Hur kan individens rättigheter motiveras?

Nå, du behöver inte bidra till förvirringen i debatten med cynism. Det vet fullkomligt väl vad jag menar =)

Vill bara inflika här att både moral och rättigheter per definition är universalier. Det som är rätt respektive orätt gäller alltid för alla. Att man som cenobite sedan evaderar POS poänger gör att jag inte vill befatta mig med debatten för övrigt. Möbelklister är fullt kapabel att försvara hans text och de negativa rättigheterna, om han finner det värt att lägga ner tid på

Var i helvete hittar du de definitionerna? Moral och rättigheter är INTE universala.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Moral
http://susning.nu/Moral
http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttighet
http://susning.nu/R%e4ttighet

Du är fri att lämna debatten precis när du vill.

Ja, typ. Men rättigheter är i likhet med lagar ett förbund mellan människor.

För att objektivisternas resonemang ska vara giltigt måste man acceptera en del tveksamma ståndpunkter. För det första så måste lycka accepteras som individens högsta mål att eftersträva, alla individers högsta mål att eftersträva. För det andra måste förnuft och rationalitet accepteras som den i alla lägen bästa metoden att uppnå detta mål. För det tredje måste man precis som Cenobite skriver på något sett legitimera den moraliska universalismen.

Och hur är det tveksamma ståndpunkter menar du? Naturligtvis finns det människor som eftersträvar olyckan, och som gör det på de mest irrationella vis, men vi talar ju om bör snarare än måste. Men här var det nu fråga om rättigheter och inte moral.

En bra artikel som kan skingra dimman en smula:
http://www.medworth.org.uk/?p=268

som gäller för alla djur och människor är att göra det bästa av läget och vad som är läget beror på intelligens, erfarenhet och inlevelseförmåga.

Egentlig moral och dess förstadier påträffas främst eller enbart bland flockvarelser som delfin, varg, surikater och primater och handlar om att försöka eller föröka ge intryck av att svara mot de andras förväntningar.

Objektiva rättigheter som man skulle ha oberoende av om omvärlden inser det, svävar ju i ett tomrum. Är man en som aldrig själv skulle stjäla och våldta, kan man med rätta klaga på att ha utsatts för orätt om man blir bestulen eller våldtagen. - Inte annars.

Först och främst; Tänk på rättigheter som rätten till liv. Utifrån detta kan man sedan härleda ett antal underordnade rättigheter, men det är rätten till sitt eget liv som är intressant i denna frågeställning, glöm aldrig det!

Är denna rättighet i sig en social konstruktion? Tja, om man menar att den uppkommer som en grundläggande förutsättning för människors förehavanden i varandras närvaro, tillsammans med andra eller var för sig. Men vi talar om politik här, eller hur? Vi talar om moral, alltså en utgångspunkt för hur människor bör förhålla sig till varandra. Om vi alla vore ensamma (ja, ni hör hur dumt det där lät, men ni förstår precis vad jag menar) så vore moral lika överflödig som omöjlig. Vi lever i en samvaro vilket med nödvändighet skapar ett behov av att definiera vårt förhållande med varandra. Om så icke vore fallet, vilket jag kommer till strax, skulle vi snart ta kål på oss själva.

Vi diskuterar alltså inom ramen för människors gemenskap och visst, vi skulle kunna tänka oss att det inte fanns någon anledning att ta hänsyn till varandras rättigheter men då skulle det å andra sidan inte finnas någon anledning att ens diskutera vare sig moral eller politik. Vi hänger oss därmed åt strikt djuriska instinkter, döda eller dödas, djungelns lag, endast de starka överlever. Visst, jag kan förstå de som tänker så. Nationalsocialister är inte främmande för ett slikt tankesätt t.ex.

Låt oss därför se vad det skulle innebära om vi inte hade denna naturliga rätt till vårt eget liv (som alltså inte är gudagiven, utan helt och fullt logiskt deducerbar).

Eftersom jag enligt ovanstående ponering inte har någon rätt till mitt liv - detta blir i alla händelser den enda tänkbara konsekvensen av att förneka rätten till sitt eget liv - så måste jag med nödvändighet, genom min blotta existens, ha överlämnat den rätten till någon eller några andra. Dessa har såklart inte heller rätt till sina egna liv om man skall vara konsekvent, men många tycks ändå propagera för att det är den styrande makten som tagit sig den rätten. (Detta med att "ta sig rätt" förresten, är något många tycks förfäkta i denna tråd, men låt mig då ställa motfrågan: Vad ger någon rätt att ta sig rätt?).

För att över huvud taget kunna diktera den enskildes icke-rättigheter måste man sålunda förutsätta vissa människors rättigheter likt förbannat - de som upprätthåller icke-rättigheterna. För att ens kunna försvara denna ståndpunkt måste man legitimera en maktelit, ty om denna hypotetiska dogm skulle vara universiell skulle det inte finnas någon att överlämna sina rättigheter till. Draget till sin spets skulle man kunna säga att om vi förutsätter ett naturtillstånd där ingen alls har några rättigheter leder detta till precis det motsatta, nämligen att vi faktiskt har rätt till vårt eget liv - ingen annan har ju rätten att diktera något annat!

Rätten till liv finns där - universiellt som en följd av vår existens. Det går egentligen inte att bevisa tydligare än som så att man ställer upp ett motsatsförhållande där den inte existerar. Om jag inte har rätt till mitt eget liv, vem har det då?

På många håll hade en man inte rätt att bilda familj förrän han dräpt en fiende. Det verkade logiskt för dem och objektivt sett kanske mera förenligt med en rimlig befolkningstäthet och naturens fortbestånd.

Var det mitt inlägg som var svamligt? I så fall vill jag att du bemöter mitt svammel.


Ser du inte då hur nödvändigt det är att identifiera de grundläggande rättigheterna innan man börjar konstruera sekundära diton?

Alltså håller du med om att rättigheter är något människor har skapat för att kunna leva tillsammans, dvs det finns inga naturliga rättigheter.

Fel, om inte rätten till ditt liv finns, så kan du inte ha överlämnat den till någon annan. Rättigheten existerar helt enkelt inte. Det är först när människor i ett samhälle kommer överens om de regler som ska gälla i samhället som rättigheter och skyldigheter dyker upp.

Det går alldeles utmärkt att tänka sig ett samhälle där en maktelit har rätten att bestämma över den resterande befolkningen. Denna rätten att bestämma över andra är lika icke-universell som de naturliga rättigheter som argumenterats i denna tråd. Felet du gör är att förutsätta att rättigheter skulle vara universella, vilket de inte alls är.