Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
2017-02-03, 01:12
  #2365
Medlem
OlegZigvardauskass avatar
På mellanstadiet skulle vi ha en tyst minut efter terrordåden mot world trade center men den största delen av klassen med mig i spetsen kunde inte vara tysta utan skrattade. Vi gjorde om den men det gick inte det heller, tror att de som skrattade fick gå ut till slut.
Citera
2017-02-03, 03:47
  #2366
Medlem
GenesisPs avatar
Jag började gapskratta en gång när jag befann mig i en rättssal. Extremt olämpligt, men jag kunde verkligen inte hålla mig! Till en början försökte jag kväva skrattet men det blev till luft i halsen och konstiga ljud när jag stängde munnen. Som en plötslig hes hosta.

En annan gång skrattade jag under en tyst minut i skolan, på lågstadiet. Jag blev knallröd i ansiktet och läraren bad att få prata med mig när lektionen var slut.

En annan gång kom jag och en kompis försent till lektionen, och vi hade ett internt skämt mellan oss som gick ut på att alltid svara: "h*n är död" om någon undrade/frågade högt var någon var. Precis när vi kom in i klassrummet frågade läraren efter en elev som inte varit i skolan på länge. Varpå vi svarade det ovan, och sen började vi gapflabba. Problemet var bara att personen faktiskt var död. Fy fan vad vi skämdes.
Citera
2017-02-03, 04:31
  #2367
Medlem
Jag brukar få nervositetsskratt och det var precis det jag fick när jag skulle lämna vittnesmål till polisen.

En annan klassiker var när jag satt på spårvagnen, såg en som skulle springa till vagnen, personen snubblade och flög flera meter. Jag skämdes men kunde inte sluta skratta. Personen som flög reste sig upp jävligt fort igen
Citera
2018-01-13, 10:51
  #2368
Medlem
Krabbfisks avatar
Någon i tråden nämnde att man med vissa personer har en "special connection" som gör att enbart en hastig blick är tillräcklig för att börja tokskratta. Både jag, min syster och min mamma har detta vilket gör vissa situationer väldigt svåra... Dock så måste jag säga att om det känns jobbigt så är det 100x värre när man är ensam om att gapskratta när alla andra är helt seriösa.

På mitt jobb har vi börjat med en ny grej som sker varannan månad, där vi har videokonferenssamtal med andra kontor i cirka 1h. Alla är helt knäpptyst medan olika chefer pratar på, verkligen ett tillfälle då man INTE vill bli fnissig då man både hörs och syns av samtliga på hela företaget. Givetvis är det såna tillfällen som är extra svåra att hålla tillbaka skrattet på. Det räcker med en alltför lång paus av en okarismatisk talare för att skrattet verkligen ska bubbla upp.

Har överlevt de två senaste gångerna genom att få plötsliga "hostattacker" där jag går till toan och skrattar ut mig en stund. Att stirra ned i mobilen och försöka meditera bort verkligheten fungerar också ibland men i och med att det syns i videon så är det inte en alltför snygg lösning. Får verkligen sitta och kämpa timmen ut, ibland råkar jag skratta ut lite så det hörs men brukar försöka maskera det med hosta.

Funderar på att skippa framtida möten då riskfaktorn är så pass hög för ett skrattanfall och konsekvenserna inte skulle kännas så roliga..
Citera
2018-05-08, 21:21
  #2369
Medlem
Japp, vi hade sån föreläsning mot mobbning i skolan där hela skolan samlades i aulan ca 400 st elever + lärare. Då berättar hon om sin uppväxt som mörkhyad (inte rätt läge att skratta) och hon berättar en tämligen hemsk sak om sin son på dagis. Att annat barn hade då sagt till hennes barn: "du är inget riktigt barn din mamma ser ut som en bajskorv". Jag tappar det fullständigt och garvar rakt ut, när jag lugnat ner mig talar hon om mobbning mot överviktiga och att någon på jobbet sagt "kolla hon där hon kommer inte in genom dörren". En tråkig klassiker men i ögonblicket var den fantastiskt rolig
Citera
2018-05-29, 09:27
  #2370
Medlem
Supersoldats avatar
När man är hos tandläkaren är ingen bra tid att börja skratta.. Fyfan vilken spänd stämning det blir när man börjar skratta samtidigt som en farbror gräver i munnen på en..
Citera
2023-06-25, 16:30
  #2371
Medlem
Waldorfnisses avatar
Citat:
Ursprungligen postat av dceg91
Under första året i gymnasiet fortsatte jag med min franska. Vi var tre killar och typ tjugo (dötrista) tjejer. Lektionen innan hade vår lärare gett oss uppgiften att leta upp en tidningsartikel på franska, som vi sedan skulle sammanfatta muntligt och även presentera egna reflektioner kring. Vi grabbar slog ihop oss och började leta artiklar. Vi hittade en från en stor tidning i franrkike, som handlade om att invånarna i frankrike börjar likna amerikanarna - de blir bara fetare och fetare. Vi tyckte detta var skitkul, och fann inget problem i artikeln då vår lärare var både smal och snygg, och ingen i klassen var överviktig.

Innan lektionen då arbetet skulle presenteras hade vi alla elever gått in i salen innan läraren då hon var försenad. Vi satt och hade jävligt roligt åt vårt powerpoint-arbete, där vi även hade bifogat en bild på ett franskt fetto. Vi hör vår lärares röst i korridoren och sansar oss, och tittar sedan mot dörröppningen för att rutinerat hälsa henne med ett glatt "Bonjour Madame!". Hon hälsar tillbaka, och täcks sedan av ett mörker bakifrån. Genom dörren trycker sig nämligen en enorm varelse in på bredden, som sedan slår följe med läraren fram till katedern. Vår lärare berättar sedan på franska att detta är en lärare som ska vara med oss de nästkommande 4 veckorna. Vi tre killar vänder oss mot varandra i ren skräck, och inser att det är högst olämpligt att visa bilden i presentationen, men vi hoppas på att tjockisen inte kan franska så att vi ändå kan prata om ämnet...

Plötsligt börjar kvinnan prata, med en mörk röst. Hon bär en klänning och en mycket lustig hatt. Hon presenterar sig som Domnique, och säger på perfekt flytande franska att hon är uppvuxen i frankrike men bor nu i Schweiz där hon arbetar som lärare. Vi håller på att smälla av då vi inser att vi är helt jävla körda. En av killarna bryter redan här ut i ett brutalt målbrottsgarv, följt av att jag och den tredje killen hakar på. Vår lärare tar killen i armen och drar ut honom i klassrummet. 5 minuter senare kommer de in, och han placeras längst ned i hörnet av klassrummet. Domnique ger honom en skapligt argsint blick. Jag och den tredje killen, som fortfarande sitter på vår plats, besstämmer oss för att presentera uppgiften trots allt. Vi tänkte att vi kan förmildra den lite, och inte ge personliga åsikter om ämnet. Sagt och gjort, efter att några andra har fått presentera så vi kunnat lugna oss, så går vi fram till projektorn och startar powerpointen. Under tiden som jag knäpper igång arbetet (och ändrar några saker lite hastigt) så har min polare då stått och ritat en liten bild, finurlig som han är. Precis när jag ska börja så räcker han fram lappen, samtidigt som han säger "Du kanske kan behöva den här för att inte glömma bort ämnet... "

Jag kommer av mig, och vecklar upp lappen. På denna har han ritat ett svullo som liknar muminpappan, men som bär Domniques underliga hatt. Detta svullo ligger på marken och försöker febrilt att kravla sig upp, samtidigt som det flyger svettdroppar från huvudet. Som om det inte redan var kört för oss innan så börjar vi båda kvida av en fruktansvärd skrattattack, och även den andra killen som sitter ensam i hörnet av salen börjar hulka igen. Vi alla tre halvligger vid det här tillfället i skrattkramper, samtidigt som powerpointen har hoppat igång med rubriken "Habitants d'épaisseur de la France" som betyder ungefär Frankrikes tjocka invånare, och Domnique sitter helt paff och ser ut att inte veta vart hon ska ta vägen. Ingen i salen kan ha undgått att lägga märke till vad som försiggick, och vår lärare tar ut oss alla tre. Vi berättar vad som hände från början till slut, och hon förstod oss men sa att det var högst olämpligt att komma in igen. Från den dagen slutade hon hälsa på mig i korridorerna, och franskalektionerna blev minst sagt skumma de kommande fyra veckorna med vår kära Domnique...
Det här är tamigfan bland det roligaste jag läst på Flashback. Tack!

För egen del var mitt egna värsta tillfälle på en begravning, min kompis syster hade tagit livet av sig och det var fruktansvärt sorgligt och ledsen stämning. Avskyr verkligen begravningar (vad ska man göra liksom, inte så att jag väntar mig nån fest), och just det här var i särklass det mest tragiska jag varit med om. Var tvungen att stänga av känslorna och stirra ned i kyrkgolvet under merparten av inledningen. Av nån anledning kom jag då att tänka på följande video https://www.dailymotion.com/video/x7u7a2g när prästen började berätta om föräldrarnas vackra minnen av henne som barn. Kombinationen mellan den sorgliga stämningen och bilder på 9/11 som vevas med Luftens Hjältar i bakgrunden blev bara för mycket. Började fnissa okontrollerat men lyckades nog dölja det som sorgegråt någorlunda väl. Men oh boy om jag fick dåligt samvete på begravningskaffet när jag var tvungen att se föräldrarna i ögonen och beklaga sorgen.
__________________
Senast redigerad av Waldorfnisse 2023-06-25 kl. 17:24.
Citera
2023-07-14, 14:43
  #2372
Medlem
Måste få liv i tråden!

Vi gick i 9:an.
Läraren hade skickat in mig, min tvillingbrorsa och ett Emo i ett rum för att göra ett slags grupparbete. Läraren visste kanske att denna flicka var lite utanför och tänkte att vi var bra grabbar att göra grupparbete med, tillsammans med läraren då förstås.

Lite bakgrundsinformation, vi gick i en mindre klass på 10 elever och denna emotjej hade nyligen slagit läger i sitt lilla hörn i klassrummet, hon hade en egen byrålåda där hon förvarade diverse sötsaker, Coca cola, energidrycker, choklad, chips osv. Det var inte heller på kartan att hon skulle bli tillsagd att denne lärare om detta då temperamentet på denna emotjej inte var att leka med. En gång hade min brorsa och en annan i klassen när det var rast (Ja vi satt inne på rasten och chillade med datorer) snackat en del högljutt om "Att det är match idag", min brorsa är en hängiven Blåvitt-supporter och han upprepade detta till klasskamraten med la till massa dialekter, då vår lärare var från Skåne och hade en djup Bromölladialekt så skämtade brorsan till det och sa "FAN VAD KUL DET SKA BLI OCH GÅ PÅ MATCCHH", det hetsade till klasskamraten som han skämtade med så de började säga till varandra upprepade gånger MATCCHH, MATCCHH, MATCCHH. Då small det till, Emotjejen i hörnet hade fått en propp i hjärnan, vi såg hur en halvfull burk av pringles med smak av Sourcream flyga upp i luften och alla chipsen låg utspridda på golvet, sedan rusade Emotjejen ut ur klassrummet, efter 1 minut kom den skånska läraren in i klassrummet och såg den stökiga scenen framför sig och utbrast på bred skånska "Vaud haur hänt häöurr? Och som vi började asgarva.

Nu tillbaka till situationen ovan. Från ingenstans i grupparbetet vill vår lärare att vi pratar lite om oss själva, i det slutna rummet med oss fyra börjar Emotjejen öppna upp sig som en mussla, hon berättar i monoton stämma (Ja hon hade väl en släng av asperger) att hon blev konstant mobbad på tidigare skola av en tjej, och min sjuka brorsa börjar snegla lite mot mig och jag som alltid haft otrolig lätt till skratt lyckades hålla masken, tills Emotjejen utbrister "Och då vet ni, då gav jag henne än JÄVLA SMÄLL, Ohh fyfan, brorsan fick till ett sånt där skratt genom näsan och då asgarvade jag, mitt i den allvarliga situationen. Emotjejen var helt tyst, jag kollade på brorsan och sa vafan, varför skrattar du och så sa jag till läraren, "jag började ju skrattade för att han skrattade", men det gick inte hem. Jag fick skulden för allting haha, fan för brorsan, men kul minne!
Citera
2023-07-15, 13:50
  #2373
Medlem
Bret-Harts avatar
Hade i mellanstadiet en kompis som var dyslektiker och vi skulle läsa upp nyheter som vi hade klippt ut och berättade om och varje gång han skulle läsa så stakade han sig fick gå fram till lärarinnan etc medans jag satt där och försökte kväva skrattet gång på gång
Citera
2023-07-15, 16:39
  #2374
Medlem
snurresprettiss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av rutbritt
Har lyckats skratta när nån jude berättade om koncentrationsläger, och på en begravning

Hur lyckas man att skratta på en begravning?
Citera
2023-07-16, 18:02
  #2375
Medlem
Bret-Harts avatar
Citat:
Ursprungligen postat av snurresprettis
Hur lyckas man att skratta på en begravning?

Man blir nervös och kroppen reagerar i kaoset
Citera

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback