Livet som psykopat, hur är det?

Läste tråden "Kan psykopater älska?" och det slog mig då att eftersom detta anses vara något av en sjukdom så måste det betyda att det säkert finns någon i forumet som är psykopat. Ovanligt med psykopater tror jag inte att det är, men det är ju bara de riktigt sjuka som uppmärksammas i media. Alla de andra då, de som kanske fungerar ganska normalt i samhället och kanske kan kontrollera det hela så det inte spårar ur på så sätt man ibland kan läsa om i tidningarna? Eller innebär "psykopat" helt enkelt att det är så illa däran att ingen psykopat egentligen kan leva normalt ute i samhället? Finns det någon som lider av psykopati som kanske kan hjälpa till att reda ut alla fördomar?

Jag tror att psykopater själva inte själva vet att de är psykopater, precis som för vanliga människor de vet egentligen heller inte vad det är för någotting. Detta beror på fyra orsaker, tror jag:

1.) Att psykopaterna är sällsynta

2) De är dynamiska i tid och rum. De kan smälta in i sammanhang, dyka upp och försvinna som hala ålar. Man ser dem i ett sammanhang, och sen aldrig mer i något annat, innan det är för sent.

3.) Psykopaterna växlar i sin personlighet, eller i sina personligheter

4.) Lägg ihop punkterna 1-3, och du får något som är väldigt svårt att psykologiskt perceptera på en kollektiv nivå. Alla har sina egna privata och isolerade "erfarenheter" - om några, och dessa är hopplöst svåra att synkronisera med andras privata erfarenheter. Erfarenheterna är för få, för divergenta. Det bildas därför en massa osäkerhet och relativism i frågan, och det kristalliseras aldrig ut någon verklig,konkret och entydig uppfattning om psykopaten. Det förblir något abstrakt, mytiskt och fascinerande.

Men hur uppfattar sig psykopaten själv? Knappast som psykopat. Utan som något helt annat.

Håller med dig. Tror inte psykopater ens tänker "Tänk om jag vore en psykopat", de tänker nog inte riktigt så långt.

Utveckla?

Menar du att psykopater är trångsynta?

Generaliserade du precis?

Trångsynta, det är nog att tänka i fel termer. Det finns väl ingen anledning att tro att psykopater har lättare att identifiera en psykopat än en vanlig människa kan? Och det gäller även dem själva. Hur många personer har verklig erfarenhet av psykopater och vet vad det är för någotting? Det är väl bara rättspsykiatriker och en del folk som jobbar inom kriminalvård och polis som bara kan tänkas ha en känsla för det. Se de 4 skälen som jag tidigare har fört fram för detta. Egentligen finns det ett femte skäl till också. Bara en liten del av alla dömda mördare identifierar sig själva som "mördare". Det är ju en mycket tung "börda" att bära. Likadant borde det vara med psykopater. Om inte ännu svårare.
Så den som säger sig vara "psykopat" är antagligen en mycket intelligent och stark psykopat, och förmodligen mycket mer potentiellt farlig och mer avancerad än standard-psykopaten. Eftersom han lätt kan "bära bördan" och inse och identifiera sig med synnerligen obehaglig fakta om sig själv. Eller så är han bluff, vilket antagligen är 99,99% sannolikhet åtminstone här på FB. Men standard-psykopaten kan nära inpå omöjligen identfiera sig som psykopat, och veta vad det är för något, eller att identifiera andra som "psykopater", p g a de fem skälen jag tidigare har fört fram.
Så sannolikheten att någon riktig psykopat verkligen kommer fram här på FB och berättar "om hur livet som psykopat" är, är så liten iaf att det bara kan hända högst en gång någonsin, här på FB.
Detta är iaf vad jag tror, och jag grundar inte det på något annat än vad jag själv tror.

Brukar se mej lite smartare än andra även om jag inte riktigt förstår allt sedan så fattar jag inte riktigt hur folk kan tycka att det är så hemskt när folk blir plågade och dödade.

Om någon anhörig dog skulle jag verka besviken och ledsen men skulle igentligen inte känna nån empati för personen alls, även om resten av mina och dess anhöriga skulle det.
För mej är det bara en person även om det var min bästa kompis så skulle det bara vara en person han skulle inte vara nå mer värd än gustav vasa för mej.

har även sj blivit retad en gång i tiden (lågstadiet) en längre tid från en bråkig och sämre elev blev, ett jädrans liv när man anföll honom med morakniv.
och om nån anhörig dör så brukar jag försöka att verka sorgsen genom att inte prata och ha ett sorgset ansiktsuttryck, fast om sanningen ska fram så förundras jag och är riktigt nyfiken på hur folk känner för andra.

våran gamla katt som min familj hade förut brukade ta råttor och fåglar var riktigt roligt att kolla på när katten bet musen/fågel medans den skrek, samma sak när polarn fick stryk framför ögonen på en, riktigt underhållade var det, fast det skulle jag aldrig erkänna för honom.

Har också väldigt lätt för att försöka få vara den som bestämmer i konversationer, gillar att se ned på dom som är under mej.

Även saker som mina kompisar tycker är sorgsna har jag svårt att känna/förstå.

http://www.youtube.com/watch?v=z1TVW...eature=related

när någon hemskt händer så brukar jag oftast spela ledsen för att verka så normal som möjligt, antar att det är ganska normalt.

11 September var nästan lika hemskt som att ha slut på skitpapper imo .

Nej jag ska inte outa mig själv som psykopat.
Jag tror faktiskt inte någon riktig psykopat kommer att räcka upp handen, tyvärr. Inte ens dom som har kommit på ett sätt att leva med sin sjukdom och håller den i schack. Om det nu går, vad vet jag.
Men bara för att man kan gå till och från jobbet utan att "gå bananas" på tunnelbanestationen betyder ju inte att man beter sig normalt i hemmet.

Det kanske går att distansera sig på det sättet att man inte uppvisar någon empati för den verklighet man lever i, men inbillar sig att "om jag bara har sympati för dom i flyktinglägret i långtbortistan" så är man ju egentligen inte psykopat.

Jag vet inte riktigt om jag är psykopat. Det är mycket möjligt att jag är det. Tyvärr är jag för ung för att kunna avgöra det. Mitt problem som ni tycker eller min gåva som jag ser det är att jag helt enkelt inte känner medlidande för folk. Jag känner inte känslor över huvud taget på ett "normalt sätt". Om någon dör i Israel eller Pakistan. Om mormor går bort eller om en polare blir misshandlad. Jag känner verkligen inte ett jota.

Jag har länge misstänkt att något är "fel" på mig och sakteligen läst på vad som gäller för psykopati osv. Jag är väldigt duktig på att manipulera och det är väldigt svårt att låta bli. Jag kan inte minnas någon gång som jag misslyckats med något som jag verkligen bestämt mig för att lyckas med.

Jag är som person väldigt trevlig och kan underhålla folk och skratta osv. Jag har lärt mig leva med "vad" jag är för något och jag ser det som en gåva. Jag har ett otroligt stort självförtroende som jag döljer (kommer till varför senare) och jag skulle säkert av mina kompisar klassas som blyg eller återhållsam.

Jag har några gånger i mitt liv. Blivit så förbannad att jag släppt loss allt som jag har inom mig och då vid några få tillfällen verkligen sabbat människors liv. I vissa fall har även "oskyldiga" fått omåttligt med skit och blivit manipulerade till vanvett.

För att leva med detta så har jag satt upp regler för hur jag ska leva och hur jag ska göra saker. Vad jag än gör så är det som en eld i mina ögon och jag har säkerligen en tankeverksamhet liknande ett krig dygnet runt i skallen. När jag är "den normala" människan så håller jag tillbaka väldigt mycket. Alla möjligheter till manipulation undviker jag genom att helt enkelt ignorera ALLA som jag misstänker jag på något sätt kan "leka" med.

Ingen får komma mig på livet. Tyvärr så hände det när jag var yngre och vad som hände då är något som jag inte är stolt över..

Att leva som jag gör innebär att man genom känslor inte kan känna vad folk tycker tänker och känner MEN man vet det bara genom ren logik.

Om jag tex ska handla något i en affär. Då kan jag sitta i bilen i 5-10 minuter och vänta på att mitt psyke ska vara klart. Jag skulle kunna gå in direkt men då går jag in i en roll som inte är "jag" och när jag är i den rollen så har jag genast tappat några regler vilket innebär att jag kan släppa loss vad som finns inom mig.

Hoppas någon förstår ungefär vad jag menar och notera att jag ej har blivit undersökt och fått diagnosen psykopati eller liknande utan endast läst detta själv och försökt förstå mig själv bättre.

Om jag manipulerar så är det allt som oftast för att jag blir provocerad till det. Säg att tjejen är otrogen, polaren ljuger eller att morsan döljer något. Då kan jag i vissa fall ta mig själv rätten att manipulera fram sanningen.

Jag har ju själv sett vad som händer om man manipulerar någon till vansinne och detta är något som jag anser vara fel. Att gå på någon som är känslig och kanske eventuellt också på något sätt emotionellt beroende av mig och sedan verkligen krossa den här människan på alla sätt möjliga för man är arg eller whatever det anser jag vara fel och det är inget jag skulle ta mig friheten att göra även om det säkerligen kan vara frestande ibland.

Jag anser att jag på vissa sätt står över andra. Jag ser "normala" människor som svaga eftersom dessa känner känslor utöver min förmåga. Som exempelvis när folk knullar runt hej vilt fast dom har partner. Det är ju förmodligen deras sexuella lust som "tvingar" dom att göra detta. Det ser jag som en svaghet och något som inte alls jag skulle göra.

Så ja på vissa punkter ser jag mig överlägsen "genomsnittet" då jag inte faller för olika lustar och beroenden utan istället är vad jag kallar en mästare på självdisciplin.

Att stjäla godis från barn är något jag aldrig skulle kunna tänka mig. För det första så gillar jag en utmaning men framför allt så anser jag att det skulle vara fel av mig att genom mina förmågor utnyttja någon som är oskyldig.

Om en snubbe våldtar morsan så har jag däremot inget som helst emot att göra hans liv till ett helvete. Inte för att jag direkt är ledsen över morsan utan mer för jag anser att killen har gjort fel. Grovt fel och eftersom morsan förmodligen inte skulle klara av att "ge igen" så skulle jag ta över där hennes känslor får henne att "stupa"

Hoppas ni förstår ungefär. Fortsätta gärna fråga så ska jag förklara så gott jag kan och jag ber om ursäkt om det blir luddigt men att berätta om något så förbannat komplext utan att bita sig själv i svansen är ganska svårt.