Norska dialekter

När jag pratar om dialekter tänker jag enbart på de genuina. Personer som talar ett mål med skriftspråket som bas är inga dialekter då de härrör till skriftspråket, inte någon dialekt, eller variant av ett äldre mål såsom fornöstnordiska, till exempel.
Absolut.
De försök till återupplivning gjordes ej konsekvent. Man förbisåg uttalet av "og", alltså å och antog en stavning som är helt bisarr (och). Samtidigt struntade man att applicera den här förändringen till andra ord där g:et faller bort såsom jag, tag, rolig, dag med flera. Därtill bör man ju komma ihåg att man hittade på en hel del, till exempel fingo och gingo med liknande former. Sedan så har vi massvis med inkonsekvens när det gäller de och ga; former som eder, fader, taga och draga ses som ålderdomliga. Men former som kläder, litade och dagar är allmänt accepterade och "vardagliga". Införandet av skriftspråket utrotade många mål, så man kan knappast tala om detta tysk-svenska skriftspråk som något som har bevarat eller återupplivat något.

Väl, det gör för övrigt även jag, med vissa undantag. Jag själv talar uppländska/stockholmska som är en genuin dialekt, trots att den liknar mycket på skriftspråket. Men det har att göra med att skriftspråket är till stor del baserad på denna dialekt. För övrigt kan jag lägga till att jag inte har det underliga vokalväxlingen mellan ord som i skriftspråket, ex. vecka - fick, utan vecka - feck. Brukar även tjockt-l, ex. Ju'gål'n, "Djurgården", och en massa fina a-ändelser, en påsa, en släda.

Hur ser dina ackusativ ut? Använder du rent av dativ?

I fallet 'och' (som jag håller med om är idiotiskt stavat) så har stavningen hjälpt till att bevara uttalet 'ock', vilket är ett uttal som föregick bortfall av k och den fonetiska förändringen k->g, som förmodligen förekom i delar av landet under dansk influens. Före bortfallen av g i jag, tag, rolig och dag så uttalades g i alla dessa ord, så även det har skriftspråket hjälpt bevara. I fallen med 'ga' och 'de' så handlar det om sentida bortfall av ljud i talspråk, varav vilka på senare tid accepterats även i skriftspråket. Eder, taga och draga må vara ovanliga att stöta på i skriftspråk numer, men det är ju bara på senare år som de förkortade formerna har förekommit. De som accepteras som vardagliga är dock ypperliga exempel på hur äldre uttal har bevarats med hjälp av skriftspråket. Så jag förstår faktiskt inte vad du försöker säga.

Är du seriös nu?

Ja, helt seriös, precis som alviskan är baserad på det, enligt Tolkien, vackraste språket i världen, finskan.

"The fantasy novels of J.R.R. Tolkien contained heavy linguistic detail, along with philosophical ideals of what constituted notions of beautiful and ugly language. Tolkien personally disliked "guttural" consonants, so in his fictional "fair" languages, he completely omitted uvular consonants and the voiced velar fricative (IPA /ɣ/), but kept other velar consonants intact. Thus his fictional "black" languages such as the Black Speech along with the native languages spoken by the Orcs naturally make use of the voiced velar fricative and the uvular rhotic, but the latter is also found in dialects of his Dwarves' language, so that he finally chose to not entirely demonize the sound. In contrast, however, the Elves' rhotic was a "fair" alveolar trill at all times."

Från http://en.wikipedia.org/wiki/Guttural_R

Dock även:

"The ring inscription and its translation show that the Black Speech is a strongly agglutinating language. For The Lord of the Rings movie trilogy, the linguist David Salo used what little is known of the Black Speech to create enough of a language for use in the movies. This is usually referred to by Tolkienists as neo-Black Speech. Some speculate that Tolkien may have drawn upon the language of the ancient Hittites and Hurrians for his Black Speech."

Från http://en.wikipedia.org/wiki/Black_Speech

Skillnaden mellan ackusativ och dativ har inte funnits sedan urminnes tider i södra Uppland samt Stockholm. Dock lever enklitiska ackusativformer kvar i pronomina, ex:

Ja såg'na på busstasjo'n.
Ja gav'an bok'n.
Ja såg rom igår.

På Roden skall de tydligen ha bevarat gamla dativsformer, men knappast någon som använder dessa idag. Dessa har dock inte funnits i stockholmska vad jag vet, utan det är väl mer skärgårdsmål.

/åkk/ uttalet var helt utdött när stavningen antogs. De andra orden som slutar på g hade liknande utveckling som "och", iak - jag - ja. Og har man förövrigt på Island som står fornnordiskan allra närmast, så någon danism är det inte. I älvdalsmål är det likadant, precis som i alla andra genuina dialekter vi har. Jämtska, gutniska och bondska saknar även de k-uttal i og. De målen har haft lite kontakt med Danmark, men framför allt skriftspråket. Vilket förklarar varför k-ljudet inte finns där.

Det äldre uttalet bevarades inte, det återupplivades för de allra flesta. Man satt och knepade och knåpade när man skapade skriftsspråket. Ett roligt exempel är till exempel -nd. Det är vanligt för många att säga "hand" och "tand". Det senare ordet har aldrig tidigare stavats med d eller uttalats med det. Ord som mund och grand har dock förlorat sina d:n. Inkonsekvens istheshit.

Jag syftade på substantiv.

I mina trakter kan man {skaka hann} och {laga en tann}. En tysk tand
saknar också d – "der Zahn". Latinets dens hade/har d:et i början, vilket
kanske inspirerade de lärde till stavningen tand.

När det gäller »grand« förutsätter jag att du menar nutida adjektiv »grann«
som enligt NEO var grander/granner på fornsvenska. Det senare finns kvar
i lokalt uttal som {ena granner däka} för rikssvenska: en vacker flicka.

Jag är skeptisk till att det skulle vara helt utdött när det började stavas som 'och'. Om så nu var fallet så handlar det ju om en återupplivning av gammalt uttal, vilket är en utveckling jag också tillskrev skriftspråket.

Det är möjligt att det inte direkt handlar om danskt inflytande, även om fonetiska förändringar ofta tenderar att vandra norrut. Danskt inflytande över Island är inte heller otänkbart, med tanke på att ön länge var i dansk ägo. Jag är inte heller säker på att isländskan är likast fornnordiskan vad gäller fonetik. Oavsett hur det ligger till så är ja/å yngst, jag/og äldre och jak/ock äldst. Därför är ju uttalen 'jag' och 'ock' att föredra framför 'ja' och 'å' om ens mål är att bevara språk.

Visst har väl inte det svenska skriftspråket alltid varit inkonsekvent. Ordet 'tand' bör ju som du säger inte stavas med ett 'd', då d:et inte fanns där från början. Dock är jag inte säker på att det någonsin funnits något 'd' i 'mun'. Den gamla nominativböjningen av ordet mun var ju 'muþr' (som jag tror är ursprunget till engelskans 'mouth') och þr-ändelsen gavs ju till ord som slutade på 'n' för att 'munr' hade varit för omständigt att säga. Samma företeelse kan vi se i ordet 'man', som böjdes till 'maþr' i nominativ. Och något 'd' i ordet 'man' har ju aldrig förekommit. Ordet hette väl 'mannaz' på urnordiska (i nominativ)? Hand är också den ursprungliga (fornsvenska) formen, så någon inkonsekvens i det ser jag ecki.

För substantiv existerar de ej. De försvann i skriftspråket och i de flesta dialekter redan på 1400-talet.