Det är en bra fråga. Det finns inte något enda enkelt svar.
Bland annat finns tydligen ett fornsvenskt prefix veder- som betyder emot
eller tvärsemot. Senare har tyska ord på wieder- lånats in och där betyder
prefixet åter- som för vederdöparna. I ord som vederstygglig kan man tänka
sig betydelsen tvåfalt motbjudande – ordet stygg betyder där ful och otäck.
Begreppen vederstygglig och motbjudande är bildade efter olika modeller.
Den vederstygglige är så otäck att det tar emot, den motbjudande är anti-
inbjudande. Men hemsk och inhemsk är också bildade efter olika modeller.
Xenofoben tycker att den uthemske är hemskare än den inhemske.
Som amatör kan man tänka sig att vedervärdig och motbjudande är bildade
efter samma mönster, att den vedervärdige är anti-värdig. Ordboken NEO
förklarar vedervärdig mera vagt än så. Hursomhelst är vedervärdig av tyskt
ursprung, lågtyska "wedderwerdich".
I ordet vederbörande lämnar ordboken NEO ingen särskild förklaring till
veder- utan hela begreppet betyder »den jag syftar på«. Om man tänker på
vederbörande som den ansvarige, så finns det en sorts motpart till den som
talar/skriver. Ordet vederhäftig är på motsvarande ett fixerat begrepp, där
veder- inte längre är ett prefix, men den vederhäftige har sin prestige att
sätta emot i en debatt exempelvis.
Verbet vederkvicka är ett exempel där veder- klockrent står för åter.
Vedernamn är ett öknamn, så att säga ett vedervärdigt andranamn.
Vedermödor tolkar jag som [åter]upprepade påtvungna ansträngningar, men
ordboken kopplar vedermödor till emot och det är sant att vedermödor tar
emot om man är bekväm av sig.
Här är fler exempel där veder- står för emot:
vederfaras (hjälpen far emot den hjälpte), vedermäle (argument emot),
vederdeloman (motpart), vederlag (materiell motprestation), vedertagen
(tagen emot)
