2001-12-30, 20:06
#1
Den gängse, vedertagna bilden av Hitler är den helt demoniserade, värd endast hat och förakt. Hitler beskrivs som:
- diktator och tyrann
- krigshetsande galning
- maktfullkomlig, ville erövra världen
- omänsklig, förmodligen vansinnig
- fanatiker, besatt av sjuka idéer
- paranoiker, såg fienders onda anslag överallt
- obildad, eller i varje fall halvbildad
- upphetsad och tarvlig demagog
Om denna karaktäristik av Hitler vore den sanna, ter sig det obegripligt att han och hans nationalsocialister kunde komma till makten i demokratiska val som Tysklands ojämförligt största parti (där befolkningen hade den största allmänbildningen i dåtidens europa) och sedan kunde vinna med bred majoritet i en rad folkomröstningar och, faktiskt utan yttre våld, neutralisera och uppsluka alla de tidigare "demokratiska" partierna, från kommunisterna till vänster till den katolska högern. Och hur kom det sig att den tyska motståndsrörelsen inte kunde störta Hitler och hans regim ens under motgångarna i slutet av kriget, om det hade funnits ett mer utbrett folkligt missnöje? Man kan t ex jämföra med hur shaens regim i fredstid, uppbackad ekonomiskt och politiskt av USA och övriga västvärlden, störtade som ett korthus genom tal ayatholla Khomeiny i landsflykt i Paris! Det synes uppenbart att den vedertagna demonbilden av Hitler är i grunden falsk. Så länge han levde och innehade (den absoluta) makten hyllades - och även älskades - han av flertalet tyskar som:
- en stor folkledare
- en fredsvän, inte en krigshestande galning
- en stark ledare som ville ena tyskarna i ett rike, inte erövra världen
- en (det tyska ) folkets vän och en klok och framsynt statsman inte omänsklig och absolut inte vansinnig
- förvisso mycket beslutsam och konsekvent i sin åskådning, men inte en fanatiker i betydelsen omedgörlig och kompromisslös och snarare driven av sunda än "sjuka" idéer
- mycket vaksam mot fientliga kuppmakare, men inte därför hemfallen åt sjuklig förföljelsemani; eftersom han alltid uppskattade kompetensen hos sina medarbetare, kunde han anlita sina f d fiender på viktiga poster (Otto Meissner och bröderna Erich och Theo Kordt på UD eller Greve von Schulenberg som ambassadör i Moskva, eller Hjalmar Schacht)
- en person med bred allmänbildning, mycket beläst i de mest skilda ämnen(krigshistoria, politisk historia, arkitektur och stadsplanering bl a) och ett sällsynt gott minne, inte "obildad" och inte "halvbildad" (ty om så hade varit fallet hade han inte kunnat utöva ett så starkt inflytande på många högt kvalificerade akademiker och högre generalstabsofficerare)
- som talare kunde han förvisso ge ett starkt intryck av att vara "upphetsad", men innehållet i hans tal gav sällan intryck av "tarvlig demagogi" utan var vanligen skärpt och vittnade om goda kunskaper i de ämnen som avhandlades (alla Hitlers tal finns översatta och utgivna på svenska - i det fallet är det lätt att gå till källorna)
Man måste förstå att hatet till Hitler i mycket bottnar i den oerhörda utmaning mot hela det dåtida etablissemanget som nationalsocialismen utgjorde:
- mot det partidemokratiska systemet
- mot finanskapitalismen och dess "internationalism"
- mot marxismen och dess "klasskamp" och materialistiska historieuppfattning, utsugning- och värdeteori - mot bolsjevismen, Sovjet och dess Komintern
- mot judiska intressen och den internationella makt de förfogade över (med inflytande både inom bolsjevismen och finanskapitalismen)
- mot judarna som de "ständiga orosstiftarna och parasiterna"
- mot (de av marxismen influerade) socialdemokraterna
- mot kristendomen
- mot ras- och folkblandning
- mot alla monopol - statsmonopol liksom monopolkapitalism
Med denna grundåskådning och denna politiskt revolutionära vilja drog Hitler och hans nationalsocialister på sig talrika fiender i olika läger, hätska och oförsonliga fiender. Till en början förhöll man sig relativt lugn, i förvissning om att Hitler inte skulle kunn ahålla sig vid makten längre än på sin höjd ett år: kommunisterna (inom DKP och det Moskvastyrda Komintern) trodde sig få med arbetarna i en generalstrejk och i en bolsjevikisk kupp - dessa förhoppningar grusades genom att Hitler fick med sig de andra partierna på att införa undantagslagar som möjliggjorde kraftfukka polisiära ingrepp mot kommunistiska omstörtningsplaner för väpnat uppror; den organiserade judenheten i Europa och framförallt USA räknade med att en totalbojkott av all utrikeshandel med Tyskland skulle leda till ekonomisk kollaps och därmed Hitlers fall - emellertid, även dessa förhoppningar kom på skam, eftersom Hitler snabbt löste arbetslöshetskrisen genom offentliga arbeten och satsade på utveckling av nya kemotekniska produkter som syntetiskt gummi och syntetiskt framställd olja ur Tysklands egna koltillgångar och därmed gjorde Tyskland mindre beroende av råvaruimport; och demokraterna (socialdemokrater, liberaler m fl) hoppades att tyska folket skulle störtaden lede diktatorn och tyrannen Hitler - dock räknade man inte med folkets färska minne av den kaotiska Weimarrepubliken samt upplevde hur den allmäna levnadsstandarden ökade och hur allt fler arbetslösa fick jobb och därför inte upplevde styret som "tyranniskt", snarare då framstegsinriktat med en, i kontrast till övriga världen, stadigt sjunkande arbetslöshet.
Man fick det allt bättre under det nationalsocialistiska styret så länge det rådde fred, bl a med två veckors betald semester för alla anställda 1935 som första land i världen; i Sverige infördes en veckas betald semester i samband med midsommarhelgen först 1937. Tyskarna - frånsett de tidigare aktiva demokratiska politikerna - kunde inte förstå varför man i utlandet var så upprörd över Hitler och hans nationalsocialistiska regim, när det tyska flertalet fått det så märkbart mycket bättre. Man hade förlorat sin tidigare frihet att rösta på olika partier, att skälla på och håna den sittande regeringen, men detta var främst en angelägenhet för de etablerade "demokratiska" (inklusive kommunistiska) partiernas ledarkadrar och för journalisterna - och hur mycket var denna frihet värd när det inte blev bättre utan bara värre för folkets flertal? Inte heller var censuren och repressionen på långa vägar så total som i efterhand gjorts gällande.
Vad gäller Hitlerlitteraturen om denna tid så är den ju oerhört omfattande och övervägande hätsk, fientlig och osaklig. I Sverige dominerade före kriget Konrad Heidens Hitlerbiografi. År 1940 utkom i Svensk översättning den avhoppade nationalsocialisten Hermann Rauschnings Samtal med Hitler, vilkens sanningshalt bör ses i ljuset av att det inte kunnat påvisas något som helst samröre mellan de två personer som sägs ha varit invecklade i dessa långa ideologiska samtal. Det hindrar inte att Rauschning fabulerande med viss litterär förtjänst, och läst utan krav på dokumentation är boken stundtals mycket intressant. Efter kriget har engelsmannen Alan Bullocks Hitler - en studie i tyranni dominerat helt och är huvudsakligen baserad på partiskt tolkadeprotokoll från Nürnbergprocessen. På svenska har en något förkortad upplaga av Joachim Fests mer seriösa (men starkt kritiska) Hitlerbiografi också kommit ut. Den har sin förtjänst främst i skildringen av händelserna före kriget - vad som därefter följer bygger alltför mycket på till allmängods förvandlade myter. Berömvärt saklig ä David Irvings Hitlers war (ej översatt). Förtjänstfull på många sätt är amerikanen John Tolands tjocka biografi (ej översatt) och den tyske historikern Werner Masers Hitlerbok (inte heller på svenska). Georg Brandells Hitler och hans verk, som utkom på Svea Rikes förlag 1947 är positiv men tyvärr en ren apologi - inte heller så djupgående som Tolands och Masers böcker och inte så detaljerad och dokumentär som Irvings. Mein Kampf är naturligtvis av särskilt intresse, särskilt då i analysen av propagandan och i skildringen av de tidiga åren, inte fri från viss romantisering men nödvändig läsning för den som vill förstå fenomenet Hitler.
- diktator och tyrann
- krigshetsande galning
- maktfullkomlig, ville erövra världen
- omänsklig, förmodligen vansinnig
- fanatiker, besatt av sjuka idéer
- paranoiker, såg fienders onda anslag överallt
- obildad, eller i varje fall halvbildad
- upphetsad och tarvlig demagog
Om denna karaktäristik av Hitler vore den sanna, ter sig det obegripligt att han och hans nationalsocialister kunde komma till makten i demokratiska val som Tysklands ojämförligt största parti (där befolkningen hade den största allmänbildningen i dåtidens europa) och sedan kunde vinna med bred majoritet i en rad folkomröstningar och, faktiskt utan yttre våld, neutralisera och uppsluka alla de tidigare "demokratiska" partierna, från kommunisterna till vänster till den katolska högern. Och hur kom det sig att den tyska motståndsrörelsen inte kunde störta Hitler och hans regim ens under motgångarna i slutet av kriget, om det hade funnits ett mer utbrett folkligt missnöje? Man kan t ex jämföra med hur shaens regim i fredstid, uppbackad ekonomiskt och politiskt av USA och övriga västvärlden, störtade som ett korthus genom tal ayatholla Khomeiny i landsflykt i Paris! Det synes uppenbart att den vedertagna demonbilden av Hitler är i grunden falsk. Så länge han levde och innehade (den absoluta) makten hyllades - och även älskades - han av flertalet tyskar som:
- en stor folkledare
- en fredsvän, inte en krigshestande galning
- en stark ledare som ville ena tyskarna i ett rike, inte erövra världen
- en (det tyska ) folkets vän och en klok och framsynt statsman inte omänsklig och absolut inte vansinnig
- förvisso mycket beslutsam och konsekvent i sin åskådning, men inte en fanatiker i betydelsen omedgörlig och kompromisslös och snarare driven av sunda än "sjuka" idéer
- mycket vaksam mot fientliga kuppmakare, men inte därför hemfallen åt sjuklig förföljelsemani; eftersom han alltid uppskattade kompetensen hos sina medarbetare, kunde han anlita sina f d fiender på viktiga poster (Otto Meissner och bröderna Erich och Theo Kordt på UD eller Greve von Schulenberg som ambassadör i Moskva, eller Hjalmar Schacht)
- en person med bred allmänbildning, mycket beläst i de mest skilda ämnen(krigshistoria, politisk historia, arkitektur och stadsplanering bl a) och ett sällsynt gott minne, inte "obildad" och inte "halvbildad" (ty om så hade varit fallet hade han inte kunnat utöva ett så starkt inflytande på många högt kvalificerade akademiker och högre generalstabsofficerare)
- som talare kunde han förvisso ge ett starkt intryck av att vara "upphetsad", men innehållet i hans tal gav sällan intryck av "tarvlig demagogi" utan var vanligen skärpt och vittnade om goda kunskaper i de ämnen som avhandlades (alla Hitlers tal finns översatta och utgivna på svenska - i det fallet är det lätt att gå till källorna)
Man måste förstå att hatet till Hitler i mycket bottnar i den oerhörda utmaning mot hela det dåtida etablissemanget som nationalsocialismen utgjorde:
- mot det partidemokratiska systemet
- mot finanskapitalismen och dess "internationalism"
- mot marxismen och dess "klasskamp" och materialistiska historieuppfattning, utsugning- och värdeteori - mot bolsjevismen, Sovjet och dess Komintern
- mot judiska intressen och den internationella makt de förfogade över (med inflytande både inom bolsjevismen och finanskapitalismen)
- mot judarna som de "ständiga orosstiftarna och parasiterna"
- mot (de av marxismen influerade) socialdemokraterna
- mot kristendomen
- mot ras- och folkblandning
- mot alla monopol - statsmonopol liksom monopolkapitalism
Med denna grundåskådning och denna politiskt revolutionära vilja drog Hitler och hans nationalsocialister på sig talrika fiender i olika läger, hätska och oförsonliga fiender. Till en början förhöll man sig relativt lugn, i förvissning om att Hitler inte skulle kunn ahålla sig vid makten längre än på sin höjd ett år: kommunisterna (inom DKP och det Moskvastyrda Komintern) trodde sig få med arbetarna i en generalstrejk och i en bolsjevikisk kupp - dessa förhoppningar grusades genom att Hitler fick med sig de andra partierna på att införa undantagslagar som möjliggjorde kraftfukka polisiära ingrepp mot kommunistiska omstörtningsplaner för väpnat uppror; den organiserade judenheten i Europa och framförallt USA räknade med att en totalbojkott av all utrikeshandel med Tyskland skulle leda till ekonomisk kollaps och därmed Hitlers fall - emellertid, även dessa förhoppningar kom på skam, eftersom Hitler snabbt löste arbetslöshetskrisen genom offentliga arbeten och satsade på utveckling av nya kemotekniska produkter som syntetiskt gummi och syntetiskt framställd olja ur Tysklands egna koltillgångar och därmed gjorde Tyskland mindre beroende av råvaruimport; och demokraterna (socialdemokrater, liberaler m fl) hoppades att tyska folket skulle störtaden lede diktatorn och tyrannen Hitler - dock räknade man inte med folkets färska minne av den kaotiska Weimarrepubliken samt upplevde hur den allmäna levnadsstandarden ökade och hur allt fler arbetslösa fick jobb och därför inte upplevde styret som "tyranniskt", snarare då framstegsinriktat med en, i kontrast till övriga världen, stadigt sjunkande arbetslöshet.
Man fick det allt bättre under det nationalsocialistiska styret så länge det rådde fred, bl a med två veckors betald semester för alla anställda 1935 som första land i världen; i Sverige infördes en veckas betald semester i samband med midsommarhelgen först 1937. Tyskarna - frånsett de tidigare aktiva demokratiska politikerna - kunde inte förstå varför man i utlandet var så upprörd över Hitler och hans nationalsocialistiska regim, när det tyska flertalet fått det så märkbart mycket bättre. Man hade förlorat sin tidigare frihet att rösta på olika partier, att skälla på och håna den sittande regeringen, men detta var främst en angelägenhet för de etablerade "demokratiska" (inklusive kommunistiska) partiernas ledarkadrar och för journalisterna - och hur mycket var denna frihet värd när det inte blev bättre utan bara värre för folkets flertal? Inte heller var censuren och repressionen på långa vägar så total som i efterhand gjorts gällande.
Vad gäller Hitlerlitteraturen om denna tid så är den ju oerhört omfattande och övervägande hätsk, fientlig och osaklig. I Sverige dominerade före kriget Konrad Heidens Hitlerbiografi. År 1940 utkom i Svensk översättning den avhoppade nationalsocialisten Hermann Rauschnings Samtal med Hitler, vilkens sanningshalt bör ses i ljuset av att det inte kunnat påvisas något som helst samröre mellan de två personer som sägs ha varit invecklade i dessa långa ideologiska samtal. Det hindrar inte att Rauschning fabulerande med viss litterär förtjänst, och läst utan krav på dokumentation är boken stundtals mycket intressant. Efter kriget har engelsmannen Alan Bullocks Hitler - en studie i tyranni dominerat helt och är huvudsakligen baserad på partiskt tolkadeprotokoll från Nürnbergprocessen. På svenska har en något förkortad upplaga av Joachim Fests mer seriösa (men starkt kritiska) Hitlerbiografi också kommit ut. Den har sin förtjänst främst i skildringen av händelserna före kriget - vad som därefter följer bygger alltför mycket på till allmängods förvandlade myter. Berömvärt saklig ä David Irvings Hitlers war (ej översatt). Förtjänstfull på många sätt är amerikanen John Tolands tjocka biografi (ej översatt) och den tyske historikern Werner Masers Hitlerbok (inte heller på svenska). Georg Brandells Hitler och hans verk, som utkom på Svea Rikes förlag 1947 är positiv men tyvärr en ren apologi - inte heller så djupgående som Tolands och Masers böcker och inte så detaljerad och dokumentär som Irvings. Mein Kampf är naturligtvis av särskilt intresse, särskilt då i analysen av propagandan och i skildringen av de tidiga åren, inte fri från viss romantisering men nödvändig läsning för den som vill förstå fenomenet Hitler.