare som ville ena tyskarna i ett rike, inte erövra världen
- en (det tyska ) folkets vän och en klok och framsynt statsman inte omänsklig och absolut inte vansinnig
- förvisso mycket beslutsam och konsekvent i sin åskådning, men inte en fanatiker i betydelsen omedgörlig och kompromisslös och snarare driven av sunda än "sjuka" idéer
- mycket vaksam mot fientliga kuppmakare, men inte därför hemfallen åt sjuklig förföljelsemani; eftersom han alltid uppskattade kompetensen hos sina medarbetare, kunde han anlita sina f d fiender på viktiga poster (Otto Meissner och bröderna Erich och Theo Kordt på UD eller Greve von Schulenberg som ambassadör i Moskva, eller Hjalmar Schacht)
- en person med bred allmänbildning, mycket beläst i de mest skilda ämnen(krigshistoria, politisk historia, arkitektur och stadsplanering bl a) och ett sällsynt gott minne, inte "obildad" och inte "halvbildad" (ty om så hade varit fallet hade han inte kunnat utöva ett så starkt inflytande på många högt kvalificerade akademiker och högre generalstabsofficerare)
- som talare kunde han förvisso ge ett starkt intryck av att vara "upphetsad", men innehållet i hans tal gav sällan intryck av "tarvlig demagogi" utan var vanligen skärpt och vittnade om goda kunskaper i de ämnen som avhandlades (alla Hitlers tal finns översatta och utgivna på svenska - i det fallet är det lätt att gå till källorna)

Man måste förstå att hatet till Hitler i mycket bottnar i den oerhörda utmaning mot hela det dåtida etablissemanget som nationalsocialismen utgjorde:

- mot det partidemokratiska systemet
- mot finanskapitalismen och dess "internationalism"
- mot marxismen och dess "klasskamp" och materialistiska historieuppfattning, utsugning- och värdeteori - mot bolsjevismen, Sovjet och dess Komintern
- mot judiska intressen och den internationella makt de förfogade över (med inflytande både inom bolsjevismen och finanskapitalismen)
- mot judarna som de "ständiga orosstiftarna och parasiterna"
- mot (de av marxismen influerade) socialdemokraterna
- mot kristendomen
- mot ras- och folkblandning
- mot alla monopol - statsmonopol liksom monopolkapitalism






Med denna grundåskådning och denna politiskt revolutionära vilja drog Hitler och hans nationalsocialister på sig talrika fiender i olika läger, hätska och oförsonliga fiender. Till en början förhöll man sig relativt lugn, i förvissning om att Hitler inte skulle kunn ahålla sig vid makten längre än på sin höjd ett år: kommunisterna (inom DKP och det Moskvastyrda Komintern) trodde sig få med arbetarna i en generalstrejk och i en bolsjevikisk kupp - dessa förhoppningar grusades genom att Hitler fick med sig de andra partierna på att införa undantagslagar som möjliggjorde kraftfukka polisiära ingrepp mot kommunistiska omstörtningsplaner för väpnat uppror; den organiserade judenheten i Europa och framförallt USA räknade med att en totalbojkott av all utrikeshandel med Tyskland skulle leda till ekonomisk kollaps och därmed Hitlers fall - emellertid, även dessa förhoppningar kom på skam, eftersom Hitler snabbt löste arbetslöshetskrisen genom offentliga arbeten och satsade på utveckling av nya kemotekniska produkter som syntetiskt gummi och syntetiskt framställd olja ur Tysklands egna koltillgångar och därmed gjorde Tyskland mindre beroende av råvaruimport; och demokraterna (socialdemokrater, liberaler m fl) hoppades att tyska folket skulle störtaden lede diktatorn och tyrannen Hitler - dock räknade man inte med folkets färska minne av den kaotiska Weimarrepubliken samt upplevde hur den allmäna levnadsstandarden ökade och hur allt fler arbetslösa fick jobb och därför inte upplevde styret som "tyranniskt", snarare då framstegsinriktat med en, i kontrast till övriga världen, stadigt sjunkande arbetslöshet.

Man fick det allt bättre under det nationalsocialistiska styret så länge det rådde fred, bl a med två veckors betald semester för alla anställda 1935 som första land i världen; i Sverige infördes en veckas betald semester i samband med midsommarhelgen först 1937. Tyskarna - frånsett de tidigare aktiva demokratiska politikerna - kunde inte förstå varför man i utlandet var så upprörd över Hitler och hans nationalsocialistiska regim, när det tyska flertalet fått det så märkbart mycket bättre. Man hade förlorat sin tidigare frihet att rösta på olika partier, att skälla på och håna den sittande regeringen, men detta var främst en angelägenhet för de etablerade "demokratiska" (inklusive kommunistiska) partiernas ledarkadrar och för journalisterna - och hur mycket var denna frihet värd när det inte blev bättre utan bara värre för folkets flertal? Inte heller var censuren och repressionen på långa vägar så total som i efterhand gjorts gällande.

Vad gäller Hitlerlitteraturen om denna tid så är den ju oerhört omfattande och övervägande hätsk, fientlig och osaklig. I Sverige dominerade före kriget Konrad Heidens Hitlerbiografi. År 1940 utkom i Svensk översättning den avhoppade nationalsocialisten Hermann Rauschnings Samtal med Hitler, vilkens sanningshalt bör ses i ljuset av att det inte kunnat påvisas något som helst samröre mellan de två personer som sägs ha varit invecklade i dessa långa ideologiska samtal. Det hindrar inte att Rauschning fabulerande med viss litterär förtjänst, och läst utan krav på dokumentation är boken stundtals mycket intressant. Efter kriget har engelsmannen Alan Bullocks Hitler - en studie i tyranni dominerat helt och är huvudsakligen baserad på partiskt tolkadeprotokoll från Nürnbergprocessen. På svenska har en något förkortad upplaga av Joachim Fests mer seriösa (men starkt kritiska) Hitlerbiografi också kommit ut. Den har sin förtjänst främst i skildringen av händelserna före kriget - vad som därefter följer bygger alltför mycket på till allmängods förvandlade myter. Berömvärt saklig ä David Irvings Hitlers war (ej översatt). Förtjänstfull på många sätt är amerikanen John Tolands tjocka biografi (ej översatt) och den tyske historikern Werner Masers Hitlerbok (inte heller på svenska). Georg Brandells Hitler och hans verk, som utkom på Svea Rikes förlag 1947 är positiv men tyvärr en ren apologi - inte heller så djupgående som Tolands och Masers böcker och inte så detaljerad och dokumentär som Irvings. Mein Kampf är naturligtvis av särskilt intresse, särskilt då i analysen av propagandan och i skildringen av de tidiga åren, inte fri från viss romantisering men nödvändig läsning för den som vill förstå fenomenet Hitler.

Med andra ord, en liten pedofil dåre, som den store Stalin krossade som ett litet kryp...

<http://nationalkommunism.has.it>

Varför hyllar du inte kommunismen? Jag har byt ut några ord i din skröna och nästan allt stämmer ju in.

"Man fick det allt bättre under det kommunistiska styret så länge det rådde fred, bl a med två veckors betald semester för alla anställda 1935 som första land i världen; i Sverige infördes en veckas betald semester i samband med midsommarhelgen först 1937. Ryssarna - frånsett de tidigare aktiva demokratiska politikerna - kunde inte förstå varför man i utlandet var så upprörd över Stalin och hans kommunistiska regim, när det ryska flertalet fått det så märkbart mycket bättre. Man hade förlorat sin tidigare frihet att rösta på olika partier, att skälla på och håna den sittande regeringen, men detta var främst en angelägenhet för de etablerade "demokratiska" (inklusive borgerliga partiernas ledarkadrar och för journalisterna - och hur mycket var denna frihet värd när det inte blev bättre utan bara värre för folkets flertal? Inte heller var censuren och repressionen på långa vägar så total som i efterhand gjorts gällande".

Mod får gärna flytta tråden om den passar in i något annat forum.

Jag använde sökmotorn men hittade inget som tar upp sannigen om Hitler, vem var han egentligen? Alla har säkert hört en hel del skumma saker han tydligen ska ha gjort och haft (såsom en pungkula). Självklart vill jag inte att det bara ska tas upp fjant saker som antalet pungkulor han hade, även fast den frågan faktiskt (enligt mig) skulle passa i detta ämne.

Vad jag undrar är helt enkelt vad som är sant om Hitler? Jag har hört att Adolf ska ha hatat pornografi och att han under sina glansdagar försökte utrota porren, stämmer detta?

i skolan läste jag att det var judarna han kom på sned med, inte porren

Nja, men de var väl inte überpopulärt när en av hans högre uppsatta skulle gifta sig med en gammal prostituerad.
I övrigt så har jag inte hört nåt. Även i dagens mått så skulle Udet och grabbarna ha verkat vara liberaler när det kommer till "festabiten".
Det var juden som Adi inte gillade.

Adolf hitler och ordet "utrota" är alltid populära tillsammans.


Det kan säkert stämma, dock har inte jag hört det.
Men nu tänker vi oss 70 år tillbaka i tiden. Inte något spektakulärt att man var emot det då, speciellt inte som nationalsocialist.

Vad jag läst i några icke-pk-böcker så ska herrn ha haft magbesvär. Problem med gaser närmare bestämt. Samt ha varit nykterist.

Om det stämmer eller ej låter jag vara osagt.

Flera personer som träffade honom har sagt samma sak, nämligen att "ingen kände egentligen Adolf Hitler". Så du får nog fortsätta leta.

Hitler var en på många sätt udda figur, vilket är ett av skälen till att han fascinerar folk. Den bästa beskrivningen jag har läst är nog den som Heinz Guderian (hög tysk militär som även träffade Hitler innan kriget) ger i sina memoarer. Han beskriver honom som en intelligent person med enorm, närmast hypnotisk övertalningsförmåga, men som samtidigt trodde att han alltid visste bäst och hade extremt svårt att ändra sig. Mot slutet av kriget tog hans hysteriska och paranoida sidor över allt mer, och "galningen besegrade geniet" för att citera Guderians något melodramatiska sätt att uttrycka det.

Om du vill veta mer om Hitler är mitt tips att leta upp de primärkällor som faktiskt finns, som Guderians memoarer. Sekundärkällor (som biografier) är också bra, men man får se upp med dem.

Ska väl tillägga att om man nu vill ägna sig åt det populära nöjet att diagnosticera Hitler så nämner Guderian och andra som träffade honom flera drag som passar in på narcissism:

- extremt bra minne (beskrivs som nästan övernaturligt)

- otroligt perceptiv, bra på att läsa andra

- tendens att hålla monologer och tala om sig själv

- lättkränkt, misstänksam och långsint (när han vände den sidan till)

- verbal, intelligent och charmig (när han vände den sidan till)

- grandios självbild; "jag är Tyskland"

Min amatörpsykolgiska slutsats är att om han led av något så var det nog narcissism. Han passar inte riktigt som psykopat (och allt annat underligt han beskrivs som).

Han lär enligt ögonvittnen och kvinnor har varit oerhört charmerande med fruntimmren.

Så gott som samtliga tyskar som skakat hand med Hitler och lever idag säger att han hade förvana att titta in i ögonen på dem samtidigt och hålla kvar blicken onormalt länge.

Förmodligen kommer denna tråd mest fyllas med rykten, som alla andra trådar och disskussioner om Hitler.
Men... jag har hört att han aldrig skaffade något körkort. När han var ung och bodde i Wien hade han inga pengar och efter första världskriget hade han inte tid. När han sen gick med i NSDAP och blev småkändis var det för sent och han var rädd för att göra bort sig när han övningskörde.